Jag fortsätter i Göran Skyttes spår (se gårdagens inlägg).
I och för sig har Göran Skytte på ett alldeles utmärkt sätt beskrivit varför Socialdemokraterna har problem. Själv vill jag bidra med följande betraktelse.
Socialdemokraterna bedrev en framgångsrik politik, i samklang med fackföreningsrörelsen, från sekelskiftet fram till 1970-talet. Den gick bl a ut på att ta vara på samhällets resurser, inte slösa och att alla tog ett gemensamt ansvar för samhällsutvecklingen. Fackets stora hjärtefråga, precis som socialdemokraternas, var ”Lika lön för lika arbete”, d v s en plåtslagare i Haparanda skulle tjäna lika mycket som en plåtslagare i Ystad.
Under vänstervågen på 70-talet ändrades sedan detta till ”Lika lön för allt arbete”, städerskan på sjukhuset skulle tjäna lika mycket som kirurgen, t ex. Bådas arbete var nämligen lika viktiga var argumentet. Eftersom det stod olika belopp på deras lönebesked fick man tillgripa andra metoder för att uppnå detta ”jämlikhetsmål”: olika bidrag, transfereringar, progressiv beskattning, olika kommunala avgifter beroende på inkomst osv . Sätten att jämna ut inkomstskillnader blev många.
Ganska snabbt därefter, redan i början av 80-talet hade man nått nästa steg i jämlikhetssträvandena, nämligen ”Lika lön oavsett arbete”. Om du jobbade, eller var sjuk, eller var arbetslös skulle du ha samma nettolön – efter alla bidrag, transfereringar, skatter. ”Politik är att vilja” var ledordet som Olof Palme skapade. Ville man ha reformer fick det kosta. Om vi inte hade egna pengar för att nå våra mål, fick man väl låna. Utlandet stod i kö för att låna oss pengar. Resultatet blev en sällan skådad välfärd.
Första tecknet på att det kanske inte var så där särskilt klokt att leva på lånade pengar var redan under slutet av 70-talet när vi tvingades till flera mindre devalveringar. Men framförallt 1982 när vi tvingades till en 16-procentig devalvering. Men det hindrade inte reformarbetet. Fortsatta välfärdsreformer var något som bara skulle genomföras.
Kreditmarknaden avreglerades i november 1985, men av olika politiska skäl följde inte tillhörande skattereformer med, t ex avdragsrätten för räntor förändrades inte. Det innebar att staten tappade några viktiga år då skatteintäkterna inte ökade i den omfattning de borde ha gjort. Istället hamnade mycket av de presumtiva skatteintäkterna, som hade behövts för reformarbetet, i finanshajarnas och fastighetsspekulanternas fickor.
Men utlandet tyckte att Sverige fortfarande var kreditvärdigt, så det var inga problem att låna mer. Även om mycket av de nya lånade pengarna gick åt till att betala räntor och amorteringar på gamla lån.
Tio år efter den stora devalveringen sa utlandet ”Stopp! Nu vill vi inte låna ut mer till er. Och så vill vi att ni snabbare betalar av era lån.” Statsskulden hade snabbt växt till en av de största i världen, räknat per capita.
Men vi behövde låna, bl a förföll en hel del lån och de skulle betalas tillbaka. Räntan blev under några dagar skyhög (500 %/år var högsta noteringen en av dessa dagar). Vi hade skapat en nationell finanskris på egen hand.
Resultatet av utlandets krav blev den politik som sedan kom att prägla 90-talet: stora inskränkningar i de offentliga utgifterna, höjda avgifter för medborgarna för social service, hög marknadsränta, minskade bidrag, höjda skatter (t ex värnskatten).
När vi 2009 upplevde den stora internationella finanskrisen var det något vi kände igen. Vi var betydligt bättre rustade än t ex Grekland, Spanien, Portugal och Irland. Dessa länder hade under hela första decenniet på 2000-talet kört efter den modell Sverige tillämpade under 1980-talet. Deras uppvaknande var minst lika jobbigt, som det var för Sverige nästan tjugo år tidigare.
Har vi lärt oss något av de senaste fyrtio årens ekonomiska politik? Förhoppningsvis har vi gjort det. Men det är ju tydligt att dagens ekonomiska politik skiljer sig från Palme-erans i ett betydelsefullt avseende. Innan vi marknadsför nya reformer ska vi ha pengarna till detta först. ”Politik är att vilja” gäller fortfarande, men numera med tillägget: ”… men bara när vi har råd till det”.
