I kväll är det ny julafton för välgörenhetsindustrin. ”Världens barn” sänds på bästa sändningstid och i en rikstäckande TV-kanal. Nu förväntas svenskarna ”lätta på lädret”. Och på något sätt har industrin lyckats med konststycket att få den allmänna opinionen på sin sida: ”Om du skänker en slant är du en god människa som tänker på de svaga på jorden”. Och vice versa, ”Om du INTE skänker något är du en egoistisk person som bara tänker på dig själv”.
Det skrivs då och då om att ledningarna för de flesta välgörenhetsorganisationerna lever gott, med löner och ersättningar som de flesta bara kan drömma om.
Och då och skrivs det om förskingringar och andra brott inom någon organisation.
Eller reportage om påkostade excesser.
Att det ibland inte är så stor del som går till ”de behövande” är också väl känt.
Trots allt kommer en del av pengarna fram till dem som verkligen behöver det. När det gäller ”Världens Barn” har man bestämt att ”barnen” bor utanför Sveriges gränser. Och ju längre bort desto mer behjärtansvärt. Kändisarna avlöser varandra på reportageresorna till framförallt Afrika.
Men varför tittar man så långt bort efter hjälpbehov? I Tensta, Rosengård, Biskopsgården och de andra snart ett hundra s.k. ”utsatta områdena” finns ju också ”Världens Barn”. Och som också är i stort behov av ekonomisk hjälp.
Men det rimmar kanske illa med den bild vi vill förmedla till omvärlden att i ”det rika Sverige” finns det många som inte är så rika. Som inte kan bidraga med en slant till insamlingen, utan tvärtom skulle själva behöva få en del av överskottet från TV-galan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar