Stockholmarens "landet"

Som inflyttad till Stockholm förvånas man över stockholmarnas inställning till världen utanför tullarna. Samtidigt som stockholmaren väl känner till varenda gatsten där han växte upp, och varenda gata i ”sin” stadsdel, är han förvånansvärt okunnig om geografiska områden som det egentligen hör till allmänbildning att känna till. Ibland undrar man om stockholmaren var sjuk när man hade geografi i skolan. Att bunta ihop Skåne, Småland och Blekinge är något som vi som kommer från södra Sverige har vant oss vid. Och det är också tveksamt om han vet att Halland är ett eget landskap. Och om man ska raljera så är hans inställning till allt norr om Uppsala lika med Norrland. Och Göteborg är något skumt som han ogärna talar om.

Det är kanske denna inställning till det man kallar Landsorten som gör att när man talar om sina sommarstugors läge så är det ”Landet” som gäller. En konversation som förekommer på de flesta arbetsplatser på fredagslunchen kan vara i stil med: ”Ska du göra något i helgen?” ”Ja, vi ska till landet.” ”Samma här.” Slut på konversationen. Jag har aldrig hört den naturliga följdfrågan: ”Och var ligger ditt land?” Antagligen är det för stockholmaren helt ointressant var ”landet” ligger, och att ”landet” kan tänkas ha ett namn verkar vara än mer ointressant.

Jag har ofta funderat på de bakomliggande orsakerna till denna i mitt tycke inskränkta inställning till världen utanför tullarna. Kan det vara så att man tror att Stockholm är, om inte Europas så i alla fall, Sveriges centrum? Men Stockholm har bara nära till Gävle, Helsingfors, Tallinn och S:t Petersburg. Det finns ju andra städer i Sverige som rent geografiskt ligger närmare Europa. Kan det vara så att om man bor i en avkrok blir man också lite inskränkt?

Tatueringar

Jag tillhör en generation som alltid betraktat tatueringar som ett klassmärke för de som befinner sig utanför samhället. ”De” som tillhör socialgrupp 4 och 5 - om man överhuvudtaget kan tala om socialgruppstillhörighet för dessa personer: kåkfarare, luffare, prostituerade och sjömän. Men dessa grupper har sedan något decennium utökats med t ex hårdrockare, stamkrigare, Black Army-medlemmar, marinkårssoldater, David Beckham och Lisbeth Salander.

Nu på sommaren när dunjackor och andra klädespersedlar åker av har en vanlig outfit blivit halvnakenhet. Och då syns tatueringar. Det är uppenbart att gruppen som ”gaddar” sig har utökats betydligt. Helt vanliga samhällsmedborgare syns ny visa upp sig med tatueringar på alla tänkbara (och ibland otänkbara) platser på sina kroppar.

Varför har vi på några få år gått från ett tillstånd där grupperna med tydligt utanförskap har kompletterats med helt vanliga medel-svenssöner, helt normala människor, som nu täcker nu sina kroppar med mer eller mindre genomtänkta motiv? Och de är ju så många. Att ange en tatuering som signalement är inte längre användbart.

Svaret på varför tatueringarna har ökat är att det har blivit en trend. Vilken paradox! Definitionen på trend är något som tillfälligt är populärt men som efter en tid har ett slut. Men en tatuering är ju permanent. Vad kommer att ske med alla som illustrerat sig, när vi får nya trender? Det är inte helt otänkbart att om några år kommer tatueringar att vara det mest otrendiga som finns.

Det är uppenbart att tatueringsborttagare kommer att bli framtidsyrket.

Journalistik

Även om det här inlägget också handlar om Bilprovningen är syftet med det mer att visa hur riktig dålig journalistik ser ut.

I måndags hade Dagens Nyheter en artikel om köerna till Bilprovningen. Genom de långa köerna riskerar många bilförare att få körförbud på sina bilar. Ledningen på Bilprovningen har vidtagit massor av åtgärder för att minska köerna (DN tar i artikeln åt sig äran att man var de, som tidigare i år, uppmärksammade köproblemet.)

I sann kvällstidningsanda har man sedan på samma sida en artikel om en bilägare som blivit drabbad av Bilprovningens problem. http://www.dn.se/ekonomi/erik-wadin-hann-inte-besikta-i-tid . Artikeln handlar om Erik som nu har fått körförbud på sin bil. Men när man sen läser artikeln blir man bara konfunderad. Så här har Erik blivit ”drabbad”:

”Innan jag fick körförbud hade jag verkligen försökt få en besiktningstid. Men jag fick bara tider när jag inte kunde på grund av jobbet, och på platser långt ifrån där jag bor och där jag jobbar, som Strängnäs och Södertälje och platser norr om Stockholm, berättar han.”

Jag tror att de flesta begriper att Bilprovningen inte kan ha sina anläggningar i innerstan. ”…norr om Stockholm” är kanske inte aktuellt för en Söderbo, men Södertälje är ju bara någon mil från Södermalm. Så en bilfärd på ett par mil var för långt för Erik.  

”Först fick han hem en besiktningstid med posten, en kallelse till Högdalens besiktningsstation. Men det gick inte för det var vid 14-tiden då han hade ett viktigt möte på jobbet. Så han fick avboka den tiden och börja söka ny tid.”
Uppenbarligen prioriterar han sitt jobb mer än sin bil.

”Jag fick en tid i Strängnäs och kände mig tvungen att ta den. Men efter ett tag insåg jag att jag aldrig kommer att orka åka till Strängnäs för att besiktiga bilen. Så fick jag en morgontid i Södertälje, men det var samma sak där.”
Man kan ju undra om Erik överhuvudtaget ska ha bil när han inte orkar åka till Strängnäs – eller Södertälje. Många människor pendlar dagligen mellan dessa två städer och sina arbeten någonstans i Stockholm, och de orkar tydligen.

Sen kommer artikelns bästa passus:
”Tidigare fanns det visserligen ett par tider, det ska jag inte sticka under stol med, om man ville besiktiga på helgen och sent på kvällen. Jag tänkte göra det på en helg, men så dök något annat upp. Det var helt enkelt av bekvämlighetsskäl, säger Erik Wadin.”
Det är inte bara arbetet som Erik prioriterar utan även ”något annat” också. Att använda begreppet ”något annat” tyder på någon privat sak som fallit ur minnet.

Artikeln handlar alltså inte om effekterna av Bilprovningens köer, utan om en person som prioriterar allt annat förutom de åtaganden han har genom sitt bilägande.

Nu kommer jag också på varför jag slutade mitt abonnemang på DN för några år sedan. Likväl som man inte behöver vara den skarpaste kniven i lådan för att äga en bil behöver man inte vara en seriös journalist bara för att man jobbar på DN.