Östtyskland, del 3

(... fortsättning)

20. Det fanns under 50-talet många småföretag. Och många nya småföretag startades. Men staten införde allteftersom massor av lagar och regel som begränsade deras verksamhet. Om de t.ex. fick för många anställda fick de pålagor efter pålagor som helt ströp deras utveckling. Småföretag förblev småföretag, med stora svårigheter att växa.

21. De företag som växte var t ex basindustrin: järnverk, pappersbruk, gruvor.

22. För att stärka samhällsekonomin blev turismen allt viktigare. Det blev oerhört billigt att semestra i landet (för utlänningar alltså.)

23. Fick rikstäckande TV 1952 ägd av staten.

24. 1969 fick man en andra TV-kanal, också ägd av staten.

25. De båda TV-kanalerna var reklamfria.

26. En majoritet av folket var övertygade om att man bodde i en demokrati, och att man styrdes av folkvalda representanter. Men i själva verket röstade man på partier, som sedan i sin tur valde representanter ur sin egen skara.

(fortsättning följer...)

BREAKING NEWS!!! Nytt mynt!

Jag gör ett uppehåll i min granskning av Östtyskland för ett meddelande från ECB (Europeiska Centralbanken).

ECB har beslutat att med omedelbar verkan ge ut ett nytt mynt för att användas vid utbetalning av löner och pensioner i Grekland:

Östtyskland, del 2

(... fortsättning)

10. All alkoholförsäljning var i statlig regi.

11. Det fanns ett spelbolag, och det ägdes av staten.

12. Ett av världens få länder där staten ägde apoteken.

13. Alla större städer hade bostadsbrist.

14. Fackföreningarna var officiellt enbart intresseorganisationer, men hade mycket stor makt i realiteten.

15. Staten byggde på "Lika lön för lika arbete"-principen. Under 60-talet förändrades målsättningen till "Lika lön för allt arbete". Målet då var att en städerska på sjukhuset skulle ha samma lön som kirurgen. Under den ekonomiska nedgången på 80-talet hade man gått över till "Lika lön oavsett arbete", ett tillstånd man försökte uppnå genom skatter, bidrag och subventioner.

16. Under 50- och 60-talen var pensionerna på ungefär samma nivå som den lön man hade haft i arbetslivet. Under 70-talet, och framförallt under 80-talet försämrades pensionerna, i takt med den försämrade ekonomin, successivt till att hamna på cirka 50 % av den lön man hade haft när man arbetade.

17. Barnomsorgen var i huvudsak i offentlig regi. De få privata initiativ som fanns försvann efterhand eftersom det var den offentliga som blev favoriserad. Den privata barnomsorgen fick små eller inga subventioner.

18. Staten trollade bort arbetslösheten genom att helt försörja de som inte hade arbete. Officiellt sa man därför att arbetslösheten var på en mycket låg nivå. Sanningen var att arbetslösheten var runt 20 %.

19. I takt med den försämrade ekonomin ökade den svarta ekonomin. I slutet av 80-talet var den svarta marknaden en självklarhet. Den var nämligen en förutsättning för att en vanlig familj skulle klara sin vardagsekonomi.

(fortsättning följer...)

Östtyskland, del 1

Med anledning av gårdagens inlägg om valfrihet kom jag att tänka på att det fanns en gång ett land som hette Östtyskland. De flesta är väl av den åsikten att Östtyskland var en diktatur, och att det var självklart att det var omöjligt för landet att fortsätta existera. Landet var kört i botten och dess invånare bara drömde om att få leva i ett modernt land. Jag ska försöka mig på en granskning av Östtyskland och ta reda på om landet verkligen skilde sig så mycket från ett västland.

Östtyskland upphörde att existera som land år 1990, när man gick upp i Förbundsrepubliken Tyskland (=Västtyskland). Då uppenbarades för världen ett land som hade fått stopp i sin utveckling. Det var i många avseenden som man fortfarande befann sig i 1950- eller möjligen 1960-talet. Landets infrastruktur (vägar, järnvägar, byggnader, ledningar för vatten, avlopp och el) var sliten och gammalmodig.

Men tittar man objektivt på Östtyskland blir man inte så lite förvånad och resultatet bör mana till eftertanke. Jag ska här rada upp några fakta, som jag googlat, om Östtyskland - sen kan var och en tänka vidare själv:

1. Från andra världskriget fram till början av 1960-talet hade landet en stark ekonomisk uppgång. Men fr.o.m. mitten av 1970-talet och framåt började ekonomin stagnera. Trots att regeringen hela tiden påstod att ekonomin var i balans, växte statsskulden med betydande belopp.

2. Kemisk-teknisk industri och verkstadsindustrin var betydande för landets ekonomi. T.ex. tillverkning av bilar och flygplan.

3. Trots att det var ett litet land hade man stora framgångar i många sporter.

4. Man hade fria parlamentsval, med valhemlighet.

5. Det fanns fem partier att rösta på:
   - ett socialistiskt
   - ett liberaldemokratiskt
   - ett nationaldemokratiskt
   - ett kristdemokratiskt
   - ett bondeparti

6. Samtliga partier hade stora ekonomiska stöd från staten. Valbara personer utsågs av partierna. Och man röstade på partier, inte på personer.

7. Regeringen utsågs av parlamentet (d v s lite mer demokrati jämfört med de länder där regeringschefen själv utser övriga statsråd), och hade kontrollmakt över departement, länsstyrelser och kommuner.

8. Att starta ett nytt parti var ganska enkelt, men eftersom det fanns olika former av begränsningar i rösträtten var det i princip omöjligt för ett nytt parti att komma in i parlamentet. Röster på de partier som inte klarade att ”komma över ribban” blev då värdelösa.

9. Röstsystemet var också så konstruerat att det gav fördelar till de större partierna.

(fortsättning följer...)

Valfrihet

Ibland hör man människor som tycker att det inom många områden var bättre förr. Ofta handlar det om vad man ska välja. Det kan vara val av t.ex. el-leverantör, mobiloperatör, barnomsorg, skola, vårdcentral, husläkare, apotek. Gemensamt för dessa val är de inte fanns för tjugo år sedan.

De personer som har svårt att välja är samma personer som inte har några som helst problem med sitt val när det gäller köp av bil, möbler, kylskåp eller andra vitvaror, kläder osv.

Kan det vara så att vi inom vissa områden är marknadsanpassade, medan vi inom andra områden har varit del av en planekonomi? Sverige kanske står med ett ben i västvärlden, medan det andra fortfarande är kvar i resterna av en fallen ideologi.

Klotter vs graffiti

Med jämna mellanrum blossar det upp en diskussion om klotter vs graffiti. Graffitianhängarna kallar det för konst och klottermotståndarna kallar det för vandalisering. Det finns inga mellanting.

Men antagligen har båda rätt. Egentligen räcker det med att en enda människa kallar något för konst, så är det konst – ur den personens synvinkel. Men det hindrar ju inte att detta ”något” kan kallas för vandalisering av någon annan.

Om man utför en graffitimålning på något som man inte själv äger har man brutit mot lagen. Så är spelreglerna i ett rättssamhälle. Men det kan mycket väl vara konst för det. Den däremot som äger husväggen som har fått konstverket på sig, tycker att konsten är ren vandalism.

Så visst kan klotter och graffiti vara både konst och vandalisering. Det handlar bara om var klottret/graffitin är placerad - och vems åsikt man lyssnar på.

Annika Lantz

Vissa människor begriper man sig inte på helt enkelt. En sådan person är Annika Lantz, av någon anledning flitigt förekommande i framförallt radio. Men även TV har fått sin beskärda del.

Antagligen är Annika väldigt osäker på vad andra ska tycka om henne. Hon är nämligen själv övertygad om att det hon tycker är det rätta – alla andra som tycker annorlunda har fel. På det sättet kanske hon inte skiljer sig från många andra mediamänniskor. Men Annika är antagligen orolig över att andra inte riktigt fattar hur kolossalt ”inne” hon är. Och vilka rätta åsikter hon har. Därför tror hon att hon måste vara övertydlig, så att alla förstår hur intelligent hon är. Och med att vara övertydlig är att t e x vara hånfull mot de som kanske tycker lite annorlunda än vad hon gör. Eftersom hon politiskt befinner sig långt ut till vänster, tycker hon att alla som befinner sig till höger om Vänsterpartiet är totala idioter.

Det jag vänder mig mot Annika Lantz är att hon inte accepterar de demokratiska spelreglerna. Att i en demokrati ha olika åsikter är det naturliga och det måste man respektera. Och om man inte har samma åsikt som Annika har i någon fråga betyder det inte att man då har förverkat sin medborgerliga rätt att finnas till.

Någon gång i framtiden kommer Annika att upptäcka att hon själv är en representant för den typ av människor som hon så uttryckligt i media med jämna mellanrum föraktar.

Accelerationssträcka

Har tidigare skrivit om att det enligt Trafikförordningen är brottsligt att ligga kvar i mittfilen (på trefiliga vägar) om man utan problem kan köra in i högerfilen.

En annan situation som jag tror att de flesta har råkat ut för - och antagligen många gånger – är när någon inte ökar farten tillräckligt på en motorvägspåfart. Eftersom trafikrytmen på motorvägen är runt 110 km/tim, blir det problem om man befinner sig på accelerationssträckan och med knappt 90 km/tim kör in på motorvägen. Men även detta körsätt är olagligt enligt Trafikförordningen:
http://www.polisen.se/PageFiles/10344/Trafikforordningen_kod_001_183_juli_2007%5b1%5d.pdf

På sidan 7 står det ”039A Ej anpassat hastigheten i accelerationsfält till trafiken i det körfält som föraren avser att köra in i … 500:-”.

Hur många bilister känner till det här lagrummet? Och då kommer följdfrågan automatiskt: Hur många poliser vet om att de ska bötfälla dessa livsfarliga slöfockar med 500 kr?

Euron, del 8

Jag skrev i går om hur den finansiella verksamheten flyttade utomlands på 1980-talet, när den dåvarande socialdemokratiska införde den s.k. valpskatten. Då fanns inte Internet, men tillräcklig teknik för att bankerna skulle kunna upprätta finansiella punkter runt om i världen, men som hanterades från Sverige.

Med dagens teknik har det blivit en barnlek att agera globalt. Ett bra exempel på ett annat område är när vi införde förbud om alkoholreklam i TV. Men alla vi som kan se TV3, TV5 och andra svenska kanaler kan ju varje dag se reklam för öl, vin och sprit. Anledningen till detta är att vissa TV-bolag sänder från England, där det är tillåtet med alkoholreklam. Och TV-signaler känner inga gränser.

På motsvarande sätt fungerar andra branscher, bl.a. Bank och finans. Om en stat inför ett förbud eller en avgift flyttar man helt enkelt den utsatta verksamheten till ett land utan dessa förbud eller avgifter.

Min erfarenhet är att många svenska politiker, framförallt på vänsterkanten, inte riktigt har insett att innevarande år är 2011. Många lever kvar i sextiotalets Sverige då Sverige var ett rikt land och staten kunde med några nya lagar på ett enkelt sätt se till att få in mer pengar till statskassan för nya reformer. Men den tiden är förbi. Nu måste varje land agera i samklang med andra länder för att ha kvar sin trovärdighet.

För att återknyta till Euron så har Medelhavsländerna uppenbarligen kört sitt eget race, men låtit påskina för omvärlden att man följt de regler som gäller för EMU. Nu när man påträffas med ”brallorna nere” vill man ha hjälp av övriga EU, d.v.s. de länder som man under flera år ljugit för.

Men vad ska man göra. Det verkar som om övriga länder inte vill slänga ut Grekland från EMU och låta dem lämna Euron och återgå till sina gamla Drachmer. Det finns en gammal åsikt att ett land inte kan gå i konkurs. Man har pekat på ett moratorium som ett möjligt alternativ. Men varför kan man inte sätta ett land i konkurs? Genom att sätta hårt mot hårt och visa för omvärlden att inom EU tolererar man inte att man ljuger eller slarvar med sin ekonomi. Det måste ju stärka Eurons ställning internationellt. Visserligen kommer Grekland vara ett förlorat land för lång tid framåt, men övriga länder, som idag slirar med sin ekonomi, skulle få sig en tankeställare och kanske självmant rätta in sig i ledet.

Den förlust som många europeiska banker skulle råka ut för, genom Greklands konkurs, får hanteras av respektive banks ägare. Varje enskilt land skulle sen ha möjlighet, men inte skyldighet, att hjälpa de egna krisande bankerna. Men bankerna skulle i framtiden vara lite mer noggranna med sin kreditgivning till ”osäkra länder”. Vi skulle få en självreglering, utan inblandning från det federala EU.

Euron, del 7

Socialdemokraterna i EU-parlamentet förde fram en idé om hur man ska lösa Euro-krisen. Vad man behöver är pengar och om man påför en avgift på alla finansiella transaktioner som genomförs i Europa kommer man att få in massor av kulor. Det är ju så många transaktioner som görs varje dag så det måste ju bli många miljarder varje år.

Det man inte tänkte på var att dessa avgifter måste införas globalt, i alla världens länder samtidigt. Det räcker med att ett land inte inför dessa transaktionsavgifter för att hela tanken blir misslyckad. Detta enda land kan ju då i fortsättningen dra till sig all världens finansverksamhet. Med dagens teknik är det inga problem att världens banker lägger sin transaktionsintensiva verksamhet någonstans långt från deras respektive hemländer. När detta stod klart för socialdemokraterna i EU-parlamentet drog man tillbaka sitt förslag. Det hindrade inte att vissa svenska socialdemokrater fortsatte att tycka idén var alldeles förträfflig. T.ex. Göran Färm, som sitter i EU-parlamentet för socialdemokraterna har skrivit mycket om det här bl.a. i det här inlägget:

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/EU/EU/Ledamoterna-/Goran-Farm1/Mediany/Nyhetsbrev/Nyhetsbrev-Nr-5-2011/

Och socialdemokraterna i Sverige har senare hakat på honom och i flera tidningsartiklar fört fram idén om en avgift på finansiella transaktioner.

Om det är historielöshet eller ren okunskap om hur de finansiella marknaderna fungerar vill jag vara osagt. Men i slutet av 1980-talet införde socialdemokraterna en motsvarande skatt i Sverige, den s.k. Tobinskatten, eller ”valpskatten” som den kallades i folkmun. Det som hände var att så gott som all värdepappershandel flyttade utomlands. London blev det nya finansiella centrat för de svenska bankerna. Men även bankernas dotterbolag i Luxemburg, Bryssel och Haag fick ett uppsving. Förkalkylen inför valpskatten visade på många miljarder i intäkter till svenska staten, men efterkalkylen visade att överskottet blev nära noll. Givetvis tog den dåvarande socialdemokratiska regeringen bort den misslyckade valpskatten efter ett par år och värdepappershandeln kunde återigen flyttas tillbaka till Sverige.

FRA

Med jämna mellanrum kommer protester mot FRA och deras planer att läsa våra mail. Om man googlar ”demonstration mot FRA” får man över en miljon träffar. Det finns mängder av tidningsartiklar av typ: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.222023-ny-demonstration-mot-fra . Det finns också en välbesökt hemsida http://stoppafralagen.nu/ med massor av kommentarer.

Det är många svenskar, framförallt de unga, som protesterar mot att FRA ska kunna göra ett så stort intrång i den personliga integriteten. FRA kommer nämligen att kunna läsa bl. a. de e-mail som passerar den svenska gränsen. FRA kan då få hum om avsändarens och mottagarens privata liv, vilka vänner de har, vad de gillar och inte gillar. Man kommer att kunna se massor av personliga saker, t ex var de befinner sig, vad de gör, deras intressen, deras bekantskapskrets, deras civilstånd, kort sagt hela deras personliga liv blir kartlagda.

Det är många svenska, framförallt de unga som är med i Facebook. Där kan alla läsa vilka vänner man har, ens bekantskapskrets i övrigt, var man befinner sig, vad man gör, ens intressen, ens civilstånd, kort sagt hela ens personliga liv blir kartlagt.

Har en känsla av att en stor del av de som demonstrerar mot FRA också är med i Facebook. Där någonstans tappade jag tråden om vad alla demonstrationer handlar om.

Att vara svensk

Slötittade på något diskussionsprogram på TV och någon yttrade om en författare att han var ”så härligt osvensk”. Det sades som något väldigt positivt. Och de övriga debattdeltagarna hade fler ”osvenska” exempel som också hölls fram som föredömen.

På något sätt har begreppet ”osvensk” blivit väldigt positivt och används i många sammanhang. Att vara ”svensk” har därför på motsvarande sätt fått en negativ stämpel på sig. Ibland känns ”svensk” nästan som ett skällsord. Hur många gånger har man inte hört uttrycket ”typiskt svenskt” och aldrig någonsin har det då handlat om en positiv bedömning.

Vi har alltså en omvänd nationalism. Och i media, oavsett form (tidning, radio, TV) frodas ”osvenskheten”. Titta på vilket debatt- eller kulturprogram som helst. De är inte många som hyllar något för att det är så typiskt svenskt. Tvärtom är det ofta ett stort avståndstagande till allt som är svenskt.

Men … så åker den här omvända nationalisten på semester utomlands. Och då inträffar en metamorfos. Han eller hon har ju svenskt pass och därför betraktas han eller hon som svensk utanför Sveriges gränser. Och sen öppnar han eller hon käften och den svenska accenten går lätt att identifiera för alla i England, Tyskland, Frankrike eller vilket land han eller hon nu hamnat i. Är det negativt? Inte för den omvända nationalisten. Han eller hon blir nu en renlärig nationalist istället. Det som hänt är den totala omvändelsen med andra ord.

Det är nu Svensken, på barer, på restauranger, i affärer, i taxi och på kollektiva färdmedel undervisar landets befolkning om att i Sverige kommer man i tid, där stannar bilarna vid övergångsställen, där har man lärt sig att stå i kö, där tränger man sig inte före, där behöver man inte betala mutor för att få något gjort, där kan kvinnor försörja sig själv, där kan kvinnor vara chefer, där har barnen hjälm när de cyklar, där finns mamma- och pappaledigheter – inte några veckor utan ett och ett halvt år tillsammans, där har man betald ledighet när barnen är sjuka. där har man fem veckors semester, där duar man alla osv

Det finns ingen hejd på den omvända nationalisten, som nu blivit en renlärig nationalist. Ja, man nog säga att han eller hon blivit den mest blågula ambassadören man kan tänka sig. Och ju mer främmande land desto svenskare blir han eller hon. Och om något hemskt skulle hända där borta i det främmande landet har ju Sverige en representant som kan ta hand om en. Om det sen är resebyrån, en konsul eller UD, skitsamma, Sverige värnar om det sina.

Sen kommer svensken hem och det dröjer inte alltför länge förrän man kan se honom eller henne i något kulturprogram där han eller hon återupptagit sitt förakt för det svenska.

Det är kanske detta som är det typiskt svenska. Att vara omvänd nationalist på hemmaplan och att vara den värsta nationalisten utomlands.

Tortyr

Hörde på radions P1 om detaljer i USA:s krig i Irak. Amerikanerna försökte t ex få irakiska krigsfångar att lämna ifrån sig hemliga uppgifter. Man lät ljuset vara tänt dygnet runt i fångcellerna och samtidigt sände man ut ett brus genom högtalare, för att störa fångarnas sömn så mycket som möjligt. På så sätt skulle man bryta ner fångarnas motstånd.

Men fångarna brydde sig inte. Då bytte man ut bruset mot musik. Man testade olika slags musikstilar: jazz, opera, klassiskt osv. Men fångarna var lika omöjliga hela tiden, man påverkades inte ett dugg av vare sig av det ständiga ljuset eller av de olika musikformerna.

En dag lade man på en country & western-skiva. Och då blev det resultat. Fångarna fullständigt bröt ihop. Det var det värsta oljud som de råkat ut för och för förhörsledarna blev det rena julafton. Fångarna formligen sprutade ut alla hemliga uppgifter, bara de slapp att lyssna till det hemska oljudet.

Något att tänka på när vi lyssnar på ”deras” musik. Själv har jag väldigt svårt för det mesta av den arabiska musiken. Helst vill jag inte alls lyssna på den, eftersom jag tycker att det låter för dj-igt helt enkelt.

Ryggskott

Jag tror att de flesta som har eller haft ryggskott kan hålla med om följande påstående:

Det finns bara en sak som är värre än ryggskott. Och det är .... nackskott.

Världens barn, del 2

Under de senaste veckorna har väl inte någon kunnat undgå insamlingskampanjen ”Världens barn”. Årets insamling kommer väl att ge cirka 100 miljoner kronor. Vi har haft ”Världens barn”-kampanjer sedan 1998 och under de här fjorton åren har insamlingarna gett ett överskott på över en miljard kronor sammanlagt. Pengarna från insamlingarna går till olika organisationer som ska fördela pengarna.

Nu är min fråga: Har jag under de här fjorton åren sett några bevis på hur pengarna har använts? Ja, några spridda reportage från några skolor i Afrika och något om vattenrening, också i Afrika. Kommer också ihåg något om vaccinationer mot någon sjukdom någonstans i världen. Men eftersom det handlar om så otroligt mycket pengar – över en miljard kronor – tycker jag att man inte har sett så mycket om hur pengarna har använts.

Under de här insamlingsveckorna genom alla år har man överösts av budskap av typen ”vill du ge ett barn i Afrika en chans till utbildning, skänk då en slant till Världens barn”. Syftet med insamlingarna har under alla dessa år varit ”pengar till Världens barn”, alltså ett mål till intet förpliktigande. Ungefär som Sveriges U-landsbistånd, där målet är ”en procent av BNP” inte till vad pengarna ska användas.

Tänk om man i stället sagt något i stil med att ”nu ska vi borra brunnar i Namibia så att barnen där kan få rent vatten. Att borra en brunn kostar 10 000 kronor och vi ska under januari borra tolv brunnar i Katima Mulilo. Under våren ska vi borra ytterligare åtta brunnar i Tsumeb och planen är att under 2012 borra ett femtiotal brunnar i Rundu och Oshataki. Vi återkommer till våren med mer information med en utförligare redovisning om våra brunnsprojekt i Namibia”.

Jag har tidigare skrivit om våra välgörenhetsorganisationer i ett inlägg:

http://all-you-need-blog.blogspot.com/2011/01/valgorenhetsorganisationer.html

Tycker det är konstigt att dessa organisationer, som får så mycket pengar, inte ger en ordentlig redovisning till alla oss ”som skänker en slant” om hur pengarna har använts.

Juholts reseräkningar

Juholt har som bekant begärt ersättning för körning med egen bil samtidigt som han använde en hyrbil. Och om man jämför reseräkningarna med fakturorna från biluthyrningsföretaget så går det inte ihop, vare sig geografiskt eller tidsmässigt.

Som svar på journalisternas frågor om felaktigheterna, som det verkade, var Juholts svar att han under de senaste fem åren hade 150 till 200 resdagar om året. Hans svar till en radioreporter var ungefär ”Det handlar alltså om ett par tre oklarheter, när jag skrivit över tusen reseräkningar under de här fem åren. Det handlar om någon promille”.

I Expressen samma dag fanns det kopior på hans reseräkningar

http://extra.expressen.se/pdf/Juholtdokumenten.pdf

Det tredje och sjätte dokumentet visar de reseräkningar i original, som Juholt själv skrivit. Det ena visar hans reseräkning för februari 2007 och det andra för mars 2007. Så uppenbarligen skrev han reseräkningar månadsvis. Och en reseräkning i månaden under fem år blir max sextio stycken minus några semestermånader. Och så återstår det ändå några månader under 2011. Så de där ”över tusen” som han sa, krymper då direkt ihop till ”ett femtiotal”. Och ”någon promille” blev genast ”5-6 procent”.

Med en så hög felprocent var journalisternas frågor ganska relevanta. Synd bara att dagens journalister inte lyssnar på svaren. Om man gjort det hade man automatiskt haft ett antal intressanta följdfrågor.

Richard Juhlin

Hur många svenskar vet vem Richard Juhlin är? Borde man det, är det kanske någon som säger. Jo, det tycker jag.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Richard_Juhlin

och

http://www.champagneclub.com/start.aspx

Richard är nämligen världens främsta champagneexpert. Och han är alltså svensk. Han har fram till idag provat och poängsatt över 6 700 olika champagner. Det som gör honom unik är att han har ett absolut smakminne. Han kommer nämligen ihåg alla de olika champagneviner han smakat och bedömt.

Det berättas om en sommelier-tävling i Barcelona för något år sedan där det gällde att identifiera femtio olika champagner.  Tvåan hade åtta rätt. Richard vann med 47 rätt.

Han är utbildad idrottslärare, men hans hobby ”champagne” är idag hans levebröd. Och ju mer man hör om hans bedrifter i vinvärlden desto mer associationer får man till ”Rainman”. Hur kan man skilja på nästan 7 000 olika champagner från varandra? Tro f-n att han är världens främste champagnekännare.

Världens barn

I kväll är det ny julafton för välgörenhetsindustrin. ”Världens barn” sänds på bästa sändningstid och i en rikstäckande TV-kanal. Nu förväntas svenskarna ”lätta på lädret”. Och på något sätt har industrin lyckats med konststycket att få den allmänna opinionen på sin sida: ”Om du skänker en slant är du en god människa som tänker på de svaga på jorden”. Och vice versa, ”Om du INTE skänker något är du en egoistisk person som bara tänker på dig själv”.

Det skrivs då och då om att ledningarna för de flesta välgörenhetsorganisationerna lever gott, med löner och ersättningar som de flesta bara kan drömma om.

http://www.rb.se/omraddabarnen/ekonomi/Pages/lonerocharvoden.aspx

http://www.e24.se/makro/sverige/styrelser-borde-jobba-gratis_1803353.e24

Och då och skrivs det om förskingringar och andra brott inom någon organisation.

http://www.expressen.se/nyheter/1.1648525/darfor-svindlas-valgorenhets-organisationer-pa-miljoner

http://www.corren.se/ostergotland/?articleId=5194324

Eller reportage om påkostade excesser.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.224139-radda-barnens-pengar-gar-till-lyx

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12165498.ab

Att det ibland inte är så stor del som går till ”de behövande” är också väl känt.

http://www.svd.se/naringsliv/tv-lotteriet-har-gjort-vdn-till-miljonar_5436117.svd

Trots allt kommer en del av pengarna fram till dem som verkligen behöver det. När det gäller ”Världens Barn” har man bestämt att ”barnen” bor utanför Sveriges gränser. Och ju längre bort desto mer behjärtansvärt. Kändisarna avlöser varandra på reportageresorna till framförallt Afrika.

http://www.tv3.se/adamlive/om-barn/om-plan-och-att-bli-fadder/vinn-en-resa-med-adam-alsing-och-plan/anmal-dig-som-barn

Men varför tittar man så långt bort efter hjälpbehov? I Tensta, Rosengård, Biskopsgården och de andra snart ett hundra s.k. ”utsatta områdena” finns ju också ”Världens Barn”. Och som också är i stort behov av ekonomisk hjälp.

http://svt.se/2.33538/1.2549469/niobarnsfamilj_placerad_pa_utdomt_boende?lid=puff_2549469&lpos=rubrik

Men det rimmar kanske illa med den bild vi vill förmedla till omvärlden att i ”det rika Sverige” finns det många som inte är så rika. Som inte kan bidraga med en slant till insamlingen, utan tvärtom skulle själva behöva få en del av överskottet från TV-galan.  

Juholts kulbo

En person som jag inte begriper mig på i Juholt-sörjan är hans ”kulbo”, och inte heller förstår jag mediers ointresse för henne. När journalisterna vänder på varje sten för att hitta Juholt, springer benen av sig för att intervjua varje person som har socialdemokraternas partimärke på kavajslaget, ringer alla tider på dygnet någon som kan tänkas ha synpunkter på Juholts agerande, så verkar man helt ointresserade av hans sambo.

Sambon har bott i Stockholm i flera år, utan att betala något ur egen ficka. Tänkte hon själv aldrig någon gång på det märkliga i att de svenska skattebetalarna betalade hennes hyra? Och funderade hon aldrig någon gång på det konstiga i att de svenska skattebetalarna pröjsade hennes semester i Vitryssland? Varför skulle skattebetalarna vara så generösa mot henne?

Det finns massor av frågor runt denna sambo. Varför är hon då ointressant för journalistdrevet? Med tanke på hennes historia, med en bedrägeridom som enda kända merit, så tror jag nog att många svenskar skulle vara intresserad att få reda lite mer om henne. Det är ju trots allt sambon som är den främsta anledningen till Juholts aktuella problem.

Mittfilen

Det finns en hel del vägar med tre filer runt våra storstäder. Så gott som alla bilister väljer att lägga sig i mittfilen på dessa trefiliga väger. Körfältet längst till höger brukar vara tomt.

De allra flesta bilister har någon gång åkt fast för fortkörning. Så gott som alla bilister har fått böter för att ha parkerat fel. Och att bli stoppad för att alkotestas har blivit vanligare år för år. Men att någon blivit bötfälld för att ha kört i mittfil har jag aldrig hört talas om, trots att det är ett trafikbrott.

http://www.polisen.se/PageFiles/10344/Trafikforordningen_kod_001_183_juli_2007%5b1%5d.pdf

I Trafikförordningen står det under rubriken FORDONS PLATS PÅ VÄG: ”023A Ej använt körfält längst till höger … 500:- (i böter)”.

Och lite längre fram i förordningen finns det under rubriken MÖTE OCH OMKÖRNING PÅ VÄG”: ”061 Efter omkörning till vänster ej hållit till höger så snart det kan ske … 1000:- (i böter)”.

Hur många bilister vet om att det är ett brott, med böter som straff, att ligga i mittfilen? Troligen väldigt få, eftersom vi svenskar är vana att följa lagar och andra regler. Min teori är att den verkliga anledningen till trängseln i mittfilen beror på att våra svenska poliser inte heller känner till vad som står i Trafikförordningen.

Juholt

Det verkar som om Håkan Juholt har hamnat i en Moment 22-situation.

Å ena sidan kan det vara så att han inte förstod vad som stod i Riksdagens kostnadsreglementet. Å andra sidan, vill då svenskarna ha en statsministerkandidat som inte ens förstår Riksdagens kostnadsreglemente?

Så antingen ljuger han eller så är han korkad. Inget bra läge.

Euron, del 6

Berlusconis Italien är ytterligare ett Euro-land som inte skött sin ekonomi. Man har ett budgetunderskott på bara strax över 3 %, alltså långt från de grekiska siffrorna. Men det finns en annan parameter som Euro-länderna har att rätta sig efter, nämligen statsskuldens storlek.

De länder som gick in i EMU-samarbetet förband sig att hålla sin statsskuld under 60 % av sin BNP. I Italien är statsskulden det dubbla, 120 %! Men eftersom Italien har en plan för att minska sitt budgetunderskott, som också övriga EU-länder tror vara genomförbar, kommer statsskulden successivt att minska. Men eftersom Italien är så stora, och har en så betydande del av EU-ländernas sammanlagda statsskuld, måste den plan Italien presenterat klaras av. Annars riskerar hela Euro-samarbetet att krackelera.

Greklands statsskuld är runt 140 % av dess BNP, Portugals ca 75 %, Irlands nästan 100 % medan Spanien balanserar runt 60 %-strecket. Man förstår Italiens betydelse när dess statsskuld ensamt är större än Greklands, Portugals, Irlands och Spaniens tillsammans. Så visst är det Grekland som är det stora problemet på kort sikt. Men på lång sikt är det Italien som måste få ordning på sina finanser. Annars är det stor risk att EMU-samarbetet spricker.

Restaurangmomsen, forts

I debatten efter regeringens budgetförslag fanns ett förslag om halverad restaurangmoms. Sossarna totalsågade förslaget. Juholt raljerade i vanlig ordning och menade att de missade skatteintäkterna på fyra miljarder kronor skulle kunna finansiera t.ex en förbättrad a-kassa istället. "Det är bättre att de arbetslösa kan få drägligare villkor jämfört med att de rika ska kunna gå på krogen oftare", var ett av hans uttalanden. Men för ett år sedan var halverad restaurangmoms en av de största punkterna i oppositionens valmanifest.

http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/branschen-glaeds-aat-oppositionens-foerslag-om-halverad-restaurangmoms-461521

Nu ett år senare har Juholt tvärvänt och tycker inte att man ska halvera restaurangmomsen. .

Först föreslår man en sak. När sen motståndarna vill genomföra förslaget då protesterar man mot det. Hur tänker Juholt i den frågan egentligen?

Euron, del 5

Spanien är ett annat Euro-land med trasslig ekonomi. Där har man byggt bostäder i massor, utan att ha köpare till alla hus och lägenheter. Den fastighetskris man på egen hand lyckats skapa har inneburit stora påfrestningar för den spanska banksektorn. I takt med att fastighetsbolagen ett efter ett har gått i konkurs har de banker som finansierat spekulationsverksamheten, framförallt mindre lokala sparbanker, tvingats till sammangåenden i större grupper.

Att det fattas massor av pengar i den spanska banksektorn är ett faktum som Spaniens premiärminister Zapatero på alla sätt försöker dölja. T o m när Moodys tidigare i år sänkte Spaniens kreditbetyg hävdade Zapatero att man hade kontroll på läget, och han försäkrade att det nuvarande budgetunderskottet på 9 % av BNP skulle ner till 3 % på två år. I och för sig har man en hygglig nivå på sin statsskuld, som ligger precis och pendlar runt den tillåtna övre gränsen på 60 % av BNP, men att omvärlden tvivlar på att Spanien på egen hand ska kunna lösa sina ekonomiska problem inser man när kursen på Euro sjönk när Moodys sänkte Spaniens kreditbetyg. Spanien är EU:s fjärde största ekonomi och trots Zapateros alla positiva uttalanden finns det få ekonomiska ljuspunkter i Spaniens finanser. T.ex. har man en arbetslöshet på över 20 % och det är inget som imponerar på omvärlden.

Socialdemokraternas skuggbudget

Socialdemokraterna har kommit med sin skuggbudget.

http://www.socialdemokraterna.se/upload/Arrangemang/Budget_2012/V%c3%a4gen_mot_en_kunskapsbaserad_ekonomi.pdf

När Juholt höll sitt installationstal vid senaste s-kongressen, när han valdes till sossarnas partiledare, började han med att tala om ”kultur”. Den första kvarten handlade enbart om kultur. Det var tydligt att han ville profilera sig som en stor kulturförespråkare. För ett halvår sedan hade Expressen en famös artikel om ett ögonvittne på en bar i Turkiet där Juholt högt och ljudligt hävdade för sitt ressällskap att ”han var den ende partiledaren som var intresserad av kultur”. Så det var med spänning jag såg fram emot hur mycket sossarna ville satsa på kultur i sin budget.

Svaret blev 250 miljoner kronor per år. Större delen av detta belopp skulle finansiera fritt inträde till statliga museer. Med en budget på mer än 800 miljarder kronor utgör alltså sossarnas kultursatsning 0,03 % av budgeten. Sådana småbelopp brukar kallas för felräkningspengar.

Så var det med den kultursatsningen.

Euron, del 4

I den fjärde delen av min Euro-granskning har turen kommit till Portugal. Eller oturen rent utav. Här handlar det också om en regerings inkompetens kombinerat med arrogans och egoism, precis som för Grekland och Irland.

Portugals budgetunderskott har stigit till ca 10 %, alltså tre gånger mer än det tillåtna 3 %, man förband sig att inte överstiga när man valde Euron som valuta. Trots att man är en av de största bidragstagarna inom EU har man genomfört reformer som man inte haft råd med.

När man sen läser följande artikel

http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=171599

kommer den oundvikliga frågan: Vad är det för lallare som styr Portugal? När man har så dålig koll på sina egna affärer så borde man vara diskvalificerad att få ha Euron som valuta.

Det bästa är nog att låta portugiserna återgå till sina gamla Escudos, så kan Europas pensionärer som får betala notan, åtminstone ha ytterligare ett land med ”skoj-valuta” att semestra billigt i.  

Jämna-pengar-klubben

Häromdagen skrev jag om kortbetalningar som ett smidigt betalningssätt, men det finns tillfällen där kontanter skulle ha varit att föredraga.

Men kontantbetalningar, som ibland skulle kunna vara ett smidigt betalningssätt, blir inte sällan ett irritationsmoment. Jag tänker på alla medlemmar av ”Jämna-pengar-klubben”. Det börjar med att expediten säger till kunden framför ”Det blir 78 kronor”. Kunden framför öppnar sin väska, tar fram sin handväska som öppnas och fortsätter med att ta fram en portmonnä som öppnas. En femtiolapp tas fram. Därefter bläddras en tjuga fram. Därefter öppnas facket med mynt och sex enkronor plockas fram en efter en. Men sen är myntfacket tomt hur mycket kunden än letar. Det betyder att expediten får lämna tillbaka sedlarna och mynten till kunden som stoppar in pengarna i sina olika fack. Och det hela slutar med att kunden tar fram en hundralapp från portmonnäns sedelfack. Expediten lämnar tillbaka en tjuga och två enkronor, som ska stoppas in i sina respektive portmonnäfack Portmonnän ska stängas och stoppas i handväskan som ska stängas. Handväskan ska stoppas in i väskan, som ska stängas. Och sen blir det min tur att bli expedierad.

Ovanstående händelse är inte unik, utan inträffar åtminstone varannan gång jag ska bli expedierad och kunden framför mig är en medlem av Jämna-pengar-klubben. Vilket de flesta kvinnor är, oavsett ålder.

Euron, del 3

Det finns andra länder inom EU än Grekland som beter sig egoistiskt, på övriga länders bekostnad. Irland är ett sådant land.

När Irland gick med i den europeiska gemenskapen år 1973 var det ett av Europas fattigaste länder. Genom sitt medlemskap i EU blev Irland bidragsmottagare, plus att man fick flera andra förmåner. T.ex. fick man inrätta en skattefri zon i Dublin för utländska, framförallt amerikanska, företag. Skattefriheten drog till sig massor av företag, som valde Dublin som säte för sina europeiska dotterbolag framför andra europeiska städer, som rent geografiskt kanske hade varit lämpligare.

Irland upplevde under 1970 och -80-talen en utveckling från ett fattigt bondesamhälle till en modern och tekniskt avancerad keltisk tigerekonomi. Under 1990-talet hade man på många områden passerat t.o.m. Storbritannien vad gäller välstånd. Irlands nyvunna rikedom var på bekostnad av de EU-länder som var bidragsgivare, bl.a. Storbritannien, som avstod delar av egen utveckling för att hjälpa de fattigare EU-länderna.

När EU hette EEC, och bestod av sex länder, hade man bestämt sig för att alla gemensamma beslut skulle vara enhälliga. Alla länder måste vara överens för att ett beslut skulle genomföras. Sen växte EEC till det EU vi har idag med 25 länder. Men principen om enhälliga beslut fanns kvar. Det försökte man ändra på genom det s.k. Lissabonfördraget. I detta fördrag föreslog man att man på flera områden, t.ex. polissamarbete, terroristbekämpning och gränsöverskridande brottslighet skulle införa kvalificerad majoritet när gemensamma beslut skulle tas. Andra områden som utrikes- och säkerhetspolitiken, skatte- och socialpolitiken skulle ha kvar vetorätten, vilket kan tyckas fegt och ologiskt. Men man bedömde att unionen inte var mogen för förändringar inom dessa områden.

Alla EU-länderna godkände den föreslagna förändringen, utom Irland. Medan övriga länder lät respektive regeringar bestämma ville Irland ha en folkomröstning om fördraget. Och 2008 genomfördes denna folkomröstning vilket innebar att det nya fördraget inte kunde genomföras. Och många såg det som första spiken i EU:s kista. ”Nu spricker hela EU-samarbetet” var mångas åsikt runt om i Europa, inte bara bland vanligt folk utan högt upp i ländernas regeringar.

Nu var det väl inte så klokt av Irland att som enda land ha en folkomröstning om Lissabonfördraget. Man var tydligen beredda att sätta en käpp i hjulet för alla de länder som hjälpt större delen av Irlands befolkning till en rejält höjd levnadsstandard.

Nu blev det en ny folkomröstning i Irland året därpå och då segrade ”Ja-sidan” och Lissabonfördraget kunde godkännas av alla EU-länderna.

Nu har Irland inte kunnat sköta sin ekonomi som man borde. Förändringar i omvärlden där Dublins skattefria zon inte längre är så intressant, en inhemsk bankkris och att man genomfört ofinansierade reformer i alltför stor utsträckning, har gjort att Irlands budgetunderskott har växt till över 30 %, d.v.s. dubbelt upp jämfört med Greklands. Ska också jämföras med de 3% man förbundit sig att inte överstiga, när man övergick till Euro som valuta. 

Att Irland ska kunna ”fixa situationen” på egen hand verkar inte troligt. Återigen måste övriga EU-länder, inte bara Euro-gruppen, avstå från egna reformer för att hjälpa de irländska slösarna upp på banan en gång till. Tur för Irland att man inte lyckades förstöra EU-samarbetet för två år sedan.

(Fortsättning följer ...)

Restaurangmomsen

När man följer debatten om den sänkta restaurangmomsen handlar det nästan bara om hur onödig den reformen är. Meningen ”Ett par kronor lägre krognota, och som bara gynnar de som har råd att gå på krogen” sammanfattar vad tidningarna skriver om.

Tanken att man ska stoppa in reformen i samma fack som ROT- och RUT-avdragen verkar ingen journalist ha haft. Men det måste ju vara den jämförelsen som är den stora vinsten med reformförslaget. Innan ROT-avdraget infördes år 2004 var det den svarta marknaden som rådde för privatpersoner. Det fanns knappast någon hantverkare som var intresserad att göra ett jobb, om det inte var svart. Idag är det precis tvärtom, enligt min erfarenhet. Finns det överhuvudtaget någon hantverkare idag som erbjuder svarta tjänster? Tveksamt.

Jag är ganska säker på att vi inom ”hushållsnära tjänster” kommer att få samma utveckling som skedde med ROT-avdraget. När RUT-avdraget infördes år 2007 utfördes i princip all städning, som köptes av privatpersoner, av svart arbetskraft. Alla har väl hört talas om ”de polska städerskorna”. I dag blir det här området ur skattesynpunkt mer och mer vitt för var dag som går. Tror inte att det kommer att finnas kvar svarta städerskor om ett par år.

När det gäller den sänkta restaurangmomsen kommer denna att gynna alla de restaurangägare som följer de regler som finns idag. De laglydiga krögarna kommer att, betydligt bättre än idag, kunna konkurrera med de krogägare som idag ”inte är med i den där momsen”. Och ju fler gäster en juste restaurang har desto mer till statskassan. En win-win-situation för både stat och ärliga krögare. Och det kommer att ske på de svarta krogarnas bekostnad. Och till syvende och sist kommer ett restaurangbesök för oss alla att bli bättre än idag. Kunnigt yrkesfolk levererar högre kvalitet än de som bara är lycksökare. Och som en sidoeffekt kommer krogbesöket för oss gäster också att bli några kronor billigare. Våra journalister förstår antagligen inte hela bilden, som vanligt.

Euron, del 2

Grekland, som kom med i EMU-samarbetet först får 2001, bytte ut sina Drachmer mot Euro året därpå, samtidigt som de flesta andra EU-länderna bytte ut sina valutor. I EMU-samarbetet är reglerna stenhårda. För att vara med i EMU, och att ha Euron som valuta, får bl. a. landets budgetunderskott inte överstiga 3 % av landets BNP. Men Tyskland fick problem med denna regel redan efter ett år. Till stora delar var det ”den östtyska notan” som blev en alltför stor påfrestning för Tysklands ekonomi. Men att Tyskland, landet som påskyndade Euron som gemensam valuta, skulle råka ut för de hårda sanktioner man hade bestämt, var aldrig aktuellt. Tyska regeringens försvar var att ”visst har vi brutit mot 3%-regeln, men vi har kontroll på läget och om bara ett par år har vi löst problemet”.

När sen andra länder började få för stora budgetunderskott fick Tyskland, tillsammans med övriga välskötta EMU-länder, acceptera deras försäkringar om att ”de hade kontroll på läget och om bara ett par år har vi löst problemet”. De länder som började få ekonomiska problem var framförallt Irland, Portugal och Grekland. Men hela EMU-gemenskapen hade ju ett par år tidigare tvingats lita på Tyskland, när dess regering försäkrade sina kollegor i de andra länderna att ”det här fixar vi”. Och självklart måste man ju lita på att de andra länderna som nu hade fått problem också skulle ”fixa situationen”. Och självklart måste man ju lita på att alla talar sanning. Även om ett lands finansminister inte ljuger kan undanhållandet av sanningen vara lika allvarlig. Och det var precis detta som var fallet med framförallt Grekland. Jag tror inte att många av de övriga länderna riktigt kände till hur de grekiska politikerna t. ex. successivt hade ökat sitt lands pensionsåtaganden.

http://www.realtid.se/ArticlePages/201004/16/20100416163029_Realtid526/20100416163029_Realtid526.dbp.asp?sAction=lk

http://www.e24.se/makro/varlden/fragor-och-svar-darfor-har-grekland-hamnat-i-kris_2034827.e24

Nu har Grekland ett budgetunderskott som ligger runt 15 % av BNP, alltså långt över de tillåtna 3 % man förbundit sig att följa. Vad tänker man då göra för att övriga EMU-länder ska fortsätta hjälpa Grekland? En sak som man inför är höjd fastighetsskatt, ett närmast okänt begrepp i Grekland. Där bygger man inte klart sitt hus, eftersom det är först när huset är färdigbyggt som man börjar betala skatt för sin fastighet. Kommer dessa ofärdiga hus att tvingas börja betala fastighetsskatt? Fortfarande har EU-kommissionen inte fått svar på den frågan.

Om icke-färdiga hus inräknas som skatteobjekt kommer detta att inbringa 2 miljarder Euro per år till grekiska staten. Eftersom Grekland har drygt 11 miljoner invånare betyder dessa nya skatteinkomster ca 1 500 svenska kronor per grek och år. Och grekerna har sagt att denna nya fastighetsskatt ska gälla i bara två år. De oroligheter och protester som utbrutit i Grekland p.g.a. detta förslag handlar alltså om man tvingas betala sammanlagt ca 3 000 svenska kronor under två år för att övriga Europa ska fortsätta hjälpa grekerna så att många av dem kan gå i pension vid 50-55 års ålder. Och fortsätta ha ett stort antal offentligt anställda som egentligen inte har någon vettig arbetsuppgift. Och fortsätta leva utan att egentligen betala skatt överhuvudtaget.

Det finns naturligtvis ingen enkel lösning på hur man ska lösa Greklands problem. Att slänga ut dem från EMU-samarbetet och låta de återgå till sina Drachmer kommer att kosta för alla, men är kanske ändå den minst otrevliga åtgärden. De som är långivare till Grekland finns över hela världen. T. ex. hittar vi många pensionsfonder, även svenska, som stora långivare till Grekland. Men även om det skulle innebära lägre pensioner för många européer, kanske det ändå är det bästa som kan hända. De pensionärer i övriga Europa som får sina pensioner sänkta p.g.a. av Greklands konkurs kommer istället att ta igen det på att det kommer att bli hur billigt som helst att semestra i Grekland.

Grekernas valuta kommer att bli en skoj-valuta när de får ta eget ansvar, och när inget annat land behöver betala för deras excesser. Vem tror egentligen på grekerna i dag när de säger att de kommer att ”fixa situationen”? Då måste man vara väldigt blåögd.

(Fortsättning följer...)

Ring så spelar vi

I dag är det lördag och i radions P4 sänds programmet "Ring så spelar vi".

Det vanligaste svaret, under dösnacket innan frågan, är "Jajamänsan". Det kvittar vad Lisa Syrén frågar om, svaret är givet, nämligen  "Jajamänsan".

"Skiner solen på dig?" "Jajamänsan". "Och du har fullt upp?" "Jajamänsan". "Är du beredd att svara på frågan?" "Jajamänsan" ...........