Idag publicerar jag ett blogginlägg av en av mina favvo-bloggare, Imi Markos. Eftersom jag själv har haft några inlägg om Zlatan, kan det kanske vara intressant att se hur en bloggkollega tar sig an ämnet. Ett inlägg som manar till eftertanke med tanke på att Zlatans bok har sålt i nästan en halv miljon ex!!!!
"Zlatan för satan.
Majoriteten av landets invandrare tycker illa om Zlatan Ibrahimovic! Jag träffar många av dem, eftersom jag själv är invandrare.
Jag kom till Degerfors 1950. Min far var fotbollstränare. Och jag har noterat att Zlatan går hem hos svenskarna. Det är de infödda, som köper Zlatans uppmärksammade självbiografi. Men - när jag frågar invandrare om han eller hon tänker köpa boken blir svaret:
- Aldrig i livet! Visst är han en stor fotbollsspelare, men jag ogillar hans typ som människa. Hans attityd. Hans uppträdande, hans sätt att resonera…
- Hur så?
- Den typ han representerar går det 13 på dussinet i våra hemländer, svarar en syrian för några dagar sedan. Vi har flytt från Libanon inte enbart av politiska och ekonomiska orsaker utan också för att slippa alla Zlatan-typerna där. Tyvärr hamnade vi i en isolerad förort i Sverige, där det också vimlar av Zlatan-typer.
"Svartskallarna" föredrar coola svenskar
Så är det. Syrianer, greker, italienare, spanjorer, latinamerikaner, iranier, ungrare med flera föredrar efter en tid de “nerkylda” svenskarna, som visserligen var obekväma i början, men som efterhand blir allt mer uppskattade.
I idrottssammanhang har vi “svartskallar” hyllat gentlemän inom idrotten som Orvar Bergmark, Torbjörn Nilsson, Stefan Holm och Stefan Edberg, när dessa var aktiva. Inom politiken gör vi tummen upp för typ Reinfeldt - trots att hans politiska program inte tilltalar alla invandrare. Men den svenske regeringschefen utstrålar pålitlighet och trygghet, som vi inte är vana vid hemifrån. Samma känsla hade den äldre generationens invandrare inför Gunnar Sträng, när han styrde och ställde i Sverige.
Svenskar gillar busar
De flesta infödda svenskar, som sedan barnsben har tvingats att växa upp med helylleidealet, verkar dessvärre ha tröttnat på den lugna tillvaron i Sverige.
I artistvärlden och bland kändisarna är det de olydiga och de skandalomsusade typerna som går hem. De som skiljer sig från den slätstrukna mängden. Svenskarnas favoriter utöver Zlatan har varit Ricky Bruch, Patrik Sjöberg, Frank Andersson, Nacka Skoglund, Cornelis Vreeswijk, Ewert Taube, Zarah Leander, Anita Lindblom, Lena PH, Per Oscarsson, Torsten Flinck, Börje Ahlstedt, Lena Nyman och Kikki Danielsson med flera svårdirigerade figurer. Just det, helyllesvenskar älskar av någon underlig anledning “Bad Boys och Girls”.
Författaren Björn Ranelid har i TV1 recenserat Zlatans bok och prisat Zlatans målmedvetna vilja, som gjorde en nästan omöjlig klassresa möjlig - från Rosengårds invandrargetto till fotbollsvärldens topp. En förebild för alla invandrare i Sverige, anser Ranelid. Ranelid tror, liksom de flesta svenskar, att invandrarna är en homogen grupp med starka känslor för varandras öden. Fel, fel, fel!!!!
Visst hejar alla kroater och bosnier på Zlatan, eftersom hans mor är kroatiska och hans far är bosnier. Men serber, montenegriner, makedonier och slovener från samma gamla hemland, det f.d. Jugoslavien, är inte lika förtjusta i Zlatan.
Skilda sympatier - och fördomar
Svenskar, som inte umgås med invandrare, glömmer lätt bort att majoriteten invandrare bär på stora “ryggsäckar”, fullpackade med nationalistiska och religiösa fördomar.
En serb skulle aldrig heja på fotbollsspelaren Emir Bajrami i svenska landslaget, som är kosovoalban. Och en kosovoalban hyser ingen sympati för fotbollstalangen Bojan Djordjic, som är serb. Assyrier, armenier och greker ogillar - av historiska och religiösa skäl - turkar, som i sin tur ser ner på greker och deras gelikar - av samma skäl. En jude från Israel är skeptisk till landslagsspelaren Behrang Safari, som är från Iran. Exemplen är många.
Ibland kan det inträffa att en t.ex. en intellektuell ungrare och en intellektuell rumän, vilka var som “hund och katt” hemma i Transsylvanien, plötsligt känner gemenskap med varandra i förskingringen. Men det är sällsynt.
Och käre Björn Ranelid. Även invandrarnas klassresor skiljer sig åt. Thomas Ravelli, som rätt länge var en omdiskuterad “bad boy”, blev plötsligt folkkär efter sin straffräddning mot Rumänien vid fotbolls-VM i USA 1994. Ravelli var privilegierad - socialt! Hans far Peter Ravelli var läkare och lockades till Sverige från den tysktalande delen av det italienska Tyrolen. Följaktligen har familjen Ravelli levt en välbärgad borgerlig tillvaro redan från början i Sverige. De åt lunch och middag på bestämda tider varje dag. I motsats till familjen Ibrahimovic, som åt när den hade råd, enligt Zlatans biografi.
Mätt eller hungrig - tacksamhetsnivån varierar
Sociala förhållanden påverkar acklimatiseringen. Ravelli, den nöjde, sjöng med övertygelse svenska nationalsången, när de blågula ställde upp för landskamp. Zlatan, den missnöjde, rör inte på munnen när “Du gamla, de fria” spelas - trots att han är stolt över att få representera Sverige.
Tacksamhetsnivån varierar nämligen. Den är hög hos Thomas Ravelli, men låg hos Zlatan!
Jag vill be Björn Ranelid att aldrig avlyssna samtalet runt middagsbordet hos en invandrarfamilj i Rosengård eller i Rinkeby - och i vart fall inte teckna ned det. Anständigheten tål inte publicering av de omdömen, som “svartskallarna” fäller om Svenne & Co beroende på hur sårade och kränkta de känner sig efter alla de obligatoriska mobbningar de dagligen utsätts för.
Och glöm inte att Zlatans kompisar - alla de som saknar en unik talang - fortfarande betraktas som just “svartskallar” i Rosengård. Alla de vars vilja och förmåga inte räckt till för att nå toppen… "
Imi Markos
Senior Editor tankesmedjan Kreaprenör®
