31 december 2010

Ung och bortskämd

SVT, vår public service kanal, har under hösten sänt en dokusåpa som hette ”Ung och bortskämd”. Det handlade om unga människor som hade blivit ordentligt bortskämda. Antingen bodde man kvar hemma och blev servade dygnet runt. Eller så bodde man i egen lägenhet, men matlagning, städning, tvätt, ja allt som hör till ett eget boende, sköttes av föräldrarna. Ingen av ungdomarna jobbade, några studerade på lite halvfart.

Det man kan konstatera är, efter att såpan nu har sänts klart, att det egentligen inte var så mycket fel på ungdomarna. Felet låg ju hos föräldrarna, som inte hade klarat av att uppfostra sina kids, eller ens ge dem förutsättningar för att klara av de mest fundamentala vardagliga sysslorna.

Vi väntar nu på en uppföljningsserie där man fokuserar på föräldrarna. Ett lämpligt namn på denna dokusåpa kan vara: ”Gammal och korkad”.

30 december 2010

Dubbfritt

I måndags, första vardagen efter jul, var det väldigt halt på E6:an mellan Malmö och Ängelholm. Det var för kallt för att salta, och med mycket fukt i luften blev vägbanorna glashala. Före lunch hade det inträffat 25 avåkningar. Och sen fortsatte det i samma stil under resten av dagen. Räddningstjänsten hade fullt upp. Radioprogrammen avbröts ideligen med information om nya kollisioner och avåkningar. Men varför blev det så många trafikproblem? Var hastigheten för hög? Nej, jag körde där själv och min medelhastighet mellan Malmö och Helsingborg var strax över 60 km/tim. Bilarna verkligen kröp fram. Tror inte heller att man kan skylla på rattfylla, dåliga bilförare eller fordonsfel. Inte ens mobilprat medan man kör kan vara en anledning. Den enda orsaken jag kan komma på är att man i de sydliga delarna av landet ofta kör dubbfritt. ”Det är bra för miljön”, som mantrat lyder. Bilplåtslagarna gnuggar händerna. Men andra som blir extra belastade är Räddningstjänsten och våra sjukhus. Och det är ju ganska otrevligt att vara bilförare eller –passagerare och tvingas avbryta sin bilfärd och istället hamna på ställen där man själv kan lappas ihop.  

29 december 2010

Parkeringsbolag, forts

Nu måste jag berätta om hur det är bli ”kund” hos ett parkeringsbolag.

Jag ställde min bil på en p-plats. Vis av tidigare erfarenhet ville jag förvissa mig om det var en avgiftsbelagd parkering eller ej. Efter en rundvandring hade jag hittat både skylten som talade om att det var avgift, samt även hittat den väl gömda p-automaten.

Det var en p-automat där man skulle lägga i mynt, och när man lagt i tillräckligt skulle man trycka på en knapp för att få ut en papperslapp, som skulle bli mitt bevis på erlagd avgift. Tekniken för denna apparat är ju inte precis hightech, eftersom så har apparater fungerat sedan första världskriget. Man hade även en möjlighet att använda kontokort, med magnetremsa. En teknik som började användas i kommersiella syften redan på 1970-talet. Rena julafton för kontokortstjuvar alltså. Inga pin-koder, inga datachip – bara uråldrig teknik.

Nu funkade inte automaten. Det var kanske för kallt eller för blött eller så var pappret slut eller så var det något annat. På automaten fanns en vandaliserad liten skylt med ett telefonnummer, som man skulle ringa om det var något fel. Inget 020-nummer utan ett fulltaxenummer, som dessutom var ett nummer man kan vänta sig att en privatperson har – 08 plus åtta olika siffror.

Eftersom det inte finns några telefonkiosker längre måste man ha en mobiltelefon. (Tänk om parkeringsbolaget kunde hitta på en mobillösning, en teknik som funnits i snart tio år nu, istället för dessa papperslappar.) Jag ringde numret på skylten och hamnade i en traditionell telefonkö ”Slå riktnumret för det område … Är det ett … Tryck en etta för … Avsluta med … Det är många som … Tack för att du … Du behåller … Detta samtal kan komma att spelas in … Du är nu nummer … ”

Så äntligen kommer man fram. ”Från vilket riktnummerområde ringer du från? Vad gäller det?” D.v.s. två inledande frågor som jag redan knappat in svaret på för nästan tio minuter sen. ”Ja, det står ’Ur funktion’ på displayen ” säger jag. ”Ja, jag ser det”. ????? Han har alltså uppkoppling till automaten, och har därför redan alla svar på sina frågor. ?????  ”Hur länge ska du stå” och ”Här får du ett kontrollnummer. Skriv det på en lapp och lägg på instrumentbrädan.”

Här har vi alltså ett företag, som har uråldriga automater. När dessa maskiner krånglar blir det ”kundernas” problem. Som ”kund” måste du då själv ta kontakt med företaget och finna dig i en lång väntetid i telefonkö. När du sen väl kommer fram måste du finna dig att svara på frågor som de redan har svaret på. Och så måste du ha en mobiltelefon, papper och penna för att lösa problemet, som inte är ditt utan helt och hållet deras.

Den närmaste timmen hade jag sedan möjlighet att följa vad som hände på parkeringen. Bilist efter bilist upptäckte ”Ur funktion-automaten” och hamnade i samma problemlösarställning som jag hade haft. Den snabbaste klarade det hela på tre minuter, den som det tog längst tid för behövde tolv minuter. Någon gav upp (hade kanske ingen mobiltelefon). När jag sedan efter fyra timmar kom tillbaka till min bil kollade jag automaten. Fortfarande trasig.

Gick in på parkeringsbolagets hemsida. http://www.q-park.se/ De hade en hemsida som inte alls avspeglade den verklighet de hade utsatt mig för. Jag insorterar därför detta företag i samma grupp som Kim Il Jong, Aleksander Lukasjenko och Bagdad Bob. Det är där de hör hemma.

28 december 2010

Parkeringsbolag

Det finns en mycket tveksam företeelse: Parkeringsbolag – kommunala eller privata – ingen nämnd och ingen glömd.

När kommunerna har svårt att fixa kulor via skatten finns det en mycket lönsam verksamhet: Parkeringsbolag. Antingen sköter man det hela i egen regi och plockar själv hem alla p-avgifter och p-böter (eller ”kontrollavgifter”, som man vill kalla det. Men definitionsmässigt bör det rätta namnet vara ”parkeringsböter”). Eller så är kommunen lat och säljer det egna parkeringsbolagets rättigheter till en privat aktör. De rättigheter man på så sätt säljer ut är rätten att agera polis, åklagare och domare i parkeringsfrågor. Dessutom får bolaget behålla, förutom p-avgifterna, även alla p-böter. Den privata aktören betalar kommunen så bra att om kalkylen ska gå ihop måste man ha en ganska stor del p-böter. Men är man själv polis, åklagare, domare och bötesinkasserare i en och samma juridiska person – och att man själv får behålla alla utdömda p-böter - så är det inte så konstigt att dessa parkeringsbolag är ganska så lönsamma verksamheter.

När a-kasseavgifterna år 2006 höjdes med ett par hundralappar (som man dessutom blev kompenserad för med jobbskatteavdraget) tog kvällstidningarna fram krigsrubrikerna. ”Folk får gå från hus och hem p.g.a. de orimliga avgifterna.” Men en p-bot på mellan 500 och 1 000 kronor har man aldrig haft någon synpunkt på. För de flesta journalister verkar den egna politiska uppfattningen vara viktigare än den yrkesstolthet vi läsare tror att de har. 

Anledningen till att man fick sin bot kan vara förseningar i kollektivtrafiken som gjort att man missat p-tiden med fem minuter. Eller att skyltningen var så svårtolkad att man betalade fel belopp för fel tidpunkt. Eller att p-vakten helt enkelt gjorde fel. Eller något annat som inte har med trafiksäkerhet eller framkomlighet att göra. Men det finns ingen opartisk instans där man kan överklaga sin p-bot, eftersom den rollen innehar parkeringsbolaget också.

Jag kan inte finna annat än att parkeringsbolag inte hör hemma i en rättsstat.

23 december 2010

Huliganer, en gång till


Har tidigare haft ett inlägg om fotbollshuliganer. Men vi får inte glömma ishockeyhuliganerna. I och för sig verkar det vara ett Stockholmsproblem, men risken finns att det, precis som i fotbollen, sprider sig till resten av Sverige.

I går spelades en ishockeymatch i Globen i Stockholm. Matchen fick brytas två gånger p g a huliganbråk. Förutom att banka på varandra internt i resp klack (det kan man väl stå ut med) började man hoppa över avspärrningar och angripa sittplatspubliken. Där satt normala åskådare som blev angripna av huliganerna. Poliserna stod mest och tittade på och lät det hela ske. Inga batonger, inga gripande, ingenting.

Varför var poliserna så handlingsförlamade. Jag tror att de var rädda om sina jobb. Vem vill bli arbetslös, i synnerhet så här nära jul. I Sverige har vi nämligen medier som inte har förstått en av huvudreglerna i en demokratisk rättsstat. I en demokrati har polisen våldsmonopol. Polisen, och endast polisen, får tillgripa våld om demokratin är hotad. I går utsattes oskyldiga åskådare på sittplats för ett övergrepp som absolut inte får ske i en demokrati. Här var ett typfall då polisen med hårda, väldigt hårda, medel skulle stoppat huliganerna. Att se dessa neandertaliska bråkstakar stå en meter från poliserna och skrika ut sitt hat, och en helt passiv poliskår stå och bara ta emot, gjorde mig mycket upprörd. Om poliserna gått till angrepp och kanske tillfogat en buse ett och annat blåmärke, hade kanske kvällstidningarna tagit fram sina största krigsrubriker och krävt att de inblandade poliserna skulle åtalas för övervåld. Med avsked som följd.

Ingen normalt funtad människa kommer mer att gå och titta på ett Stockholmsderby i ishockey. Något skydd av poliserna kan man inte räkna med.

I en rättsstat måste medborgarna kunna räkna med skydd av polis och andra myndigheter. Uppenbarligen gällde detta inte i Globen i går kväll.
                       

22 december 2010

Klotter

Sverige håller på att bli nerklottrat. Överallt ser vi klotter, som för mig är ett allvarligt intrång i min personliga integritet. Jag har väldigt svårt att acceptera att vandaler förstör den miljö jag vistas i.

Vad gör då myndigheterna för att komma tillrätta med problemet? Inte mycket som jag ser det. Vissa kommuner har infört en 24-timmarsregel. Inom 24 timmar ska klottret vara borta, genom sanering eller övermålning. Men givetvis har man svårt att leva upp till målet. Andra kommuner försöker att då och då ta bort klottret, med följd att klottrarna bara får nya rena ytor de kan förstöra.

Men hur ser det ut i andra länder? Jag har noterat när jag t ex besökt Finland att man där knappt ser något klotter. Varför då? Letade på nätet efter ett svar och fann att klotter i Finland kan ge max två års fängelse OCH dessutom max 100 000 Euro i böter.

Två år i finkan och en miljon kronor i böter om man sätter sin tag någonstans. Det kanske kan vara något för Sverige att ta efter.

21 december 2010

Tänkvärt tips

Ett bra tips för att även i fortsättningen må bra: Man ska aldrig bråka med Lisbet Salander eller Gunvald Larsson.

20 december 2010

Lars Ohly

Lars Ohly har kommit med sin valanalys. Hans slutsats är att felet var att socialdemokraterna inte gick på hans linje. ”Man var för räddhågsna” säger han. ”Om man istället….” …. och så fortsätter han med olika tips på hur sossarna ska agera i fortsättningen. Gissningsvis finns det bättre rådgivare än en partiledare som lett ett parti som gått bakåt fem val i rad.

19 december 2010

Huliganer

Det verkar vara mer regel än undantag att när fotbollslagen från Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg (vilket tillsammans är mer än hälften av lagen i Allsvenskan) möter varandra blir det bråk. Ibland utanför matcharenan, men alldeles för ofta inne på resp. fotbollsstadion. Man beter sig stenåldersmässigt, kastar föremål på spelarna, bränner av bengaliska eldar, men framförallt slåss man - med alla, vakter, motståndarfans, egna fans och andra som bara kommit i vägen. 

Resultatet efter varje holmgång brukar bli böter för den klubb neanderthalarna representerat. Men i vissa sällsynta fall, när det varit riktigt stökigt, kan utpekade huliganer nekas tillträde till det egna lagets hemmamatcher under någon tid.

Men hur övervakar man då att dessa stenhårda straff efterlevs? Ja, f-n vet. Eftersom vi har den lagstiftning vi har .... 


.... så måste det vara upp till de hundratals matchfunktionärerna att bland tusental åskådare identifiera de avstängda vandalerna. En peruk, en lösmustasch, en hårklippning – det behövs inte så stora medel för att slinka förbi i publikmängden. 

Med andra ord, det finns i realiteten inga straff för huliganerna. Och även om man kunnat efterleva lagstiftarnas intentioner, är det egentligen ett straff, att den enda påföljd man får om man halvt slår ihjäl en annan, är att bli nekad tillträde till några framtida matcher? Ett "straff" som inte betyder något.

Är det konstigt att det aldrig verkar ta slut med bråk på fotbollsmatcherna?

18 december 2010

SJ

Tänk om SJ hade varit lika bra på att transportera folk som de är på att skriva rapporter:

17 december 2010

Den svenska skolan, forts

I ett tidigare inlägg kommenterade jag den svenska skolan. Enligt de internationella undersökningar som gjorts på området visar det sig att svenska elever år efter år presterar sämre och sämre. Nu tillhör Sverige ”den undre halvan” bland jämförbara länder. Men t ex Finland ligger i topp år efter år. Det underliga är att Finlands skolsystem idag är nästan på pricken detsamma som vi hade i Sverige för drygt 40 år sedan. Men våra skolpolitiker, med utbildningsministrarna i spetsen, började reformera den svenska skolan 1968. Och reformerna har avlöst varandra under de här åren.

Men varför skulle man då förändra skolan. Jo, enligt skolpolitikerna var 60-talets svenska skola inte bra. Visserligen gjorde svenska elever bra ifrån sig när man jämförde länder, men med alla reformer skulle skolan bli ännu bättre. 
Nu har vi facit, och resultatet blev att det gick åt rakt motsatt håll, skolan blev sämre. Då är frågan: Har de svenska eleverna blivit mer korkade, eller hade skolpolitikerna från Olof Palme och framåt helt fel?

Här är listan på våra utbildningsministrar från och med den stora skolreformen 1968:
Alla har ett ansvar för att vår skolas utbildningsresultat har försämrats.

Tänk om nuvarande utbildningsminister Björklund kommer fram till slutsatsen: ”Om vi skulle kopiera skolsystemet i Finland?” Det skulle innebära att det kanske skulle ta ett par-tre generationer innan vi är tillbaka på ruta 1. Och att vi då skulle ha tillbaka den skola som inte fyllde måttet för 40 år sedan. Men då skulle vi återigen ha skolelever som vi kunde jämföra med andra länders högre presterande elever.   

16 december 2010

Privatisering

I samband med att Uppdrag Granskning uppmärksammade missförhållandena på Öjagården i Piteå, en institution för demenssjuka, debatterades privatisering flitigt i tidningar, TV och olika debattforum på nätet. Och det var ju inte fösta gången. Under årens lopp har definitionen av ”privatisering” gått från att vara dess ursprungliga betydelse att något privat företag ansvarar för ”hela paketet”, utan inblandning av skattemedel, till en beskrivning av ett entreprenadsförhållande.

Nu var ju Öjagården ett dåligt exempel på ”privatisering”, eftersom institutionen sköttes helt av Piteå kommun utan inblandning av någon annan part.

Men om vi tittar på den svenska varianten av privatisering är det när stat, landsting eller kommun uppdrar åt något företag att sköta verksamheten på t ex en institution som stat, landsting eller kommun har ansvar för. Och som även fortsättningsvis ska finansieras med skattemedel.

Om det företag som åtagit sig entreprenaden inte sköter sitt uppdrag på det överenskomna sättet borde det underliggande kontraktet styra vad som ska hända. Olika exempel på vad som kan beskrivas i kontraktet: Vid grov misskötsel ska uppdragsgivaren kunna kräva tillbaka den ersättning som entreprenadföretaget fakturerat under t ex de senaste 12 månaderna. Vid mindre misskötsel skulle entreprenadföretaget få en eller flera ”prickar”. Vid uppnådda t ex tio prickar får entreprenadföretaget böta ett i förväg överenskommet belopp. Exemplen kan göras hur många som helst, om man vill garantera att entreprenadföretaget sköter sitt uppdrag som det var tänkt.

Så egentligen är det stat, landsting eller kommun som ska göra ett bättre förarbete, skriva ett bättre kontrakt, när man överlåter åt något företag att utföra tjänster. För stat, landsting eller kommun har ju kvar ansvaret för verksamheten, även efter det att entreprenadföretaget är den som utför tjänsterna.

Så vi borde sluta använda ordet ”privatisering” när vi talar om entreprenadförhållanden.    

15 december 2010

Imamer

Nu har det gått några dagar sen den avskyvärde självmordsbombarens sprängning i Stockholm. Men fortfarande har den muslimska världen varit ovanlig tyst. En knapp promille av Stockholms muslimer hade i söndags en ”manifestation” på Sergels Torg. Inte världens största med andra ord. Imamen i Stockholms största moské, shejk Hassan Moussa, har gjort ett fördömande uttalande, men han kanske inte vågar gå vidare: http://www.expressen.se/debatt/1.248147/svenska-islamister-hotar-att-doda-mig

Islam är en auktoritär religion, där dess ledare har stor, för att inte säga helt avgörande, inflytande på sina anhängare. En bra idé skulle därför kunna vara om någon företrädare för islam i Sverige, eller internationellt, uppmanade sina många imamkollegor om ett gemensamt avståndstagande och ett kraftigt fördömande av bombmannen. Man har ju tidigare inte haft problem med att tycka gemensamt, t ex när det gällde fördömande av Muhammed-bilderna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=793033

14 december 2010

Muhammed?

I mejlet som skickades till TT och Säpo i samband med självmordsbombaren i Stockholm stod det bl a att orsaken till attacken var Lars Vilks rondellhund med bild av Muhammed.

Att avbilda Muhammed verkar vara helt otänkbart och det värsta brott man kan göra mot mänskligheten i allmänhet och islam i synnerhet. Då borde väldigt få muslimer någonsin ha sett en bild av sin profet. Hur vet man då att det är Muhammed som Vilks avbildat? Tänk om det i själva verket är en taxichaufför från Rosengård, eller någon av slå-dank-gubbarna på torget i Rinkeby, som Vilks har målat av.

13 december 2010

Carl Bildt

Carl Bildt har fått kritik för att han så snabbt efter självmordsbombarens sprängning twittrade om händelsen som en terrorattack.

Det är väl första gången en svensk politiker har fått kritik för att ha agerat för snabbt.

12 december 2010

Fundamentalism

Så här i självsprängartider är det lätt att tänka på anhängare till islam när vi talar om religiösa fundamentalister. Men även den kristna världen har sina fundamentalister. Det finns en mängd varianter/sekter/trosuppfattningar inom den kristna världen som mer eller mindre hör till den kreationistiska delen.

Att vara kreationistisk kristen (= bokstavstroende bibeltolkare) i Sverige är kanske inte så vanligt. Men vi har Jehovas Vittnen, Livets Ord, delar inom Pingströrelsen och mormonerna och andra ”föreningar” som tolkar Bibeln bokstavligt. Att Jesus gick på vatten, uppväckte döda, mättade 5 000 personen med fem fiskar och två bröd osv. är för dem självklart. Likaså att Moses delade på Röda Havet, att Gud skapade jorden på sex dagar, att Gud skapade den första människan genom att blåsa luft i en jordhög, osv.

Om man följer Gamla Testamentets släktled från Adam och framåt http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/adamnar.htm  får vi en tidsrymd på ca 6 000 år. D v s om alla i släktledet är normala människor och får barn inte alltför högt upp i åldern. Dessa bokstavstroendes big-bang inträffade alltså ca 4 000 år efter senaste istiden. Eller 1 000 år efter att sumererna lärde sig brygga öl.

Vi andra, som inte är bokstavstroende, har en uppfattning om att jorden är 4-5 miljarder år gammal. I ett tidigare inlägg jämförde jag denna tidsrymd med ett maratonlopp. Om man använder maratonloppet som jämförelse så tror de bokstavstroende att jorden bara existerat de sista sex centimetrarna av loppet.

Men vad är det då för människor som är kristna kreationister? Man blir ju lite förvånad när man läser denna artikel:
http://www.alliansfrittsverige.nu/2009/01/januari-10-2009-mats-odell-r.html . Kan det vara sant? Visste väljarna om detta? Eller är kristdemokraternas väljare komfortabla med att en av ledarna tror att jorden bara är 6 000 år gammal? Det var kanske därför han försvann från regeringen när hans mandatperiod gick ut nu i samband med senaste riksdagsvalet. Men han sitter ju fortfarande i riksdagen och är ordförande i Näringsutskottet.

Att det händer mycket konstigt i vissa sekters gudstjänstlokaler är ju uppenbart. Men fortfarande måste man nog betrakta de bokstavstroende som en marginell företeelse i Sverige. Men i det stora landet USA är det allt annat än marginellt. Här är några artiklar om hur det står till i ”Amerikat”:



Man tar sig för pannan. I den första artikeln kan man utläsa att i genomsnitt 31 % av amerikanarna är bokstavstroende. Var tredje amerikan tror alltså att Gud skapade kvinnan med ett revben från Adam.

Att lågutbildade har större procentsats är kanske naturligt. Men att en femtedel av alla de som har högskoleexamen är bokstavstroende är ju anmärkningsvärt.

11 december 2010

Kollektivtrafik

Överhörde ett samtal mellan några ungdomar. ”Det är inte klokt, 490 kronor för ett månadskort”. Det man diskuterade var ett månadskort på Stockholms Lokaltrafik. Jag hade tänkt lägga mig i samtalet och säga: ”Håller med. Det är inte klokt – vad billigt!”

Vid varje val är det alltid någon politiker från något av bidragspartierna som för fram förslaget om gratis kollektivtrafik. Man menar naturligtvis ”kostnadsfri” kollektivtrafik. För gratis kan man inte hålla igång SL:s trafikapparat. Det kostar årligen miljarder.

Men eftersom det finns vuxna människor, som har åsikten att resande är en mänsklig rättighet, och därför inte ska kosta något, är det inte konstigt att detta får gehör i de yngre årsklasserna. Ibland kommer det gamla ”70-kortet” på tal. "Tänk vad billigt det var förr", brukar vara en vanlig kommentar till 70-talets 70-kort.

Det finns också de som tycker att de gör helt rätt när de "plankar". Det finns ett antal hemsidor och ”föreningar” som tillvaratar plankarnas intressen. Och på deras chat-sidor förs en ständig diskussion om gratisåkandet. ”Hade det varit lika billigt som på 70-kortets tid skulle jag självklart ha betalat mitt resande”, är en inte helt ovanlig kommentar bland dessa plankare.

Om man försöker se nyktert på det hela kan man göra lite fler jämförelser för att få lite perspektiv på tillvaron.

490 kronor är vad det kostar att köpa ett cigarettpaket var tredje dag. Eller köpa två stora stark på krogen i veckan.

Inflationen har ökat fem gånger sen 1975 när 70-kortet infördes. Om priset för resor skulle följt inflationen skulle ett månadskort på SL kosta 350 kronor. Ett månadskort, fullt pris, kostar 690 kronor, d v s det dubbla.

Men kostnaden för att driva SL har ökat mer än fem gånger sen 1975. Lönerna har gått upp sju gånger (nominellt). Bensinpriserna har stigit tio gånger. Och elen kostar 12 gånger mer än vad den gjorde 1975 (fortfarande nominellt).

Om man då också betänker att reallönerna idag är ungefär 50 % högre än för 35 år sedan, så är SL:s biljettpriser i dag på ungefär samma relativa nivå som priserna var när 70-kortet introducerades år 1975.

Dessutom är priserna i Stockholm väldigt låga jämfört med hur det ser ut i övriga landet. För 490 kronor kan du som student åka kollektivt i hela Stockholms län. Om du bott i Skåne hade du fått betala 750 kronor för motsvarande geografiska område. Och om du i Göteborg köpt ett månadskort för studenter hade du fått betala 1 085 kronor för att åka i region Väst.

Så jag måste hålla med ungdomarna som tyckte att det inte var klokt att det (bara) kostade 490 kronor för en student att åka med SL i en hel månad. Symb Glad.jpg

(Och om alla hade betalat vad det kostade att resa skulle biljettpriserna kunna sänkas med ca 10 %. Vi alla ärliga resenärer betalar alltså ett extra månadskort per år p.g.a. snyltarna.)


10 december 2010

Gratis inträde till museer

I senaste riksdagsvalet var det något politiskt parti som hade som vallöfte: Gratis inträde till museer. Tanken var att man skulle ge fler människor möjlighet att tillgodogöra sig kultur. Men den politiker som kom med detta förslag kan vi insortera i kategorin ”Aningslösa politiker som inte vet vad konsekvensanalys är”.

I Stockholm med närområde finns det 65 olika museer, enligt Google. Men i t ex Söderhamn finns det bara ett – Stadsmuseet. Likadant i Karlshamn. Och Eslöv. Man kan nog påstå att i de flesta städer finns det ETT, och endast ett, museum – oftast ett stadsmuseum. Och i tätorter mindre än städer kanske det finns något hembygdsmuseum, som ofta drivs av frivilliga krafter.

Förslaget om gratis inträde till museum var ett förslag för storstadsmänniskor. Alla andra hade bara koppling till förslaget genom att det var de som skulle stå för fiolerna.

Ett museum kostar nämligen pengar att driva: samlingarna ska underhållas och förnyas, lokalerna har en hyra som ska betalas, det krävs energi till uppvärmning och belysning, de anställda vill ha löner, det finns en mängd administrativa kostnader. Det är inte gratis att driva ett museum.

Det är därför jag inte begriper varför en lågbetald undersköterska i Sundsvall, genom sin skatt, ska stå för kostnaderna när en rik Östermalmskärring och hennes väninnor vill slå ihjäl en eftermiddag på Moderna Museet.    

9 december 2010

Den svenska skolan

I förrgår delades Svenska Dagbladets Bragdguld ut. Det gick till stafettlaget i skidor från OS i Vancouver. Att utse årets pristagare var extra svårt eftersom vi har så många världsstjärnor i en mängd idrotter. Lilla Sverige är internationellt sett en framgångsrik idrottsnation. Kan det bero på att vi redan tidigt i åldrarna satsar på talangfulla idrottsungdomar och låter dem som har intresse och fallenhet gå på särkskild utbildning (t ex idrottsgymnasier)?

Sverige är också en framgångsrik nation när det gäller musik. Vi har under de senaste decennierna haft ett stort antal framgångsrika musiker som uppskattats internationellt. Inte bara ABBA och Roxette, utan många över hela det musikaliska spektret, från opera till pop. Kan det bero på att vi redan tidigt i åldrarna satsar på talangfulla musikaliska ungdomar och låter dem som har intresse och fallenhet gå på särskild utbildning (t ex musikskolor, musikgymnasier)?

Sverige är inte så framgångsrikt när det gäller teoretiska ämnen, typ läsförståelse, matematik och naturvetenskap, enligt en undersökning bland 15-åringar i 66 länder. Och det är tre länder som har försämrats sen förra mätningen för tre år sedan, varav ett var Sverige.


Bland världens rikaste länder, de 24 länder som ingår i OECD, hamnade vi totalt på undre halvan (14:e plats), mellan Ungern och Irland. De länder som hamnade i topp, inom de olika områdena samt totalt, var Finland, Sydkorea och Nya Zeeland. Kan det bero på att vi redan tidigt i åldrarna INTE satsar på talangfulla begåvningar, och inte ger dem som har intresse och fallenhet möjlighet att gå på särskild utbildning?

Nu har i och för sig Alliansen öppnat upp möjligheten för att starta särkskilda utbildningsmöjligheter för de elever som är begåvade i t ex språk, naturvetenskapliga ämnen och matematik. Men än har det bara varit förslag.

När Sverige för mer än fyrtio år sedan avskaffade studentexamen, och inte ersatte den med något motsvarande, började antagligen tillbakagången. Under åren har vi reformerat skolan gång på gång men ledordet har hela tiden varit ”Alla ska med”. D v s vi måste ändra skolan så att alla ska ta ”studenten”. Bort med lärlingssystem (”Tänk om våra barn blir utnyttjade på arbetsmarknaden”), bort med krav på kunskaper (”Det är mycket bättre om man kan fungera i grupp”) och bort med alla andra krav, som t ex betyg. Ja, även närvaro i skolan är mindre viktigt:

Det här med ”Alla ska med” börjar redan på dagis där alla som vill vara Lucia naturligtvis ska vara Lucia., även om det finns en tradition om hur Luciafirande ska gå till. Eller i fotbollens knattelag där det är viktigare att ”alla får samma speltid”, än att de som har fallenhet för fotboll tillåts spela det spel som heter fotboll. Och senare i skolan är det viktigare att satsa på den elev som knappt kan skriva sitt namn, och ännu mindre kan utläsa det, än att ge en begåvad elev möjlighet att förkovra sig i det ämne som eleven har fallenhet och intresse för. 

Sverige är nog det enda land i världen där man kan ”ta studenten” och vara analfabet.

8 december 2010

Nollvisionen

Trafikverket har sin ”Nollvision”. Men hittills har man väl lyckats så där. Egentligen har man bara ett område som man jobbar aktivt med: ”Sänk farten!”. Allt annat verkar vara ointressant. Men som jag skrivit i tidigare inlägg kan ökad fart i vissa situationer tvärtom innebära högre trafiksäkerhet. Det exempel jag pekade på var påfart på motorväg, där bilister idag inte alltid utnyttjar accelerationssträckan. Följden blir att man ger sig in på motorvägen med alldeles för låg fart, och man bryter då trafikrytmen och förorsakar väjningar med olyckstillbud som följd.

Ett annat exempel är den bilist som befann sig på en enfilssträcka på en motortrafikled med mitträcken, då han upptäckte en ambulans med blåljus i sin backspegel. För att inte bromsa in den brådskande transporten ökade han farten, i och för sig till otillåten hastighet, till dess han kom fram till en tvåfilssträcka, och kunde släppa förbi ambulansen. En polispatrull såg framfarten, och följden blev dryga böter och förlorat körkort. Han kanske räddade ett liv, men det är helt ointressant för Trafikverkets Nollvision. ”Han körde för fort och ska därför lagföras!”

Jag vill här ge några tips till Trafikverket, om man nu menar allvar med sin Nollvision.

  1. Förbjud användning av mobiltelefon vid framförande av fordon.
Sverige är antagligen det enda land i Europa som idag tillåter användning av mobiltelefon när man kör bil. Hörde en diskussion på radion om olämpligheten i att SMS:a när man kör bil. Jag kunde tillägga att även rakning/sminkning, tidningsläsning, frukost-ätning och andra aktiviteter som tar bort uppmärksamheten från bilkörningen borde ifrågasättas. I England införde man mobilförbud efter en vetenskaplig undersökning som visade att om man pratar i mobil under körning påverkar detta uppmärksamheten i lika hög grad som om man körde berusad.

  1. Kräv vinterdäck, under vinterperioden, av trafikanterna.
Idag är det böter om en personbil inte har vinterdäck från december till mars. Men lastbilar, bussar och andra tyngre fordon får lov att köra på slitna sommardäck året om. Samma gäller för cykel. Kan förstå det där med cykel. En dåligt utrustad cykel kan ju egentligen bara skada föraren. Men att de tyngre fordonen, som med full last kan väga tiotals ton, tillåts köra med däck, där man ibland kan se väven skymta fram, är ju helt obegripligt.

  1. Lär trafikanterna hålla till höger på vägen.
Gäller framförallt på vägsträckor med två eller flera filer. Idag när det är t ex tre filer vill de flesta ligga i mittfilen av någon anledning. Varför då? Som trafikant måste man hjälpa sina medtrafikanter om de vill göra en omkörning. Men har någon blivit bötfälld för att inte hjälpa till vid en omkörning? Tror inte det.

  1.  Beslagta fordonen för dem som bryter mot vissa lagar.
Om någon kör oförsäkrat, berusat eller utan körkort borde man kunna beslagta hans/hennes bil. I synnerhet om det inte är första gången det händer.


Jag är övertygad om att det finns många fler tips som Trafikverket skulle kunna torgföra för att uppnå sin Nollvision. Men idag har man helt snöat in på ”Sänk farten!”.

7 december 2010

Kärnkraftverk

Nu när det har blivit riktigt kallt borde alla våra kärnkraftsreaktorer vara i drift. Men som vanligt vid den här tiden är det några som står stilla. Den här gången är det Ringhals 1 och Oskarshamn 3 som inte kommit igång efter reparationsuppehåll.

Liknande situation hade vi i fjol. Och året innan. Och kanske var det lika illa skött även tidigare år.

Reparationerna skulle vara klara till 1 december. Men när man försökte starta upp reaktorerna hittade man nya fel.

En väldigt enkel lösning på detta problem skulle kunna se ut så här:

Man sätter slutdatum på reparationerna till 1 oktober. Då har man marginal om nya problem skulle uppstå.

Det skulle i och för sig kunna påverka inblandade personers semestrar. Ett hundratal personer som idag är inblandade i reparationsarbetet skulle få sina semestrar senare- eller tidigarelagda.

Idag kan vi köra med full kapacitet ända till augusti. När sen semestrarna är slut stänger vi av några reaktorer och påbörjar underhållsarbetet. Tänk om vi istället påbörjar reparationsarbetet i april-maj när vi inte behöver full kapacitet. Sen lägger man semesterplaneringen så att man kan sköta underhållsarbetet under sommarperioden. För en normalt funtad projektledare är detta vardagsmat, att planera arbetet med olika mängd personliga resurser att tillgå.

Då skulle man kunna avsluta reparationsarbetet redan i september-oktober.  

6 december 2010

Masoud Kamali

I gårdagens Expressen refererades till ett inlägg som Masoud Kamali gjort på debattforumet Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/01/sabuni-har-f-tt-sin-ministerpost-som-tack-f-r-sitt-fj-sk-f-r-vita ). I inlägget angrips Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, som en Onkel Tom som genom att gått “vithetens ärenden tillskansat sig egna fördelar”. Inlägget kan enklast beskrivas som en ren ärekränkning mot Sabuni.

Vem är då denne Masoud Kamali? Jo, han är född i Iran och är nu professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet och vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet. Han är aktiv skribent i ett flertal tidningar och förekommer frekvent i TV:s olika debattprogram när man ska avhandla integration av invandrare i Sverige. Mest känd blev han när han 2004 av Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, utsågs till regeringens särskilde utredare i diskrimineringsfrågor. I praktiken fick han ensamrätt på allt utredningsarbete rörande integration i det svenska samhället. Han hann producera tolv rapporter innan regeringsmaktskiftet 2006. Hans genomgående tes är att orsaken till svårigheten med integration i Sverige är att vi skiljer på, enkelt uttryckt, ”vi och dom”.

När man sen grottar ner i rapporterna, läser hans artiklar eller lyssnar på honom i debattprogrammen kan man bli väldigt fundersam. T ex tycker han att kritisera hedersmord är ett uttryck för rasism!!!!! ”Det finns mycket värre saker i det svenska samhället, t ex den ’moderna’ form av misshandel och mord som svenska män gör sig skyldiga till gentemot svenska kvinnor.” Han är mot arrangerade äktenskap – ”till dess kvinnan fyllt 18 år”. Därefter är det ”fullt naturligt att bli bortgift”.

Han har även i en intervju ( http://www.paraplyprojektet.se/news.php?id=550&categoryID=4 ) hävdat att "det finns ingen speciell hederskultur". Detta med anledning av hans oförstående över bildandet av organisationen ”Glöm inte Pela och Fadime”. Han sa bl a: ”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp” och ”Vad har det med kultur att göra - att gifta bort sina barn?” och ”Det är en myt som vittnar om djupa fördomar, kanske rasism, att påstå att någon speciell hederskultur existerar”.

Trots alla märkliga uttalanden hindrar det inte Kamali att fortsätta sprida sina medeltida teser. Och många blev ju väldigt konfunderade när han i januari 2008 fick ett stipendium på 50 000 kr av stiftelsen ”Artister mot nazister” för sitt arbete. Är stiftelsen helt inkompetent? 

Lika märkligt är det att han för närvarande leder det EU-finansierade forskningsprojektet "The European Dilemma: Institutional patterns and politics of Racial Discrimination”.

Och också märkligt att han tillåts fortsätta vara professor.

Men märkligast ändå måste det vara när Mona Sahlin utsåg honom till regeringens ensamutredare i integrationsfrågor. Det var ju som att låta ”vargen vakta fåren”.

5 december 2010

Övervakningskameror

”Storebror ser dig.” Så har standardkommentaren varit när övervakningskameror har kommit på tal. Man hänvisar till George Orwells bok ”1984” och drar paralleller med dagens samhälle. Att ha övervakningskameror är ”ett intrång i den personliga integriteten”. Detta har man hört till leda, och ”Storebror ser dig.”

Men det samhälle som Orwell beskriver har ju inga likheter med dagens samhälle. Och den Storebror som han beskriver finns i dag bara i länder av typ Nordkorea, Kuba, Iran, Kina och andra diktaturer. Där används kameror i syfte att motarbeta (läs: krossa) oppositionen. Om det överhuvudtaget finns någon opposition.

Orwells roman gavs ut år 1948 (sen vände han på de två sista siffrorna och fick då bokens titel). Den skrevs när andra världskriget var slut och Hitlers död var ganska aktuellt. Stalin levde i högönsklig välmåga och hade ännu inte nått toppen på sin blodiga karriär. TV var fortfarande nästan på ”forskningsstadiet”. Orwell såg faran med att diktatorer som Hitler och Stalin i framtiden skulle använda allehanda teknik som hjälp för att förtrycka det egna folket, och även kanske andras.

Men idag, när de flesta diktaturer har fallit, används tekniken istället för att bibehålla de demokratiska rättssamhällen vi fått istället. Tekniken är verktyg för De goda samhällena att skydda sina medborgare. Inte som på Orwells tid då De onda samhällena förtryckte sina medborgare.

Tänk om de som använder ”Storebror ser dig” som argument i övervakningsdebatten inte läst Orwells bok? Börjar tro att det är så. Om man läst boken inser man lätt att det samhälle Orwell beskriver är de förtrycktas samhälle, inte dagens öppna demokratiska.

Hur kommer vi att uppfatta kameraövervakning om låt oss säga tio år? I en artikel i DN för fyra år sedan: http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenskar-ogillar-kameraovervakning-1.762428 kunde man läsa ”att i Sverige, till skillnad från t ex i USA, ogillas övervakningskameror av en majoritet, p.g.a. de medför intrång i den personliga integriteten”.

Men bara två år senare, kan man, också i DN, läsa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenskarna-kraver-fler-synliga-poliser-1.760148
”att Mer än nio av tio svenskar, 94 procent, vill se fler poliser på gator och torg på kvällarna. Det är den högsta siffran som uppmätts i Forskningsgruppens (för samhälls- och informationsstudier) mätningar. Samtidigt har stödet för mer tv-övervakning på offentliga platser ökat snabbt - från 48 procent 1997 till 72 procent i dag.
-          Ändå är det mycket politisk debatt om att människors integritet hotas av ökad övervakning. Det har uppenbarligen inget stöd hos en stor del av väljarna, säger (opinionsanalytikern) Joachim Timander.”

 
Om tio år kommer vi kanske att le överseende åt dagens politiker. Det är kanske så att politikerna inte har hängt med i den debatt som förs utanför politiken. Ingen politiker vågar gå från den ståndpunkt som gällt under så många år. Och om man vågar, kommer etablissemanget och för tillbaka debatten på nivån: ”Storebror ser dig”.

Och om man tittar på debattprogram på TV (SVT och TV4) dominerar ”den gamla inställningen”. Och det ska mycket till för att Göran Greider, Helle Klein, Åsa Linderborg och andra som har klippbiljett till TV-debatterna, ska ändra ståndpunkt. Men många, som i debatten alltid hänvisar till ”intrång i den personliga integriteten”, tvekar inte att lägga ut hela sitt privatliv på Facebook eller på Twitter beskriva för sina followers att ”idag var min avföring normal”. Snacka om integritet.

Vill man ha bevis på att övervakningskameror är ett stöd för att fortsätta ha ett rättsamhälle kan man bara hänvisa till TV3:s program ”Efterlyst”. Hur många bovar och våldsmän har man inte fått tag i tack vare kamerorna?   

Som avslutning, vill jag sticka ut hakan ordentligt. Jag tvekar inte en sekund att vara väldigt populistisk och konstatera: Att vara mot övervakningskameror är att gynna brottslingars liv på bekostnad av sitt eget.

1 december 2010

Niqab

Läste i Expressen att Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna har kommit fram till att det är OK för en elev i Västerorts vuxengymnasium att bära en s.k. niqab (= heltäckande slöja där bara ögonen syns.) 


Eftersom vi lever i ett fritt samhälle är beslutet helt riktigt. Alla har rätt att klä sig som man själv vill.

Men ett fritt samhälle kännetecknas av en integration och samhörighet med övriga människor i samhället. Det betyder att man inte lever i en rättighetsbubbla, helt avskilt från samhället i övrigt. Man har även en skyldighet att anpassa sig till de lagar och normer som styr samhället. Så DO Katri Linna borde ha förtydligat sitt beslut med att ange de konsekvenser denna kvinna kan möta om hon fortsätter att bära sin niqab.

  1. Maskering. Förutom vissa tidningsköpande herrar den 24 december är det bara de som absolut ”inte vill vara med på bild” som maskerar sig. T ex tjuvar som inte vill fastna på övervakningskameror, bankrånare, flaskkastande fotbollshuliganer, skyltfönsterkrossande aktivister. Att vanliga medborgare maskerar sig till vardags är väldigt ovanligt. 
Men det är ju bara att hålla sig för sig själv så är det inga problem.

  1. Livsinskränkning. Man måste avstå från vissa tillfällen i livet. Göra bankärenden, hämta postpaket, flyga, åka tåg, åka till Nåttarö (se tidigare inlägg om olika regelverk) och andra tillfällen då man måste legitimera sig. 
Men bankärenden kan man fixa via Internet, och postpaket kan bud hämta. Och bilen kan ersätta flyg och tåg. Och det finns andra öar än Nåttarö att åka till.

  1. Kommunikation. Även om man håller sig för sig själv måste man ibland kommunicera med andra i samhället. Kommunikation består framförallt av tal, skrift, gester och ansiktsuttryck. 
Men om nu klädseln begränsar kommunikationssätten till tal, skrift och kanske gester (om inte övrig klädsel begränsar detta sätt) kan man alltid använda telefon, sms, e-mail, brev, bud….. Alternativen är många.

  1. Försörjning. Även om samhället har ett ansvar för att dess medborgare har ett ekonomiskt drägligt liv, är det primära att var och en har ett ansvar att försörja sig själv. Jag tror inte att en arbetsgivare värdesätter niqab om han/hon ska anställa en receptionist, butiksbiträde, restaurangarbetare med gästkontakt, säljare, kurator, frisör, läkare, sjuksköterska, lärare, ja de flesta yrken med kund-/gäst-/patient-/klient-/elev-kontakt. Även arbetsgivaren lever nämligen i ett fritt samhälle.  
Men det finns många sysselsättningar där man kan bära en niqab. Exempel: telefonsäljare, mail- och telefonbaserad it-suppport, självständigt back-office-jobb, städare, diskare, arbete vid löpande band, hemsömnad ……. I och för sig måste man tänka på de lagar som styr arbetsmiljön. Man får inte ha klädsel som kan fastna i maskiner eller fatta eld t ex.

  1. Utbildning. Utbildning handlar väldigt mycket om kommunikation, se pkt 3 Kommunikation ovan. För att en lärare ska kunna bedöma sin elev krävs ofta mer än skriftliga prov.   
Men du kan ju alltid studera på distans. I och för sig bör ju utbildningen inte leda till yrken där niqab är ett olämpligt klädval.


Vad jag förstår har DO Katri Linna inte har förmedlat ovanstående beskrivning av de konsekvenser en niqab-bärande person kan råka ut för här i Sverige. I mina ögon en absolut nödvändig information till kvinnan, eftersom hon i det här fallet går en utbildning som ska leda till att bli barnskötare.

Och eftersom det finns en politisk konsensus (bortsett från Sverigedemokraterna) om att vi ska ha ett mångkulturellt samhälle är Linnas beslut, utan att klart och tydligt informera om konsekvenserna, helt uppåt väggarna. Med detta sitt beslut cementerar hon det parallell-kulturella samhälle vi gör allt för att bli av med. Någon borde anmäla henne för Diskrimineringsombudsmannen.


 

30 november 2010

Utsläppsrätter - vår tids avlatsbrev?

Utsläpprätterna är en följd av Kyoto-avtalet som skrevs 1997. Då kom man överens om att utsläpp av koldioxid skulle minska med fem procent under åren 2008-2012 jämfört med hur det var år 1990. Varje land som skrev på avtalet fick gratis utsläppsrätter som baserades på det totala utsläppet av koldioxid man tidigare hade haft. Men man delar inte ut så många utsläppsrätter att de täcker alla utsläpp landet tidigare gjort. Man minskar antalet med det antal procent som bestämdes i Kyoto-avtalet.

Om nu ett företag ändrar sin produktion så att man släpper ut mindre koldioxid kan man sälja dessa sina överskotts-utsläppsrätter. Det finns sedan ett par år en marknad där man handlar med utsläppsrätter.

Om å andra sidan ett företag behöver mer utsläppsrätter (man kanske har ökat sin produktion) måste man köpa utsläppsrätter på marknaden. Eller i Sverige även av Naturskyddsföreningen. De har av staten utsetts till ensamförsäljare av nya utsläppsrätter i Sverige. Man kan alltså som företag överskrida sitt utsläppskonto, men då kostar det.  

Man kan även som privatperson köpa utsläppsrätter. Kanske man har ett miljöengagemang (och tror på IPCC:s teser). Om man då vill åka på semester och vet att flyget kommer att släppa ut koldioxid, kan man köpa utsläppsrätter. Man lägger alltså beslag på utsläppsrätter, som annars skulle kunna ha hamnat hos företag. Eller varför inte köpa en utsläppsrätt som present till någon man bryr sig om. Genom att som privatperson köpa utsläppsrätter ser man till att Sverige, som helhet, inte ökar sina utsläpp. Ungefär så låter det när Naturskyddsföreningen vill marknadsföra sina utsläppsrätter.

Priset för en utsläppsrätt på ett ton koldioxid är 275 kr. Men priset på marknaden för samma rätt ligger på under 50 kr. Mellanskillnaden är ett bidrag till Naturskyddsföreningens verksamhet. Så står det i alla fall på föreningens hemsida. En ganska så lönsam verksamhet med andra ord. Inte så konstigt att Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson är så positiv till allt vad IPCC rapporterar i allmänhet och utsläppsrätter i synnerhet.

(En konstig sak i sammanhanget är att transportområdet än så länge undantagna från Kyoto-avtalets krav. Först 2012 kommer man att ta med t ex flyg i mätningen av koldioxidutsläppen.)

Om man betänker att koldioxiden bara utgör 0,38 promille av atmosfären. Och att det bara är ca en procent av atmosfärens koldioxid som påverkas av människan. Då är det inte utan att man kan se stora likheter mellan medeltidens handel med kyrkans avlatsbrev och dagens handel med utsläppsrätter.

A-kassor - fortsättning

Fortsättning på tidigare inlägg om A-kassor.

Idag har vi alltså ett försäkringssystem som fortfarande huvudsakligen finansieras med statliga bidrag.

Ett annat konstigt förhållande med vår arbetslöshetsförsäkring är antalet aktörer. Vi har idag 33 st A-kassor, alla med samma form av verksamhet:


På något sätt verkar det inte vara det mest effektiva sättet att bedriva den verksamhet de ansvarar för. Har någon inblandad någonsin tänkt ”effektivitet”, ”minskade administrativa kostnader” eller ”enhetlig behandling av försäkringstagarna”? Eller är mängden A-kassor något som behövs för att motivera att vi har olika fackförbund? Eller att vi överhuvudtaget har behov av fackförbund?

A-kassor

Det heter ”Arbetslöshetsförsäkring”. Ett försäkringssystem fungerar på så sätt att de som är med i försäkringen betalar in försäkringspremier. Dessa premier ska sedan täcka de utbetalningar som görs. Och de kostnader som är förenade med att driva denna verksamhet.

Men hur fungerar våra A-kassor? Jo, framtill år 2006 betalade man ca 100 kr i månadspremie. Räckte dessa premier till alla utbetalningar och andra kostnader? Jo, när A-kassorna startade en gång i tiden. Men under årens lopp har vi både haft inflation (vi tjänar mer än 1 000 kr i månaden numera) och ökad arbetslöshet (vi har inte 1-2 % arbetslöshet längre). Men premien låg fast.

Hur fixade man då de pengar som fattades. För man fortsatte ju att göra utbetalningar. Jo, snälla staten lämnade bidrag till verksamheten.

År 2006 täckte premierna 10 % av det kapitalbehov som A-kassorna behövde. Resten, 90 %, var statliga bidrag. D v s A-kassorna tillhörde ett bidragssystem, inte ett försäkringssystem.

Efter valet 2006 ändrade alliansen reglerna för A-kassorna, framförallt premierna för försäkringstagarna. Man begrep att staten måste fortsätta med sina bidrag, men tanken var att försäkringstagarna själva skulle stå för en större andel. Att höja månadspremien till 1 000 kr, som skulle återställa A-kassornas roll till att återigen bli ett försäkringssystem, var egentligen det mest logiska.

Men Reinfeldt och Borg begrep att det skulle utlösa ett ramaskri med en sådan gigantisk höjning. Men nöjde sig därför med att höja premien med bara ett par hundralappar. Antagligen i förhoppning om att det skulle accepteras utan några större problem. Men vad hände? Jo, kvällstidningarna slog upp händelsen som om ett världskrig hade utbrutit. Sida efter sida, med krigsrubriker, som visade hur människor måste lämna hus och hem för denna helt orimliga premiehöjning. 100 kr i månaden som blivit 350 kronor i månaden, var skillnaden mellan himmel och helvete. Att inkomstskatten sänktes i motsvarande mån, så egentligen hade löntagarna lika mycket i plånboken som före premiehöjningen, skrev man ingenting om. Och premiehöjningen drabbade ju bara de som fick motsvarande jobbskatteavdrag. Men en halv miljon personer tyckte att premiehöjningen var skäl nog att lämna A-kassorna. Har samma personer slutat med sina hem- eller bilförsäkringar, vars premier under årens lopp ökats i takt med inflation och ökade skadeersättningar? Tror inte det.

Snacka om att Alliansen har varit odugliga på informationsområdet.


Apartheid

Har vi apartheid i Sverige? Har vi olika regelverk för olika grupper? Jag är böjd att tro att vi har det. Inte den sydafrikanska varianten, där syftet var att förtrycka, utan en svensk modell där vi hanterar situationer på olika sätt - i all välmening – men rent logiskt gör vi skillnad på folk och folk. Exempel:

Häromdagen läste jag att Nalin Pekgul hade kallat Jimmie Åkesson för ”rasist”:
Men Justitiekanslern fastställde att det var helt OK.

För en tid sedan var det en man i Östersund som kallade en man för ”svartskalle”:
Men det var inte OK. 4 000 kr i böter blev det. Plus 5 000 kr i skadestånd till mannen.

Olika regelverk, alltså.

Andra exempel:

För några månader sedan hörde jag följande inslag på radion som lät ungefär så här:

”AMS har kommit med en ny rapport om arbetsmarknaden. Det är en dyster läsning som visar att arbetslösheten nått rekordhöga 9 %. Och det finns dessutom stora regionala skillnader som visar på ännu högre arbetslöshetssiffror. …… Men det finns även positiva inslag i rapporten. I området Herrgården i stadsdelen Rosengård i Malmö har sysselsättningsgraden ökat från 32 % till 38 %.”

Å ena sidan mäter vi ”arbetslöshet”, och å andra sidan dess motsats ”sysselsättningsgrad”.

Olika regelverk alltså.

- - - - -

Ett annat radioinslag, den här gången i en nyhetssändning, som var så här:

”Det utbröt bråk i Gamla Stan i går kväll. Det var ungdomar med invandrarbakgrund som kom i bråk med s k Skinnskallar……..”

Ingen reaktion på inslaget, naturligtvis. Men tänk om nyhetsredaktören hade skildrat händelsen på följande sätt:

”Det utbröt bråk i Gamla Stan i går kväll. Det var svenska ungdomar som kom i bråk med s k Svartskallar……..”

Egentligen två skildringar som beskriver samma sak, men den senare är inte ens tänkbar att sändas i svensk radio.

Olika regelverk, alltså.

- - - - -

Har även tänkt på en annan företeelse med anledning av att man diskuterat att förändra vårt personnummersystem, eftersom de fyra sista siffrorna (egentligen tre eftersom den sista siffran bara är en kontrollsiffra) inte räcker till för vissa datum: 1 januari och 1 juli. Varför då? Jo, när invandrare kommer till Sverige utan identitetshandlingar (att inte ha id-handlingar är tydligen väldigt vanligt) får man bl a ett nytt födelsedatum – 1 januari eller 1 juli. Enklast hade varit att börja använda andra datum, t ex 2 januari och 2 juli, så är problemet löst.

Men egentligen visar detta på ett helt annat problem: Vår variant av apartheid. Som svensk måste du i väldigt många lägen kunna visa vem du är. Du måste kunna legitimera dig när du besöker banken, hämtar ut ett postpaket, åker flyg eller tåg, handlar med kreditkort i butiker utan ”on-line-koppling”. T o m måste du ha id-handling om du ska besöka Nåttarö i Stockholms skärgård, läste jag på ett anslag på skärgårdsbåten dit. D v s det är DU som ska bevisa vem du är.

Men om du kommer från andra sidan jordklotet, och tagit dig igenom ett antal gränser på vägen hit, och när du satt din fot på svensk mark och rivit alla id-handlingar som pass och resehandlingar – vad händer då? Jo, då är det plötsligt svenska staten som ska bevisa vem du är.

Olika regelverk, alltså.

- - - - - -

Min egen slutsats som avslutning:

Tänk om det är vår variant av apartheid som är orsaken till de integrationsproblem som finns i Sverige idag?

25 november 2010

Apotek

Vi har haft apotek i Sverige sen 1500-talet. För ett år sedan upphörde det statliga apoteksmonopolet. Jag har bekanta som tycker att man inte förstår varför monopolet skulle tas bort. ”Ett led i Alliansens privatiseringsiver” får man höra. Då känner jag mig tillbakaflyttad till 70-talets tokvänster. Tokvänstern var väldigt introvert och kännetecknades bl a av historielöshet och avsaknad av perspektiv.

När Berlinmuren föll för mer än tjugo år sedan och fler och fler länder gick från sitt kommunistiska styre blev det inte så många länder som fortsatte att ha ett statligt apoteksmonopol. Till slut var det bara Nordkorea, Kuba och Sverige som envist höll fast vid sitt monopol. Men så i fjol kom Sverige med i klubben ”fria apoteksklubben” tillsammans med resten av världen.

Det många inte vet, eller kommer ihåg,  är att från 1500-talet fram till 1970 drevs de svenska apoteken av enskilda apotekare, som hade särskilda privilegiebrev från staten. 1 januari 1971 (när tokvänstern som mest påverkade den svenska politiken) tvångsinlöste staten alla apotek i Sverige. De tidigare ägarna erbjöds att bli statligt anställda och i de flesta fall lokala chefer för sina gamla apotek. 

Anmärkningsvärt var att vi var det sista landet i världen som införde statligt apoteksmonopol. Men monopolet blev alltså bara fyrtio år gammalt.

Att vi nu rättat till ett förhållande som inget annat västligt land begrep, är ju ganska naturligt. Tror inte att det egentligen har med politik att göra, bara sunt förnuft.