Paus

Nu tänker jag göra ett uppehåll i mitt bloggande en tid. Huvudet och fingrarna behöver lite semester. Planen är att jag återupptar skrivandet igen den 1 mars. Välkomna tillbaka då.

Under tiden är det fullt tillåtet att ta del av de över trehundra inläggen som finns tillgängliga i arkivet i min ”@ll-you-need-blog”.

Ses åter 1 mars!

Faktaoid: Muck

Alla vi som gjort lumpen vet att MUCK betyder Militär Utryckning Civila Kläder. Eller trodde sig veta.

”Muck” är egentligen ett låneord från zigenarspråket romani. I det språket finns ett ord ”mukk”, som betyder ”lös” eller ”fri”.

http://www.faktoider.nu/folketymologier.html#muck

Svensk ekonomisk politik

Jag har alltid varit intresserad av politik. Eftersom jag är ekonom är det den ekonomiska politiken som har varit i fokus för mig.

När jag läser att vår nuvarande finansminister Anders Borg av brittiska Financial Times har utsetts till Europas bästa finansminister börjar man fundera. Det Borg har gjort är detsamma som vem som helst kan göra. Det är bara att köpa en ekonomisk handbok och slå upp första kapitlet. Där kan man läsa: Gör en budget genom att beräkna de säkra inkomster du kommer att få. Sen skriver du upp alla de nödvändiga utgifter du har. Blir det pengar över efter det här, kan du även skriva upp det du vill göra ytterligare, men som inte kan betraktas som nödvändigt - eller så kan du spara överskottet.

Detta är ju inget man vinner Nobelpriset för. Att Sveriges finansminister får detta goda omdöme, handlar istället om att andra länders finansministrar inte kan balansera inkomster och utgifter. Det kan ju inte vara svårt att bli bäst i ”finansministergrenen” om man tävlar mot kollegor i Grekland, Spanien, Italien, Portugal, Irland och andra länder med dålig ekonomisk styrning. Många av de här kollegorna är ju klart kvalificerade till TV3:s ”Lyxfällan”.

Men den typen av finansministrar som har dålig koll, som finns i övriga Europa, har Sverige också haft. Den siste som höll emot övriga pengaslukande departement var Gunnar Sträng. Han slutade sitt jobb 1976, och tyvärr kunde hans sista år vid finansministerposten ha varit mer lyckosam, men det som då hände var inte enbart Strängs fel. Sverige hade stått betydligt bättre rustat, vid ”första oljekrisen” 1973, om Sträng hade fått fortsätta sin ekonomiska politik, som han så framgångsrikt hade bedrivit sen 1955. Men successivt blev han mer och mer intryckt i något hörn och tvingades acceptera de andra departementens ofinansierade reformer. Strängs budgetar under hans sista fem-sex år bestod av, förutom av garanterade inkomster och redan beslutade utgifter, även av ”tänkta och ganska så säkra kommande inkomster”. Men de där ganska så säkra kommande inkomsterna blev inte riktigt som man hade tänkt. Sträng måste börja låna. Men han gav sig inte på en punkt, de lån som staten behövde ta upp skulle vara inhemska lån. Eftersom det var svenska kronor staten behövde, skulle lånen också vara i svenska kronor. Sträng var totalt emot att staten skulle ta upp lån i utländsk valuta.

Sträng hade sedan han blev finansminister 1955 infört en del nya skatter för att klara budgetmålen, men dessa skatter var alltid mycket låga. Sträng var nämligen mycket noga med att skatter inte fick äventyra den välståndsökning som Sverige var inne i. 1960 införde han ”omsen” (omsättningsskatt) som var på 3 % och togs ut i sista konsumentledet. Den officiella anledningen var att vi måste kyla ner ekonomin, men verkligheten var att statsutgifterna var en miljard kronor för stora jämfört med inkomsterna (den totala statsbudgeten var då strax under 15 miljarder kronor). Intäkterna från omsen beräknades till just en miljard kronor.

Efter införandet av omsen blev Sträng ännu ”strängare” och kämpade hela tiden mot de andra departementens krav. Men 1973 kom ”första oljekrisen” och det medförde nya kostnader för staten som inte ens Sträng hade kalkylerat med. Och efter ”andra oljekrisen” som kom 1976, hade de borgerliga vunnit valet och den nye finansministern Gösta Bohman fick ta över en budget i total obalans. Men man kan inte skylla allt på Sträng, utan det var kraven på reformer från de andra departementen, tillsammans med en ökad oljenota, som raserade den svenska ekonomin, för första gången sen andra världskrigets slut. Därefter kom flera ras i svensk ekonomi.

Jag tror att jag ska skriva lite om detta. Det får bli ett av vårens tema på den här bloggen.

Gallerians P-garage

Jag har alltid tyckt att det känts relativt tryggt att parkera i parkeringsgarage. I de flesta garage finns det en skylt om kameraövervakning, och det bör hålla alla tjuvar borta. Trodde jag i min enfald.

Några dagar före jul parkerade jag Gallerians garage i Stockholm. Körde in i på en markerad plats och slog av motorn. Eftersom jag lyssnade på ett nyhetsinslag på radion satt jag kvar en stund i bilen. Plötsligt dök det upp sex färgade killar, i ganska slitna kläder. De gick och tittade in i bil efter bil. Letade de efter synliga julklappar, månntro?

När de kom ganska nära min bil öppnade jag bildörren och gick ut, och två av killarna försvann snabbt in i hisshuset och tog en av hissarna upp. Två andra försvann åt vänster och resterande två åt höger.

Jag satte mig i min bil igen och såg efter så att det inte fanns något stöldbegärligt synligt. Kollade handskfacket och andra fack i bilen. Finns inget att stjäla, konstaterade jag och skulle precis gå ut när de fyra som försvunnit ut i garaget någonstans kom tillbaka och återtog sitt tittande in i bilarna.

Så, jag gick ut ur bilen en gång till, med följd att två av killarna snabbt försvann in i en av hissarna och de två andra försvann återigen in i något hörn av garaget.

Jag låste bilen och tog en av hissarna upp. När jag kom upp till Gallerian tänkte jag ”Nä, va f-n håller på att hända. Måste larma personalen”. Så jag åkte ner igen och när jag kom ner till garageplanet såg jag ryggarna på de fyra killarna som tidigare hade tagit hissen upp. Och de gick som tidigare från bil till bil.

Jag letade upp vaktlokalen, som fanns i ett avlägset hörn av garaget. Där inne satt en vakt och slötittade på ett dussintal TV-skärmar. Jag knackade på fönstret och han kom och öppnade.

”Ja, du har väl redan sett dem, men jag tänkte att jag måste larma. Det är ju uppenbart att de tänker göra inbrott i bilarna.” Svaret blev något förvånande: ”Vilka?” ”Men du har ju hur många TV-skärmar som helst, de måste ju ha dykt upp på någon av dem.” ”De kan ha tagit hissen ner till garaget och då ser jag dem inte”, sa vakten. ”Vi videoövervakar bara in- och utfarter. Vi har inte tillstånd att TV-övervaka själva garaget. Det finns inget parkeringsgarage här i Stockholm som har kameratillstånd för själva garaget.”

”Men det står ju på skyltar vid infarten att garaget är TV-övervakat.” ”Ja, in- och utfarter. Men vi har en väktare som kommer och kör runt i garaget några gånger varje dygn. Och sen ska jag själv gå en runda i garaget då och då.” ”Då ska du nog ta en runda nu” sa jag och gick därifrån.

Snacka om övervakning. Det är ju så gott som helt fritt fram för tjuvarna. Inte konstigt att det sker så många inbrott i garagen.

Jag letade lite på nätet och hittade en artikel från BRÅ, Brottsförebyggande Rådet: http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=67&module_instance=12 .

Så här står det bl.a.:

”Många gånger tycks kameraövervakning också fungera bäst om den kompletteras med andra åtgärder. I boendegaraget utökades exempelvis vaktronderingen i samband med att kameraövervakning infördes vilket troligen bidrog till den kraftigt minskade brottsligheten. För god bild-kvalitet krävs ofta också förstärkt belysning liksom röjning av växtlighet utomhus. Ett allmänt parkeringsgarage i en stadskärna, som ingick i brå:s studie, var betydligt mer oöverskådligt än boendegaraget. Även andra förhållanden, som att antalet in- och utgångar och användare av garaget var betydligt fler, kan ha bidragit till att de anmälda brotten inte minskade i det allmänna garaget.”

Med andra ord, de som har till uppgift att förebygga brott tror inte på kameraövervakning. Och BRÅ:s åsikter är kungsord för våra myndigheter. Men det är inte första gången som BRÅ:s åsikter går tvärs mot vad medborgarna tycker.

Var nånstans gick det snett? Varför tänker vi svenskar på ett annat sätt än övriga Europa? Varför kan vi inte lära av andra länder hur de gör för att förebygga brott? I andra länder ser man TV-övervakning som trygghet för de laglydiga medborgarna, och som ett bra störningsmoment för brottslingarna. Dessutom finns det ju inga bättre bevis när ett brott har begåtts än när hela brottet har filmats.

Om man ska vara konsekvent med den svenska officiella inställningen till kameraövervakning så borde också civila poliser vara förbjudna.

Mord i Malmö

I förrgår begravdes den 15-årige kille som sköts ihjäl i Rosengård under nyårsnatten. Föräldrarna fick polisens tillstånd att genomföra en manifestation innan begravningen, en manifestation som gick ut på att föra pojkens kista genom Malmö. Det var ju snällt av polisen, i synnerhet med tanke på pojkens fars uttalande i Expressen ( http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2668875/pappa-trodde-aldrig-det-har-kunde-ske ):

”- Vi kom till Sverige för att känna oss säkra. I stället har jag förlorat min son, säger hans pappa Diaa Noman, 42. …. – Jag tycker att Malmös polischef måste avgå. Min son är den fjärde som har mördats här i staden på någon månad.”

Som tur var hade inte polischefen avgått utan kunde ge sitt medgivande till manifestationen.

Sen tittar man i Aftonbladet och hittar en nyhetsartikel ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14158867.ab ) där det står följande om det 15-åriga mordoffret:

”… I polisens register finns sex anmälningar mot honom. De gäller narkotikabrott, våld mot tjänsteman, misshandel och flera fall där han hotat människor.

–     Han var inte straffmyndig när de påstådda brotten begicks. Därför blev det inga åtal, säger pojkens försvarare Bo Gülich. I stället lämnades ärendet över till de sociala myndigheterna…”

Om man har ett sådant brottsregister när man är bara 15 år, måste man ha startat sin brottsliga bana tidigt. Och det är ju inte frågan om pojkstreck, utan här handlar det om grov kriminalitet. Och hur många andra brottstillfällen har inte lett till polisanmälan?

Jag tror nog att de flesta svenskar vill ha kvar Malmös polischef. Däremot tror jag många helst skulle ha sett att 15-åringens pappa hade avgått för länge sedan. Oavsett var man bor i världen finns det något som heter föräldraansvar. Finns det fler pappor av samma sort, som den mördade 15-åringens, kommer det att ske fler mord, oavsett vem som är polischef i Malmö.

Även om det är en skitstövel det handlar om, är det självklart ingen som har rätt att mörda honom. Men mördaren kanske också var ett icke straffmyndigt rötägg?

Innebandypappan

Nu har media gått igång på en händelse i Uppsala i helgen. Efter en innebandyturnering blev en grabb lämnad kvar av sin pappa, eftersom grabben hade spelat så dåligt. I de flesta medier, både pappers och eter, har det varit en huvudnyhet. Men ingår ämnet "källkritik" inte längre i journalistutbildningen?

Här vimlar det ju av frågetecken. Kanske kan man förklara varje enskild detalj, men helheten gör att det inte finns någon rim och reson i historien.

Varför tänkte man aldrig på alternativet att det bara var en uppdiktad händelse? Tänk om den där Conny, som hittade grabben, är mytoman? Tänk om det var en kul liten grej som Conny ville få lite uppmärksamhet kring. Han hade kanske hittat en vilsen liten grabb där i den stora Fyrishovhallen. Och så visade han grabben till rätt ställe. Men så bredde han på med lite påhittade grejer när han snackade med sin polare Zerpo, som skrev ett inlägg om det på sin blogg. Och så var det någon journalist som fick syn på inlägget och tipsade Aftonbladet. Och så hakade övriga media på. Sen tog det sådana proportioner att det inte gick att stoppa. Bara att hänga med intervju efter intervju och hoppas att det ska ebba ut nångång.

När sen mediedrevet satte igång försökte han rädda situationen. Varför har han annars i alla intervjuer så noga poängterat att det var grabbens telefon han använde, både i samtalet med pappan och till den familj som sedan hämtade grabben? Och självklart försvann mobilen med grabben, så spåren försvann. Och han glömde att fråga efter namnen på pojken, pappan och på familjen som hämtade pojken. Inte heller kom han ihåg registreringsnumret på den bil som den hämtande familjen hade.

Men det finns fler oklarheter. Tänk dig samtalet med familjen som hämtade grabben: "Hej, jag heter Conny. Kan ni hämta en grabb här? "Ja, visst, vad heter grabben?" skulle väl vara en självklar fråga på en sådan begäran. Men Conny vet alltså inte vad grabben hette.

Grabben stod i matchstället. Ändå vet inte Conny vilken klubb grabben kom från. Brukar finnas någon ledtråd på matchtröjan. Och eftersom Conny själv är lagledare i ett innebandylag, borde han ha lagt märke till den detaljen.

På måndagen meddelade Conny att pappan hade ringt honom och sagt att grabben hade kommit säkert hem. Det var samma dag som bl. a. Aftonbladet, Expressen, Sveriges Radio och SVT meddelade att de förgäves hade sökt Conny. Men pappan hade inga problem att hitta Connys telefonnummer och komma fram. Och tänk, återigen glömde Conny att fråga efter pappans namn.

Och det är ju bara Conny som hittills varit med om händelsen. Grabben, pappan, familjen som hämtade grabben - ingen har hörts av.

Men nu har en förälder hört av sig till polisen och polisen har lite kryptiskt sagt att det gick nog inte till som Conny har beskrivit.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/innebandyfallet-polisen-har-sparat-pappan_6760947.svd 

"– Vi har också fått uppgift om att det kan finnas en annan förklaring till vad som har hänt, säger Lisa Sannervik, polisens pressinformatör, till SvD.se."

Nu kommer säkert sanningen fram. Och jag kan bara säga : Stackars Conny! Det kommer att ta tid att ta bort stämpeln som mytoman.

Österbotten. En skånings betraktelse. Del VIII

(... fortsättning)

Den stora anledningen till min okunskap om vad tvåspråkighet innebär är att jag, i likhet med en majoritet av svenskar, ser språket endast ur praktisk synvinkel. Att språket är den yttersta konsekvensen av en människas kulturtillhörighet är ett närmast okänt begrepp i Sverige. I Sverige är det t ex väldigt viktigt med hemspråksundervisning för invandrarbarn. ”Om man kan sitt eget språk lär man sig ett annat, t ex svenska, mycket bättre och fortare”, säger svenska språkforskare, och detta har blivit den allmänna inställningen även bland de flesta politiker. Man ser alltså till det praktiska med att kunna språk, men man bortser helt från ”kultur” i sammanhanget. Och med ”kultur” menar jag inte bara konst, musik och litteratur, utan allt det som påverkar människans värderingar vad gäller åsikter om politik och religion; synen på pengar och pengars värde; inställningen till mat och dryck och om måltidens betydelse; synpunkter på utbildning och barnuppfostran; uppfattning om jämställdhet mellan könen; synsätt på andra människor och andra kulturer osv.

Jag får ibland frågan om jag tycker det är någon skillnad mellan skåningar och österbottningar. Jag har inte träffat alla österbottningar, inte alla skåningar heller för den delen. Men från Helsingborg till Högnabba är det ungefär 1 500 km norrut. Om jag åkt samma sträcka söderut istället hade jag hamnat i norra Italien. Och jag tror att de flesta inser att det är en stor skillnad mellan en italienare och en skåning. Inte bara vad gäller språket.

(Slut)

Österbotten. En skånings betraktelse. Del VII

(... fortsättning)

En annan företeelse som jag från början tyckte var lite märklig var t ex det stora intresset för svensk television. Inne i Terjärvs kyrkby hade man ett eget TV-kabelsystem som levererade svenska TV-kanaler. Men alla utanför kabelsystemet var tvungna att ha egna antenner om man ville se svensk TV. Överallt utanför kyrkbyn såg man jättehöga stolpar med TV-antenner högst upp. Den bild och det ljud man fick via TV-kabelsystemet var helt acceptabel, men för de som hade en egen antenn var mottagningen oftast bedrövlig. Och när mottagningen blev alltför dålig slog man över till den finländska TV:ns svenska kanal. Det var inte ofta jag såg någon svenskspråkig som tittade på en finsk TV-kanal. Eller för den delen lyssnade på en finsk radiokanal. Och jag kan inte påminna mig om att jag sett något svenskspråkigt barn titta på ett finskt barnprogram. Någon gång påtalade jag detta, att jag tyckte de var konstigt att barnen inte tittade på de finskspråkiga barnprogrammen. ”Varför ska de se finska barnprogram, de kan ju inte finska” var ett vanligt svar jag fick.

Om jag tänker tillbaka till på min egen uppväxt så började svensk TV att sända i Skåne 1958. Då hade dansk TV, som kunde ses i stora delar av Skåne, redan sänt i fem år. Och det kom att dröja ytterligare fem år innan de svenska TV-programmen kunde konkurrera med de danska. Det var alltså dansk TV som gällde, helt enkelt för att danskarna hade bättre program.

För en popintresserad tonåring var det också den danska radion det verkliga alternativet. Den svenska radion sände Tio-i-topp en timme på lördagar och en timme Kvällstoppen på tisdagar. Till detta kom en halvtimme Klas Burling på eftermiddagarna. Den danska radion däremot sände ett par-tre timmar pop varje dag. Och på helgerna dubbelt upp.

Min hemstad Helsingborgs närmaste grannstad heter Helsingör och ligger i Danmark. Från slutet av 50-talet och tio år framåt hade Danmark en mycket svag valuta. Detta i kombination med att danska matpriser bara var nominellt hälften av de svenska, gjorde att man kunde handla mat i Danmark med 60-70 % rabatt, jämfört med de svenska matpriserna. Detta innebar att min familj, i likhet med de flesta andra i Helsingborg, under mer än tio år köpte den mesta maten i Danmark. Båtresan till Helsingör tog bara tjugo minuter och fyra färjerederier såg till att det gick en båt/färja var femte minut, utom på natten då det var halvtimmestrafik.

Genom att jag så ofta åkte till Danmark, och att jag såg på dansk TV och lyssnade på dansk radio, lärde jag mig danska automatiskt. Och trots att det är snart 35 år sedan jag flyttade från Skåne kan jag fortfarande danska, vilket jag har haft stor nytta av hela livet.

Självklart drog jag paralleller med min uppväxt och tänkte: Varför utnyttjar man inte finskspråkiga medier, TV, radio och tidningar, när man gratis och utan ansträngning kan lära sig det finska språket? Framförallt gäller detta barnen, som senare i livet kommer att ha stor nytta av att kunna finska. Men jag har förstått att det egentligen inte handlar om språkkunskaper utan det är till stor del en kulturfråga.

(fortsättning följer ...)

Österbotten. En skånings betraktelse. Del VI

(... fortsättning)


Något annat som gjort intryck på mig är att ”alla” är så musikaliska. Att spela ett instrument verkar vara något som de flesta kan, och oftast är man självlärd. Och att sjunga kan ”alla”. ”Att sjunga” innebär inte bara att man har sångröst utan även att man kan texterna och att man verkligen sjunger när man träffas några stycken, inte bara ensam i duschen. En fest i Österbotten utan sång och musik finns inte. I Skåne har sång och musik en mera undanskymd roll när man har fest. Där är det maten och drycken som är det centrala för festen. Jag har inte upplevt samma inställning till mat och dryck som festens medelpunkt i Österbotten. Det verkar som att ju längre norrut man kommer desto oviktigare blir maten. Och det ligger en hel del i devisen att ”skåningar lever för att äta, medan andra äter för att leva”.

En sak som jag hela tiden haft lite svårt för i Österbotten är föräldrars inställning till sina barn. Jag har nästan aldrig hört någon förälder berömma sina barn när barnen är närvarande. I Skåne är det precis tvärtom. Min erfarenhet är att det bland skånska föräldrar ibland inte finns några gränser för hur mycket man framhåller sina barn, och oftast inför barnen. Det är ofta jag tyckt att det ibland varit lite väl jobbigt att höra dessa föräldrar, men det kanske har varit bra för barnen som kanske fått lite mer självförtroende för att någon tror på dem.

I Skåne kramas det också i tid och otid, men här i Österbotten lyser kramar oftast med sin frånvaro. Min erfarenhet säger att här verkar människor ha svårt att visa känslor. Och man verkar ha svårt att glädjas åt andras framgångar. Är det så att det är Luther som sitter på axeln och säger att ”du ska inte tro att du är något. Och det gäller alla andra också.”?

(fortsättning följer ...)

Österbotten. En skånings betraktelse. Del V

(... fortsättning)

Nåväl, för att återgå till min första dag i Högnabba så hade Vega gjort i ordning lunch och vi satte oss ner vid bordet. Vega sa något på finska och Marita eller Roger, eller Maritas bror Johan som hade anslutit sig, svarade på svenska. Så förflöt lunchen. Vega pratade finska, övriga pratade svenska. Men alla förstod varandra, utom jag. För mig var det som att lyssna på när någon pratar i telefon, man hör den ena parten men inte den andra. Och när jag trodde mig ha begripit vad de talade om, hade Vega bytt samtalsämne, så jag ”hann aldrig i kapp”.

Men det finns andra företeelser som varit annorlunda för mig. En sådan sak var ”talko”. Att grannar, släkt och vänner samlas för att tillsammans utföra en större arbetsuppgift, utan annan ersättning än lite mat och dryck, är något som jag imponerats av. På kort sikt handlar det naturligtvis om en ekonomisk fördel, men den stora vinsten, på lång sikt, är den gemenskap som skapas och som stärker hela bygden. Jag känner inte till att det finns något motsvarande på andra håll i världen. Varför? Det är ju världens bästa idé.

(fortsättning följer ...)

Österbotten. En skånings betraktelse. Del IV

(... fortsättning)

Men det som varit det mest annorlunda för mig här i Österbotten har varit tvåspråkigheten. Jag har alltid tyckt att jag varit hyfsad allmänbildad. Men ibland har jag fått en inblick i något som jag trodde jag visste, men som sedan visar sig att jag i själva verket hade noll-koll på läget. En sådan företeelse var när jag kom till Högnabba första gången och fick min första lektion i vad begreppet ”tvåspråkighet” innebar.

När vi stannade med bilen utanför Maritas föräldrahem, mitt i Högnabba uppe på backen, var Maritas far Roger först framme till oss. Han sträckte fram handen och sa: ”Välkommen till Finland!”. Jag blev smickrad och tyckte att det var jättetrevligt att han ansträngde sig och talade med mig på mitt språk. Maritas mor Vega kom också och hälsade och sa något på finska, som Marita översatte, och innebörden var detsamma som det Roger hade sagt.

Marita hade förberett mig inför mitt första besök i Högnabba och hade berättat att hennes mor var finskspråkig, men att övriga i familjen och majoriteten i byn var svenskspråkig. Men för mig var att vara svenskspråkig i Finland detsamma som att man kunde svenska OCKSÅ. Jag såg det då som helt självklart att om man bodde i Finland framlevde man sitt liv med finskan som sitt språk. Att det sedan fanns människor som, mer än 160 år efter att Finland lämnat Sverige, fortfarande höll liv i svenskan tyckte jag var intressant. Men till vilken nytta? Jag hade varit i Helsingfors och Åbo flera gånger och sett de tvåspråkiga gatuskyltarna, jag visste att det kom ut svenskspråkiga tidningar i landet, jag visste att det fanns både TV- och radiokanaler som var på svenska. Men ändå kunde jag inte förstå att man kunde leva i Finland och till vardags ha svenska som sitt huvudspråk. Och jag är övertygad om att väldigt många i Sverige, framförallt från de södra delarna, fortfarande idag tror detsamma som jag trodde då.

(fortsättning följer ...)

Österbotten. En skånings betraktelse. Del III

(... fortsättning)

Men något som jag aldrig vänjer mig vid är förekomsten av myggor och bromsar. Visst fanns det mygg i Skåne också, men de var betydligt mindre och förekom bara på ett fåtal lokala platser. Om jag ville se mygg fick jag åka till ett kärrområde eller liknande. Här i Österbotten däremot finns det antingen mycket mygg, eller väldigt mycket mygg. Och här är det myggen som letar upp mig. Eftersom mitt blod inte har fått något motgift för myggen kan fem-sex myggstick förstöra en hel semester för mig.

Och så finns det som sagt bromsar. Innan jag kom till Högnabba hade jag sett kanske bara 5-10 bromsar i mitt liv. Men här är bromsar betydligt vanligare än t ex getingar (eller vispingar som det heter på skånska) som var min uppväxts sommarplåga. Ett bromsbett är lika jobbigt för mig som 5-6 myggbett.

(fortsättning följer ...)

Österbotten. En skånings betraktelse. Del II

(... fortsättning)

Det som jag tyckt vara mest annorlunda i Österbotten, jämfört med det jag är van vid, har varit klimatet och ljuset. En sådan sak är att det i Österbotten är det aldrig mörkt veckorna runt midsommar, medan solen gick ned redan kl. tio på kvällen på midsommarafton där jag växte upp. Å andra sidan ser man här inte mycket av solen runt jul och nyår, men tack vare snön blir det trots det aldrig mörkt.

Snön ja, här faller snön oftast som fina små bomullstussar och skapar ett vackert vinterlandskap. Ett landskap som förblir vackert i månader. Den snö som jag stiftade bekantskap med när jag växte upp var flingor inte större än små spik. Dessa ”flingor”, hårda som spik, var redan bruna, och fyllda med fukt och salt när de vågrätt landade på marken och snabbt bildade drivor. Dessa drivor blev genast betonghårda och blev omöjliga att forcera med bil, och ibland även med tåg. Bandvagnar blev räddningen för många gravida kvinnor som snabbt måste in till ett BB. Och hur skulle gamla få sina mediciner från apoteket, och t o m mat från affären, om inte bandvagnar fanns att tillgå? Å andra sidan varade denna vinter bara ett par veckor, och som tur var bara vart femte år.

Det som var säkert var däremot att våren kom i slutet av februari. Och första verkliga höstmånaden var november. I Högnabba är vintern längre, våren kommer senare och hösten kommer tidigare. Men hur är då sommaren? Jag har ofta haft väldigt helt underbara somrar här. Det har varit varmt och torrt, ett förhållande som är betydligt ovanligare i Skåne, åtminstone vad regnet anbelangar.

(fortsättning följer ...)

Österbotten. En skånings betraktelse. Del I

(... fortsättning)

Österbotten.  En skånings betraktelse.

Redaktionen för den här publikationen har bett mig skriva ner mina tankar och intryck om Österbotten i allmänhet och Terjärv/Högnabba i synnerhet.

Vem är då ”jag”? Jo, jag är en skåning, född och uppväxt i Helsingborg. Efter några år i Lund, och en kort tid i Malmö, flyttade jag som 28-åring till Stockholm. Där träffade jag Marita. Och efter ett par år hade vi gift oss. Maritas och min första semestervecka tillsammans gick till Högnabba i Österbotten, Maritas födelse- och uppväxtby. Därefter har jag under snart 35 år årligen, och ibland flera gånger per år, besökt Högnabba och övriga Österbotten. Om man räknar alla dagar har det nog sammanlagt blivit nästan ett helt år som jag tillbringat i Österbotten.

Självklart är det mycket i Österbotten som jag har tyckt varit annorlunda, jämfört med vad jag varit van vid. Vetenskapen säger att det är ens uppväxt som präglar resten av ens liv, vad gäller värderingar och åsikter om omvärlden. Och jag måste hålla med. Det finns mycket t ex i Stockholm som jag aldrig vänjer mig med. Det handlar inte om vad som är rätt eller fel, utan enbart om de uppfattningar som jag har med mig från min uppväxt i Skåne.

(fortsättning följer ...)

Österbotten. En skånings betraktelse.

I Kronoby, en kommun i Österbotten i Finland, ger man ut en lokal tidskrift riktad till invånarna i en kommundel som heter Terjärv. Och till alla andra som har anknytning till denna bygd. Namnet på tidsskriften är "Tärjär - best i väädä" (Terjärv - bäst i världen) och lokala förmågor fyller publikationens innehåll.

Någon gång i somras träffade jag delar av tidskriftens redaktion, som jag genom min fru är släkt med. De ville att jag som utomstående skulle skriva en artikel om min syn på Österbotten i allmänhet och på Terjärv i synnerhet.

Sagt och gjort. Jag skrev en artikel med rubriken "Österbotten. En skånings betraktelse", och i dagarna har tidskriften kommit ut. Jag tänker här återge min artikel, men eftersom den är rätt så lång kommer jag stycka den i flera inlägg, med början i morgon.

(fortsättning följer ...)

Etiopien-svenskarna

Jag har inte skrivit några inlägg om de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. Av den enkla anledningen att jag inte fick det att hänga ihop.

Deras plan måste ha varit att ta sig in i Etiopien illegalt, göra ett reportage om Lundin Oil, och sen lämna landet. Eftersom de är frilansjournalister skulle man sen antagligen sälja sitt reportage till någon tidning. Ett uppdrag värdigt kommande Pulitzerpristagare.

Men jag hade aldrig hört talas om Martin Schibbye eller Johan Persson förut. I vilka tidningar har Martin skrivit? På vilka ställen kan man se Johans bilder? På Wikipedia kan man läsa att Martin har varit chefredaktör för en tidning som heter Rebell och som har en upplaga på knappt 1 000 ex. Inte så imponerande. Vidare kan man läsa att han fått en del journalistiska priser, alla med anknytning till kommunism och till 1970-talets bokstavspartier.

Men frågan är hur de tänkte. Hade de inte någon Plan B? Vad skulle de göra om de blev upptäckta? Kan de ha varit så naiva att de trodde att det bara var att ringa UD så skulle de bli hämtade?

Det finns inget land som tycker att det är OK att någon tar sig in i landet illegalt. När EU:s länder har avskaffat sina inbördes gränser har man genom Schengenavtalet istället skapat en mycket högre mur runt hela EU. På något sätt påminner det om den mur som finns runt USA. Det kan gå att olagligt ta sig in i EU eller USA, men man får leva ”papperslöst” helt utan samhällets skydd. Och skulle man bli upptäckt blir man skickad tillbaka där man kom ifrån. Men EU och USA är demokratier. Etiopien är en diktatur. Ledningen i en diktatur finns där på grund av gevär, inte röstsedlar. Och i en diktatur har rättssäkerheten ersatts av godtycklighet. Förstod man aldrig att diktaturen hade en Plan C, att helt enkelt fängsla dem, en plan som skulle övertrumfa deras egna planer? Och när man nu ändå hade fängslat dem kan man ju krydda beskyllningarna med att de kanske var terrorister också. Ett helt normalt tänkande i en diktatur. Och killarna måste ha känt till en annan journalist, Dawit Isaak, som reste in till Etiopien helt legalt, men eftersom han var journalist tyckte den etiopiske ledningen att han skull fängslas. Detta hände för mer än tio år sedan, och han sitter fortfarande fängslad och väntar fortfarande på en rättegång. Också ett helt normalt agerande i en diktatur.

Sen kan man undra över deras mål, Lundin Oil, ett företag med svensk anknytning. Detta företag finns även i andra diktaturer, och det är väl så att så länge Lundin Oil och diktaturerna har nytta av varandra lever de i symbios. Vår utrikesminister Carl Bildt har tidigare suttit i Lundin Oils styrelse, och det är väl ganska sannolikt att den ännu inte skrivna artikeln inte skulle vara så positiv för honom. Paradoxalt nog är det till honom som Martin, Johan och deras anhöriga nu ställer sitt hopp om att få bli frigivna från fängelset.

Det var många frågetecken som gjorde att jag inte fick grepp om hela historien. Men så kom jag att läsa en artikel av Johan Hakelius, en artikel som satte allt på plats.

http://www.affarsvarlden.se/hem/hausse_baisse/article3344644.ece

Det är kanske därför det inte har blivit det mediedrev, som man kunde ha förväntat sig?

Förra årets självmål

I en artikel i Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2664650/sj-trott-pa-klagomal-om-dalig-information svarar SJ:s informationschef på frågan ”Tycker ni att kritiken är orättvis om att ni är dåliga på att informera?” ”– Ja, alltid, varenda gång, är det ett väldigt tjatande om information…”.

Ett märkligt uttalande med tanke på att han är informationschef. "Tänk om det är kunden som har rätt", som någon vis tänkare en gång uttryckte det.