31 januari 2011

Paus

Nu blir det paus i bloggandet en månad. Återkommer med nya inlägg tisdagen den 1 mars 2011.

30 januari 2011

Väderkatastrofer

Vi matas dagligen med nyheter om naturkatastrofer från hela världen: översvämningar, torka, jordskred, orkaner, köld, hetta, snökaos osv. Många av ”klimatvarnarna” menar att detta är för att människan bränner olja och kol. Koldioxiden får numera skuld för alla dj-igheter. 

I Australien t ex har man haft fruktansvärda översvämningar i norra delen av kontinenten, i ett område stort som Sverige (!). Men så läser man att så här stora skador har man inte haft sen 1974. Men det är ju bara 35-36 år sedan. På samma sätt brukar man kommentera de olika katastroferna. ”Inte på över femtio år….” ”Värsta katastrofen sen artonhundra kallt….” ”Inte sedan nittonhundrasjuttidutti har ….” etc. Det betyder att det inte är första gången sådana här väderrelaterade katastrofer inträffar. De allra flesta har haft sina motsvarigheter i modern tid. Det tycks finnas en viss regelbundenhet i katastroferna.

Tänk om det inte är koldioxiden som är boven, utan istället att vi gått in i informationssamhället. Anledningen till att vi nu får reda på katastroferna är att det idag finns så många rapporteringsmöjligheter, som vi inte hade för t ex 35-36 år sedan när Australien översvämmades förra gången. Och naturligtvis inte heller längre bak i tiden. 

29 januari 2011

Föreningsstöd

Ungdomsidrotten i Stockholm kännetecknas av, precis som i övriga Sverige, massor av ideella insatser. Det är föräldrar som lägger ner mycket tid på sina telningars idrottsintresse. Det är ungdomar som parallellt med sitt eget idrottsutövande även deltar i ledning av deras yngre kamraters verksamheter. Det är mängder av föreningsengagerade människor som avsätter stora delar av sin egen fritid för att leda alla de aktiviteter som verksamheten kräver. Och alla dessa människor gör det utan några som helst krav på ersättning. Tvärtom får man många gånger betala ur egen ficka för att det ska fungera. Och egentligen gäller detta förhållande inte bara för idrotten utan för all föreningsverksamhet.

Den moderatledda politiska ledningen i Stockholm beslöt att minska det årliga föreningsstödet i Stockholm med 25 %, från 40 miljoner kronor till 30 miljoner. Nu blev kritiken väldigt hård, så man gjorde en halvpudel och halverade minskningen till fem miljoner kronor. Men dessa fem miljoner i minskning betyder ändå att det blir ännu svårare att bedriva den verksamhet som idag sysselsätter så många människor. Hur många ungdomar kommer p.g.a. bidragsminskningen att syssla med andra saker? Och med ”andra saker” menar jag sådant som skadar samhället och på lång sikt kostar mer än de futtiga fem miljonerna.

Fem miljoner är ju bara kaffepengar i stadens budget. Varför inte göra tvärtom och och dubbla stödet? Eller varför inte tre- eller fyrdubbla det? Även en fyrdubbling är mindre än felräkningspengar i den totala budgeten. Ett utökat stöd skulle vara en ryggdunkning för alla föreningsverksamma, istället för den örfil man nu gett dem. Politiker måste lära sig att kostnader inte bara är av ondo. Det finns goda kostnader också.

Hur tänkte man när man tog ett sådant beslut? Kan det vara för att det hette ”föreningsbidrag”? ”Bidrag” är ju något som förknippas med oppositionen. Men ta och döp om pengarna till ”stöd” istället om det är där skon klämmer.

Men framförallt ta inte sådant beslut samma dag som man för fram ett förslag om att bygga ett nytt operahus i Stockholm. För en kostnad på två miljarder kronor! En verksamhet som idag redan subventioneras med 1 700 kronor per biljett. Eftersom Operan har 1 100 platser så räcker de där fem föreningsmiljonerna till att subventionera knappa tre fullsatta föreställningar.

Sens moral: Det här beslutet är ”hål i huvudet”. Snacka om politiskt självmål.

28 januari 2011

Skolk

Vi fortsätter på skollinjen.

Var sjätte stockholmselev i nian skolkar. http://city.se/redaktionen/2011/01/20/att-skolka-har-blivit-okej/ .

På något sätt betraktas det som inte så allvarligt om man har en ”downdag” och stannar hemma. Föräldrarna kanske relaterar sin ätteläggs skolfrånvaro med sin egen situation, med flextid och möjlighet att ”jobba hemifrån”, som vissa har möjlighet till.

Men det finns ordentliga skillnader mellan de bådas situationer. Om föräldern är borta från jobbet får dennes arbetskamrater även fixa hans/hennes arbetsuppgifter. Om man fuskar med flextiden eller missutnyttjar möjligheten att jobba hemifrån kan följden bli löneavdrag eller t o m avsked från jobbet.

Men en skolelevs kamrater påverkas inte av elevens skolk. Och eleven själv riskerar inget, eftersom skolk endast registreras internt på skolan. Det kommer inte att synas i betyget hur mycket frånvaro eleven har. Och eftersom man kan ”ta studenten” i Sverige trots att man är analfabet, så får alla ett avgångsbetyg från nian, eller från gymnasiet. Och där står inget om ogiltig frånvaro.

27 januari 2011

Skolan - en gång till

Jag har tidigare haft inlägg om den svenska skolan. Min favoritbloggare "Fotbollsfrun" ( http://blogg.aftonbladet.se/7148/ ) har skrivit en bra krönika om hur det funkar, eller inte funkar, i dagens skola: http://www.aftonbladet.se/wendela/article8460818.ab . Kunde inte ha formulerat inlägget bättre själv. ”Läs och njut” som hon själv uttrycker det.

26 januari 2011

Parkeringsbolag, en gång till

Jag måste skriva om parkeringsbolag en gång till. I Radio Stockholm hörde jag ett inslag om följande händelse: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=4303390 . En bilist på Lidingö har parkerat enligt alla gällande regler. Trots det fick han böter. Eller kontrollavgift som man vill kalla det.

Nu kunde han bevisa att boten var fel. Men tror ni Hojab rev boten? Nej, bilisten måste gå till domstol för att Hojab skulle riva boten. Boten var på 400 kronor. Processen i domstol skulle kosta bilisten minst 2 000 kronor, som han själv skulle stå för. Även om domstolen kom fram till att det var Hojab som hade gjort fel. Följden blev att bilisten betalade böterna, eftersom alternativet skulle bli så mycket dyrare.

Vad är då Hojab för ett rövarföretag? Jo, Lidingö kommun vill inte anställa egna P-lisor. Därför har man sålt rättigheterna för att uppbära, av politikerna bestämda, parkeringsavgifter till ett företag som heter Europark. Men man har även sålt bort rätten att både bötfälla felparkerare, och rätten att behålla böterna.

Nu är Europark lika lata som Lidingö kommun. Man vill tjäna pengar, men man vill inte anstränga sig. Därför har Europark i sin tur sålt bort sina rättigheter till ett annat företag, Hojab. Hojab har nu rätten att själv agera polis, åklagare, domare och att behålla alla böter.

Lidingö ska ha betalt. Europark ska ha betalt. Men att de fåtal kronor, som det kostar att stå på en parkeringsplats, ska räcka till alla tre intressenterna är ju inte möjligt. Därför är det ju ganska självklart att Hojab ser till att höja avkastningen på sitt arbete med att ”lappa” fordon. Så många som möjligt. Man riskerar ju inget. Det är ju bara en och annan rättshaverist som kommer att gå till domstol. Och dessa haverister är så få att det kan man bjuda på.

25 januari 2011

SIDA

I ett tidigare inlägg skrev jag om välgörenhetsorganisationer. Och att det var upp till var och en om man ville skänka pengar till dem. Men det finns en välgörenhetsorganisation som vi som svenska skattebetalare tvingas betala till, oavsett vad vi tycker om vad de pysslar med. Och det är SIDA.

För år 2011 får SIDA 35 miljarder kronor från våra skattemedel. Det betyder ca 4 000 kr per år och svensk. Eller ca 1 000 kr i månaden för en normal löntagare/skattebetalare. Det har väl inte undgått någon att SIDA verkar vara en mycket misskött organisation. T ex begärde man i fjol ett tilläggsanslag på 30 miljoner kronor för att låta en extern konsult bringa ordning i den egna bokföringen. Jag tycker att det säger det mesta om hur väl fungerande SIDA är.

När man letar på nätet om olika biståndsprojekt som SIDA har eller har haft ansvar för blir man lite mörkrädd. Det handlar ofta om hur illa man har skött de olika projekten, hur pengarna har runnit igenom, ofta till tveksamma mottagare, och hur dålig kontroll man haft både på projektens verksamhet och på deras budgetar.

Jan Mosander, känd utrikeskorrespondent på Sveriges Radio, gav för ett par år sedan ut en bok ”Pengarna som försvann: missbruk av det svenska biståndet”, som väckte stor uppmärksamhet. Det är en läsning som även den mest hängivne biståndsförespråkaren måste fås att börja tänka.

Men SIDA verkar jobba på som tidigare. Massor av pengar, massor av projekt, men väldigt få lyckade sådana.

Tänk om man istället gjorde om biståndet till något som de svenska skattebetalarna skulle begripa. Och kanske tycka det vara väl använda skattemedel.

Exempel:

  • Borra 10 000 brunnar i byar i länder som lider av torka.
  • Sätt ut 10 000 manuella vävstolar i fattiga byar så att kvinnorna kan väva sina egna tyger.
  • Sätt ut 10 000 portabla elverk, drivna av solpaneler, i byar som saknar el.
  • Sätt upp 10 000 skolor, med lärare och utbildningsmaterial, i länder där det idag inte finns tillräckligt med skolor.
  • Plantera 10 miljoner träd i områden där avverkning har förstört jorden.
  • Vaccinera 100 miljoner barn i länder som fortfarande lider av sjukdomar som resten av världen har lyckats få bukt med.

En enkel kalkyl visar att de sex exemplen ovan TILLSAMMANS kommer att kosta mindre än dagens misslyckade 35 miljardersbistånd. Och vi kan upprepa mina exempel varje år.

Nu har ju i och för sig den nya biståndsministern, Gunilla Carlsson, aviserat en ny ordning för SIDA: http://www.ordfront.se/www,-d-,ordfront,-d-,se/Ordfrontmagasin/Artiklar%202010/Bistand%203_10.aspx . Men området Bistånd är så skyddat från debatt och granskning, att det antagligen inte kommer att hända så mycket. Vi har ju under alla år haft som mål för vårt bistånd att det ska uppgå till 1 % av BNI (Bruttonationalinkomst). Hur man nu kan ha en utgift som mål. Det hade väl varit smartare om man hade haft produktivitet som mål. Att ha mina sex exempel som mål skulle innebära att det skulle vara lätt att följa upp hur väl man lyckats. Samtidigt som svenska skattebetalares pengar skulle ha gått till något vettigt.

24 januari 2011

Välgörenhetsorganisationer

Svenskarna är ett givmilt folk. Det är kanske därför det finns så många välgörenhetsorganisationer i Sverige idag.

Det finns inte bara givmildhet utan även ett stort engagemang för att hjälpa människor i nöd. Tusentals svenskar jobbar därför ideellt, helt utan krav på ersättning, i dessa organisationer.

Kraven på ersättning görs istället av de olika organisationernas ledningar. Under många år var prinsessan Christina ordförande i Svenska Röda Korset. Jag trodde i min enfald att detta uppdrag var av hederskaraktär. Att hon skulle ha uppburit arvode var något som jag inte ens haft en tanke om. Men tydligen hade hon runt 600 000 kr om året för detta ansträngande jobb. När hon efterträddes av Anders Milton steg arvodet. Och när Bengt Westerberg tog över efter Milton steg arvodet ytterligare, till ca 800 000 kr per år: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article5529718.ab .

Nu blev det rätt så mycket skriverier om detta höga arvode. Det var ju ändå en välgörenhetsorganisation det handlade om. Kontentan blev att han sänkte sitt arvode. Men ändå inte. Det blev en ny konstruktion av arvodet, på ett sätt som man måste vara politiker för att komma på: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7154958.ab .

Men Röda Korset leds i det dagliga livet av en generalsekreterare, idag heter hon Ulrika Årehed Kågström. Även om hennes jobb jämförs med en vd:s i ett affärsdrivande företag, så är hennes årslön på över en miljon kronor anmärkningsvärd. Om hon också har en Jaguar som tjänstebil, som hennes företrädare Christer Zettergren hade under en tid, vill jag låta vara osagt.

Och det verkar vara samma förhållande i övriga välgörenhetsorganisationer: medlemmar som betalar medlemsavgift, frivilliga som oavlönat drar in pengar till organisationen, styrelser där oftast endast ordföranden har arvode (å andra sidan väl tilltagen), generalsekreterare som har miljonlöner, högt avlönade tjänstemän och en administration ”som får kosta vad det kostar”. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1504859.ab .

Men eftersom alla pengar som strömmar genom dessa organisationer är frivilliga bidrag från allmänheten är det inte så mycket att säga. Vill du göda dessa organisationer så får du. ”Vi lever i ett fritt land”.

23 januari 2011

SFI

Hörde på radion att regeringen har avsatt 100 miljoner kronor till bonusar för de nyanlända som klarar av att lära sig svenska enligt de krav SFI (Svenska För Invandrare) har.

”Sedan den 1 september 2010 har det varit möjligt för nyanlända invandrare att bli beviljade en skattefri bonus på mellan 6 000 och 12 000 kronor beroende på hur snabbt hon eller han slutfört vissa kurser inom SFI, Svenskundervisning för invandrare.”

Syftet med bonusen, som beräknas kosta omkring 100 miljoner kronor varje år, är att få fler nyanlända invandrare att lära sig svenska snabbare och därmed förbättra sina möjligheter att få jobb. Här finns beskrivningen av bonusen, som är mellan 6 000 kr och 12 000 kr, och är skattefri och som inte påverkar storleken på andra bidrag: ( http://www.skolverket.se/content/1/c6/02/08/95/L%E4ttl%E4st%20Nat%20sfi-bonus.pdf  )

Man beräknar att idag klarar bara var tredje elev kraven som SFI ställer upp. I Stockholm finns det 28 000 personer som går på SFI:s kurser. Det betyder att det är drygt 9 000 som klarar av att lära sig svenska. Om vi antar att snittbonusen är 9 000 kronor betyder det att de avsatta 100 miljonerna räcker till drygt 11 000 elever. Och eftersom de 9 000 idag framgångsrika eleverna kommer att lägga beslag på sina bonusar, återstår det pengar till ytterligare 2 000 elever. Som på detta sätt ska motiveras att lära sig svenska. Marginaleffekten är alltså inte så vidare värst.

Men varför ska man lära sig svenska? Man har ju rätt till tolkhjälp vid kontakter med myndigheter, skola, arbete, vårdinrättningar, domstolar osv. Och samhällsinformation ges ju på en mängd språk. Med parabolantenner kan man se hemlandets TV-program och på så sätt hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen. Och barnen får ju hemspråksundervisning, så familjen får ett gemensamt språk. Så vad, förutom pengar, kan motivera någon nyanländ att lära sig svenska?

Ett förslag – och nu vet jag att jag beträder minerad mark, eftersom i Sverige hanterar vi invandrare efter ett eget regelverk, där man inte ens får andas ordet ”krav” utan att bli stämplad – kunde vara enligt följande: När en nyanländ kommer till Sverige får han/hon reda på att det från och med nu och två år framåt kommer samhället att stå för all tolkhjälp, precis som det fungerar idag. Under dessa två år får också den nyanlända möjlighet att gratis lära sig svenska, precis som det fungerar idag. Och eftersom det inte finns några andra åtaganden för den nyanlända bör det inte vara något problem att hitta tid för dessa studier. Men efter två år får han/hon själv bekosta all tolkhjälp.

Jag tror att ett sådant förslag skulle tas emot med tacksamhet av varje nyanländ. Detta är ändå långt mer generöst än vad som förekommer i andra länder. T ex är reglerna i Finland så här enligt det finländska Inrikesministeriets hemsida:
”Hur mycket utkomststöd betalas till asylsökande?
Till asylsökande betalas 30 procent mindre av utkomststödets grunddel i form av pengar än till andra som bor i Finland, eftersom de får en del av stödet som förnödenheter (de kan t.ex. se på tv, använda Internet och få städredskap i flyktingförläggningen). T.ex. för en vuxen ensamboende asylsökande är utkomststödet 292,22 euro i månaden. Med grunddelen köper asylsökanden sin mat och sina kläder och betalar sina små hälsovårdsutgifter och andra utgifter. Om den asylsökande får alla måltider från flyktingförläggningen minskar grunddelen med 79 procent. Om personen vägrar språkundervisning och annan verksamhet kan stödet tillfälligt minskas med 20 procent. Asylsökanden får inte sjukförsäkring, barnbidrag eller andra bosättningsbaserade sociala förmåner.”

22 januari 2011

Rättvisan - en gång till

I årets första nummer av lokaltidningen ”Mitt i” finns en artikel om en man som blivit misshandlad, och som nu väntar på rättegång. Men rättegången har redan skjutits upp fyra gånger, eftersom den åtalade inte har dykt upp någon gång. Och detta är inte något unikt. Ungefär var tredje rättegång i Stockholm ställs in av detta skäl, den åtalade struntar i att komma till domstolen.

Uteblir man från en rättegång man är kallad till, kan man få böta 2 000 kronor. Om man fortfarande inte kommer kan det bli tal om polishämtning – om polisen har resurser att leta upp den åtalade förstås. Och vid fortsatt skolk kan personen häktas i sin frånvaro och efterlysas. Och kallas till nya rättegångar - som han/hon fortsätter att skolka från.

De flesta brott de här personerna gör sig skyldiga till är av sådan art att preskriptionstiden är fem år. Och det verkar inte vara några större problem att hålla sig undan år efter år. Och rättvisans kvarnar mal långsamt i Sverige. Det går månader, och ibland år, mellan varje steg i kedjan: brott-brottsutredning-åtal-kallelse till domstolsförhandlingen-domstolsförhandling, som ställs in-ny kallelse till domstolsförhandling-domstolsförhandling, som återigen ställs in-ny kallelse …. osv osv. Efter fem år avskrivs ärendet och den åtalade går fri. 

21 januari 2011

Aga

När man läser sådant här: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=236691 blir man först konfunderad. Har det här verkligen hänt? När man sen lyssnar till vad mannen har att säga: http://www.apg29.se/index.php?artid=4647&page=2 blir man ”heligt” förbannad.

Kan den religion som kallas för Kristendom, eller rättare sagt religionens manual, innehålla så många oklarheter att någon kan tolka religionens budskap på ett så tokigt sätt?

Den misshandlande föräldern har dessutom överklagat domen och vill bli frikänd. Det finns tydligen en motsvarande dom för några år sedan där domen i en högre instans blev friande. Så det är inte bara bland kristna fundamentalister som det är brist på intelligens och känslor. Även jurister har tydligen fått en släng av den sleven.

20 januari 2011

Elöverskott

Så här i dessa dagar, när vår ordinarie elproduktion inte räcker till, tvingas vi både importera el och starta ett av våra oljekraftverk: http://www.sydostran.se/index.51425---1.html .

Det var inte så länge sen Peter Eriksson (mp, språkrör) tyckte att vi hade ett elöverskott i Sverige: http://hd.se/ledare/2010/07/09/sverige-gar-mot-eloverskott/ . Det var bara ett halvår sedan. Fast då var det i och för sig sommar. Är Miljöpartiet möjligen bara en sommarföreteelse?

19 januari 2011

Jobb eller hobby?


Jag tror att det, även hos den mest hängivne anhängaren av ”bidragssamhället”, finns en insikt i att det är varje människas skyldighet att klara sin egen försörjning så långt det är möjligt. Jag tror också att det, även hos den mest hängivne anhängaren av ”arbetssamhället”, finns en förståelse att om någon av fysiska, psykiska, sociala eller andra verkliga skäl inte klarar sin egen försörjning, ska samhället ställa upp så att även denne kan ha ett drägligt liv. Och jag tror också att de flesta tycker att det bara är positivt om någon skaffar sig en fritidssysselsättning inom något område som verkligen intresserar ”henom” (= henne/honom).

Men när fritidsintresset tar sådana proportioner att egna pengar inte räcker till för att finansiera sysselsättningen, tror jag att det är få som tycker det är OK att skattebetalarna ska stå för fiolerna.

Några exempel:

1. Den som älskar att baka surdegslimpor, och kan tänka sig att syssla med detta på heltid, kommer att stöta på problem. Var ska jag sälja limporna? Räcker min utrustning och mitt utrymme till för mina önskningar? Hur många limpor måste jag göra för att kunna försörja mig?

2. Den som älskar att sjunga, och kan tänka sig att syssla med detta på heltid, kommer att stöta på problem. Var ska jag sjunga där folk kan tänkas betala för att lyssna på mig? Räcker min sångröst och talang till för mina önskningar? Hur många konserter måste jag ge för att kunna försörja mig?

3. Den som älskar att fiska, och kan tänka sig att syssla med detta på heltid, kommer att stöta på problem. Var ska jag sälja fisken? Räcker min utrustning och kunskap till för mina önskningar? Hur många fiskar måste jag dra upp för att kunna försörja mig?

4. Den som älskar att spela golf, och kan tänka sig att syssla med detta på heltid, kommer att stöta på problem. Finns det några penningstinna tävlingar där jag har en chans på prispotten? Räcker min skicklighet till för mina önskningar? Är jag tillräckligt bra för att jag ska kunna försörja mig på tävlingar eller på betalande sponsorer?

5. Den som älskar att odla eterneller, och kan tänka sig att syssla med detta på heltid, kommer att stöta på problem. Var ska jag sälja mina blommor? Räcker min mark, utrustning och kunskap till för mina önskningar? Hur många blommor måste jag odla för att kunna försörja mig?

6. Den som älskar att spela teater, och kan tänka sig att syssla med detta på heltid, kommer att stöta på problem. Vad och var ska jag spela för att dra publik? Räcker min talang och skicklighet till för mina önskningar? Hur många föreställningar måste jag ge, och hur stor publik måste jag ha, för att kunna försörja mig?


Jag tror inte att någon tycker att skattebetalarna ska sponsra personerna i exempel 1 till 5 ovan. Men med exempel 6 är det annorlunda. Varför?

18 januari 2011

En kedja ...

... är inte starkare än dess svagaste länk.

17 januari 2011

SJ

SJ har fått utstå mycket kritik i dessa dagar: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.504517-96-dygn-forsenat . Med rätta. De punktlighetsmål man satt upp var man inte ens i närheten av att uppnå – och detta redan innan denna vinters snökaos satte igång.

Hur ser det ut i andra länder? Vintern är ju inte bara en svensk företeelse. I Schweiz, som man kan säga har ungefär samma vinterförhållanden som Sverige, har man ett annat problem: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tagparadiset-heter-schweiz_5827775.svd . Där går 97 procent av tågen i tid. Problemet där är att om man kommer 10 sekunder för sent missar man tåget.

16 januari 2011

Apoteket och kundservice

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om apoteksmonopolets avskaffande. Men hur funkar det? Har man förstått vad som hänt?

Jag bor i en förort till Stockholm, 16 000 invånare, och vad beträffar serviceinrättningar så finns det en enda av varje: en livsmedelsaffär, en restaurang, en postpaketutlämning, en blomsterbutik, en bank, ett Svenska Spel/ATG-ombud och ett apotek. Personalen på detta enda apotek började gå kundservicekurser när det stod klart att apoteksmonopolet skulle tas bort. Effekten blev att från tidigare ha varit en statlig inrättning, där kunderna var till för apoteket, slog pendeln över i det motsatta. Personalen hade hur mycket tid och välvilja som helst för kunderna. Effekten blev att ett besök på apoteket tog väldig lång tid, eftersom personalen var så intresserad av att verkligen tillfredsställa varje upptänkligt, och oupptänkligt, behov hos kunden. ”Är det något mer? Förstår du hur du ska använda medicinen/produkten? Är det något du undrar över? Har du provat....? ....... ” och så vidare i all oändlighet. Och konsekvensen av detta blev att det blev en väldigt lång väntetid för att bli expedierad för övriga kunder.

Det är klart att kunderna knorrade. Och på något sätt kom denna kritik fram till butiksledningen. Jag kan tänka mig att man åkte på konferens för att hitta på ett bättre sätt att serva sina kunder på. Att någon kund var inblandad i diskussionen har jag svårt att tänka mig efter att ha besökt apoteket nu häromdagen. Låt mig berätta.

Klockan 13.15 går jag in på apoteket för att ta en kölapp. Väldigt många nummer före, men inte så många i det minimala väntutrymmet. Men efterhand strömmade kunderna till. Man hade helt enkelt gått in och tagit en kölapp och sedan gått och uträttat andra ärenden under väntetiden. Man kände alltså till att ”det här tar tid”.

Klockan 13.45 kom mitt nummer upp på displayen. Jag går till anvisad plats och blir anmodad att legitimera mig. Jag ska den här dagen ha mediciner, tre olika. Expediten tittar på mitt önskemål och säger åt mig (inte ”ber mig”) att sitta ner så länge. ”Kan det ta så lång tid att plocka fram tre förpackningar”, tänker jag, men som duktig svensk lyder jag hennes anmodan och går tillbaka till väntutrymmet. De få sittplatserna är förståss upptagna, så det blir till att stå rakt upp och ner.

Klockan 14.15 ropas mitt namn upp och jag går till en ny disk och tar fram min plånbok för att betala. Men istället ber den nya expediten om min legitimation. Sen frågar hon om jag kan tänka mig byta ut en av medicinerna. Något förvirrad, eftersom jag endast förväntade mig att få en påse med mina mediciner och att få betala. Men den nya expediten tar nu fram en plocklista till sig själv. Jag noterar tiden för detta och följer sedan hennes arbete: Resa sig från sin stol, gå till hyllorna, plocka tre förpackningar, gå tillbaka till sin plats, sätta etiketter på varje förpackning, klicka en gång på dataskärmen, stoppa förpackningarna i en påse och be om betalning. Exakt två och en halv minut tog det.

-         Är det något du undrar över? frågar hon.
-         Ja,jag begriper inte riktigt ert sätt att jobba, säger jag. Först ska jag vänta en halvtimme innan mitt nummer kommer på displayen. Sen ska jag vänta en halvtimme en gång till innan mitt namn ropas upp. En timmes väntan för något som tar mindre än tre minuter att expediera.
-         Det är för att du hade flera ”recept”. Och för att det ska bli bättre flyt, så flyttades ditt ärende över till serviceavdelningen.
-         Men för mig blev det inte bättre flyt. Snarare oflyt.
-         Men det är för att det ska gå fortare att betjäna våra kunder.
-         Men det gick ju inte fortare, utan precis tvärtom.
-         Du vill inte förstå fast jag förklarar våra rutiner för dig.

Tablå.

Jag förstår hur man kände sig i Östtyskland när muren föll. Alla i s k serviceyrken skulle helt plötsligt ändra arbetssätt, från det trygga statliga arbetssättet till det för dem förvirrade konkurrensutsatta marknadsditot. Och rollerna förändrades från att en kund hade varit till för butiken, blev nu butiken till för kunden.

Det kommer att ta tid innan de områden som blir konkurrensutsatta har anpassats till verkligheten. Om man nu kallar dagens samhälle för "verklighet". Alternativet är att återgå till en annan "verklighet", som vi kan kalla för  "öststatsmodellen". Om jag inte minns fel ville Ylva Johansson (s) gå tillbaka till statligt apoteksmonopol om sossarna vann riksdagsvalet i höstas. Och året var då 2010, inte 1930.

15 januari 2011

Vargjakt

Idag startade vargjakten. Undrar om det blir som i fjol? Redan första dagen hade man skjutit hela tilldelad kvot, 26-27 vargar tror jag att det var.

Man kan ha många åsikter om jakten. Men en sak som jag blev väldigt förvånad över för ett år sedan, var att det gick så snabbt att leta upp och ta ihjäl alla gråben. Man har ju alltid hört att vargar behöver man inte vara rädd för. Ute i skogen känner de vittringen av människor på kilometers håll, och då flyttar de på sig till för dem säkrare ställen. Och eftersom vargarna är så få, och rör sig på så stora markområden, så trodde jag i min enfald att om man lyckades leta upp och skjuta en enda varg skulle detta vara en bedrift. Men de jägare som lyckades komma så nära att de kunde skjuta djuren måste ha luktat annorlunda, eller inte ha lämnat något luktspår efter sig. För att pricka en springande varg på en kilometers håll skulle inte ens Robin Hood ha klarat av.

Eller är det så att vargarna är fler än vad myndigheterna uppger. Eller är vargen inte så skygg som man säger.

En anledning till att det gick så snabbt förra gången sägs vara att jägarna var så många. Men många jägare i skogen borde skrämma iväg vargarna ännu mer.

Men det som jag mest förundras över är polariseringen i vargfrågan. Antingen vill man utrota alla vargar. Eller så tycker man att jakt på vargar är en styggelse och att man istället borde inplantera fler vargar i Sverige. Det finns inga mellanlägen.

De som bor i "vargområden" tillhör oftast den första gruppen.

14 januari 2011

Snöröjning och facket

Förra året var snöröjningen i många städer en ren katastrof. I år verkar det till att bli ännu värre (hade ”katastrof” varit ett adjektiv hade man kunnat komparera det).

I Rosengård i Malmö finns det en ungdomsförening som tröttnat på all snö som aldrig tas bort. Man erbjöd då Malmö kommun att gratis hjälpa till med snöröjning och halkbekämpning: http://www.skanskan.se/article/20110107/MALMO/701079999/1004/malmo/*/ville-skotta-sno-gratis

Men kommunen tackade nej. Arbetsmiljölagen satte stopp för sådana initiativ. Man kunde istället ha sagt ”facket satte stopp”, eftersom reglerna de hänvisar till är ju framarbetade av facket och sådana regler ändrar man inte på, om det inte gynnar facket på något sätt.

Vi avskaffade skråväsendet för mer än 160 år sedan. Men successivt har vi under slutet av 1900-talet återigen infört många av de regler som gällde på skråväsendets tid. T ex regeln som styr: ”Vem tillåts göra vad?”.

Om man ska dra den här händelsen till sin spets så bör alla tänka på att t ex inte ta upp något skräp som ligger på trottoaren. Då kan man nämligen få med facket att göra.

13 januari 2011

Aggressiva försäljare

Det finns en företeelse på våra torg och i våra köpcentrum som inte har något existensberättigande överhuvudtaget, nämligen de aggressiva försäljarna, som vid sina uppställda bord, erbjuder förbipasserande ”fantastiska erbjudanden” i form av gratis mobiltelefoner och bredband.

Nu vet ju alla att inget är gratis här i världen, men ”han verkade så pålitlig” som många lurade brukar säga. Dessa säljare är ju inte anställda av de företag vars produkter de säljer. Samtliga jobbar istället för olika marketingbolag, som i sin tur säljer sina tjänster till telefonbolagen.

Det inte många vet, är att ”ångerveckan” inte finns vid den här typen av försäljning. Även om den trevlige försäljaren säger det. Ångerveckan finns enbart vid försäljning via telefon eller hembesök. Och när man går tillbaka till köpcentret för att häva sitt köp kommer man bara att finna att alla försäljare är utbytta mot nya förmågor. Och ingen av dem känner till att det funnits någon försäljare som gått ut med felaktig information.

Aggressiva

12 januari 2011

LUF och CUF

Folkpartiets ungdomsförbund, LUF, och Centerns motsvarighet, CUF, har i veckan gjort ett utspel om att man bör slå ihop deras båda moderpartier, Folkpartiet och Centerpartiet. Man säger bl a gemensamt: Frågor man bör ställa sig är: Finns det något egenvärde av två liberala partier? Kan större genomslagskraft fås genom att koncentrera liberala idéer i ett parti med både större medlemsantal, fler aktiva politiker och fler idéer.”

En bra fråga i sammanhanget: Om det nu är så genialt att slå ihop två liberala partier, varför har inte de två liberala ungdomsförbunden redan slagits ihop?

11 januari 2011

Huliganer - en gång till

För att fortsätta på huligantemat, varför agerar polisen som den gör när det gäller de s.k. supporterbråken som inte sker direkt på matcharenan utan en bit därifrån?

Ett inte så  ovanligt sätt för huliganerna att umgås på är att på matchdagen träffas några mil från matcharenan och planera för att spöa skiten av varandra. Alltså, de gamla drängslagsmålen i ny skepnad. Märk väl att jag skrev ”planera”, eftersom det sällan går till några större handgripligheter. Varför då?

Jo, ledarna för resp. huligangäng kommer överens, via mobiler, att träffas på en utpekad plats på en bestämd tidpunkt. Det kan vara ett stort fält, ett grustag eller en annan plats med gott om utrymme, och där det inte finns några andra människor i närheten.

Så kommer huliganerna och ställer sig på sina förutbestämda platser där varje grupp står en bit från varandra . Man ”hytter” med nävarna, skriker skällsord till varandra och gör andra grejer som höjer adrenalinet hos busarna.

När det så är dags att börja göra allvar av alla hot man skrikit ut, och man börjar gå mot varandra, då kommer några piketbussar med kanske ett 40-tal poliser, som skiljer bråkstakarna åt. Och slagsmålet kommer av sig. Detta är det normala skeendet.

Hur kunde då poliserna veta vad som var på gång? Jo, en eller flera av huliganerna har ju larmat polisen lagom mycket innan för att den ska hinna fram innan grupperna drabbar samman. För många av huliganerna vill ju bara visa sig stöddiga, de är ofta rätt så hariga när det gäller en skarp situation.

Hur ska man då komma tillrätta med dessa återkommande ”nästan-slagsmål” som tar mycket av samhällets resurser i anspråk? Ett sätt kunde vara att polisen åker till fel adress. ”Sa dom Bålsta? Jag tyckte dom sa Båstad.” Innan misstaget har upptäckts hinner grupperna drabba samman. Några sådana drabbningar tar nog bort det mesta av intresset för fortsatta slagsmål hos de ofta väldigt fega s.k. supportrarna.   

10 januari 2011

Ishockeyderby

I morgon är det dags för retur i derbyt mellan Black Army och Blue Saints i Globen. Förra mötet slutade 0-0, d v s alla överlevde.

Det handlar egentligen om en ishockeymatch mellan AIK och Djurgården. Men vid mötet före jul blev det en match där kvällstidningarna efteråt kunde använda de verkligt stora skandalrubrikerna. De s k supportrarna i respektive lag slogs, med motståndarsupportrar, internt inom respektive klack och med övrig publik. Åskådarna fick fly hals över huvud när huliganerna kom genom murarna av 120 poliser och lika många ordningsvakter. Alla som kom i deras närhet blev attackerade. TV visade bilder på hur barnfamiljer flydde för sina liv.

Nu är det alltså dags för returmatch. Vad har man lärt sig av förra gången? Tydligen ingenting. Det finns egentligen bara ett sätt att hantera vad som hände förra gången: Ishockeyförbundet skulle ha bestämt, eftersom det är deras tävling det handlar om, att matchen skulle spelas inför tomma läktare. Men det svenska ishockeyförbundet lider av samma sjuka som fotbollsmotsvarigheten, nämligen: inkompetens.

Ett annat alternativ, fegare men ändå nästan acceptabelt, kunde ha varit att bara tillåta tillträde för det ena lagets supportrar.

Men man valde det helt huvudlösa alternativet, att inte göra någonting. På samma sätt som Fotbollförbundet alltid har agerat. "Det här får det båda lagen själva fixa." Och för fotbollen har det haft till följd att huliganismen, en företeelse från början enbart i huvudkommunen, spred sig till Göteborg, Malmö, Helsingborg, Halmstad ……. Samma sak kan mycket väl hända inom ishockeyn.

Enligt polisen är det 200-300 huliganer i resp klack, som ställer till det. Man har identifierat 32 st av de värsta. De kan nu vänta sig ordentliga straff. För när det gäller huliganer spar man inte på krutet. Dessa 32 värstingar kommer nämligen inte att få komma in på matchen i morgon kväll. Om de blir igenkända vill säga. Man får nämligen inte registrera dessa pundhuvuden i någon databas. En lösmustasch, en peruk, ett par glasögon – sätten är många att undvika att bli identifierad. Det kan bli andra straff också, om nu någon hinner åtala dräggen innan upploppet i Globen hinner bli preskriberat.

Eftersom alla nu vet att inom Globens väggar är det i princip helt ofarligt att halvt slå ihjäl andra människor, kan man förvänta sig en ordentlig holmgång i morgon. Den vanliga publiken, som andra lag har, kommer naturligtvis inte att riskera sina liv en gång till. Det kommer nog att gapa väldigt tomt på sektionerna för sittplats. Och då kommer allt intresse runt matchen att kretsa runt neanderthalarna. Hur många kommer att bli skadade? Kommer man att hitta någon ihjälslagen efter matchen? Ja, visst ska det bli spännande.

9 januari 2011

LAS

Sverige ligger i topp vad avser ungdomsarbetslöshet. I Europa är det bara Spanien, Irland och Ungern som har högre.

Men varför har då t ex våra nordiska grannar lägre siffror? Danmark har knappt hälften så stor arbetslöshet bland ungdomar upp till 24 år, 12 %., jämfört med Sveriges 26 %. Det kanske ligger något i vad tidningen Kollega (tidning som ges ut av fackförbundet Unionen) skriver: "Det enda som skiljer våra länder är egentligen att i Sverige har vi lagen om anställningsskydd (LAS). En lagstiftning som inget annat land kommer i närheten av vad gäller anställningstrygghet." ( http://www.kollega.se/index.cfm?c=11709 )

Men TCO tror inte att LAS har någon betydelse. Kan det vara så att Bagdad Bob har blivit talesman för TCO?

8 januari 2011

Rättvisan

Är det bara jag som tycker att rättvisans kvarnar mal väldigt långsamt? Hörde ett inslag på Stockholmsnytt om en dödskörning där domen hade överklagats. Tidtabellen ser ut så här, hittills:

12 juli 2009: "Två män i 20-årsåldern omkom i natt i en bilolycka på Munsö i Ekerö kommun nordväst om Stockholm. Männen ska ha färdats på bilens tak, när den kört av vägen och kraschat med ett träd. Föraren och en passagerare som befann sig i bilen, vårdas på sjukhus med allvarliga, dock inte livshotande skador. Föraren misstänks för grovt rattfylleri, grovt vållande till annans död, olovlig körning och grov vårdslöshet i trafiken, enligt polisen i Västerort."
1 juni 2010 (alltså nästan ett år senare): Rättegången inleds i tingsrätten.
24 juni 2010: Dom avkunnas. Ett års fängelse.
15 juli 2010: Domen överklagas till Hovrätten.
6 december 2010: Hovrätten avkunnar ny dom: Ett och ett halvt års fängelse.
4 januari 2011: Hovrättens dom överklagas till Högsta Domstolen.
Om man fortsätter att jobba i samma takt kommer Högsta Domstolens dom att avkunnas först till sommaren, två år efter händelsen. D v s ett halvt år efter att fängelsestraffet skulle ha avtjänats.

- - - -

Ett annat mål som refererades i samma sändning var:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=4273894 där åtal väcks nästan två år efter brottet.

7 januari 2011

Finska språket

I vårt östra grannland Finland poppar det då och då upp en debatt om det svenska språkets ställning. Säkert som ett brev på posten, som man sa förr när vi hade ett Postverk, fylls tidningarna i Sverige med insändare, men även med seriösa debattartiklar, om det finska språkets ställning i Sverige. Det bärande temat är att i Sverige bor det lika många finskspråkiga som det bor svenskspråkiga i Finland. Därför, eftersom svenskan är ett officiellt språk i Finland, borde finskan bli ett officiellt språk i Sverige.

På det kan man bara svara: ”Historielöshet”. Kan det vara den svenska skolan som slutat med ämnet Historia? Eller är det bara ren okunskap bland debattörerna?

Ofta hör man att ”Finland tillhört Sverige”. Redan där blir det fel. Finland tillhörde inte Sverige, Finland var en DEL av Sverige. Precis som Norrland, Svealand och Götaland. Från tidernas begynnelse (från ca 1100-talet) hade man därför bara ett enda officiellt språk i Finland, nämligen det svenska språket.

1809 hamnade Finland under ryskt huvudmannaskap, men inte ens då rubbades svenskans ställning i Finland.

Det var först under det sista decenniet under 1800-talet som finskan plötsligt poppade upp som ett alternativt språk vid kontakter med t ex myndigheter. Och när sedan Finland blev självständigt 1917 fastställdes i den nya grundlagen att även finskan skulle bli ett officiellt språk, parallellt med svenskan, i det nya självständiga riket.

Att sedan mängder av finländare, både finnar och finlandssvenskar, flyttat till Sverige kan ju inte påverka svenskans ställning som enda officiella språk i Sverige. I stället borde finnarna kanske lära sig det språk som talas och skrivs i det land man flyttat till. Vi har i och för sig en lång myndighetstradition att gå alla nyanlända till mötes och ge dem information på allehanda olika språk. Men det kan ju aldrig vara svenskarnas problem att immigranterna inte lär sig det nya språket.

6 januari 2011

Obevakade övergångsställen

Jag hade tidigare ett inlägg om bevakade övergångsställen. Det handlade om att tidsintervallet för grönt för gående är tre-fyra gånger så långt som det behövde vara. Det är bara att jämföra hur det funkar i andra länder.

Men nu vill jag skriva av mig om de obevakade övergångsställena. I sin iver att uppnå Nollvisionen har Trafiksäkerhetsverket helt slutat med utbildning från småttingstadiet om det där ni kommer ihåg: ”Se vänster, sedan höger och sedan snabbt vänster igen. Om ingen bil, gå raskt över gatan.” I stället har man fått igenom en lag om att bilister har skyldighet att stanna för en gående vid övergångsställen, oavsett hur trafiksituationen ser ut. Den gående ska då stå beredd att gå över. Om bilisten inte stannar ska den gående omedelbart ”visa fingret”. Detta förfarande har nu utvecklats till att man som gående bara går rakt ut i vägbanan. Utan att se om vägen är fri. Bilisten har ju skyldighet att stanna, och då betyder det väl att man har rättighet att bara gå. (Denna märkliga syn på skyldighet vs rättighet gäller för övrigt inte bara i trafiken.)

På vintern med sina mörka kvällar, och svenskarnas vana att gå klädda i mörka vinterkläder, kan man dra det ett steg till: Undvik reflexer. Att upptäcka en gående i mörka kläder, utan reflex, en mörk kväll, kan vara näst intill omöjligt. Men lagen säger att bilisten ska stanna. Och då är det ju bara för den gående att gå.

Antalet s k upphinnandeolyckor – där bakomvarande bil inte hinner stanna utan kör på den framförvarande - har ökat på senare år. Framförallt vid övergångsställen.
 ( http://www.insyn.stockholm.se/trn/document/2010-11-23/Dagordning/8/8.pdf )

Trafiksäkerhetsverket kommer antagligen att tillsätta en utredning om orsaken till dessa olyckor.

5 januari 2011

Nyår

Idag vill jag återge ett inlägg på Svenska Dagbladets Synpunkts-sida idag, den 5 januari 2010, http://wwwc.svd.se/prenumerera/pdf_index.asp?nav=synpunkt , som jag tycker talar för sig själv:

Inget roligt nyår
Hoppas du hade en trevlig nyårsfest i stan, du fulla mamma som lämnade din 12-åriga son hemma. Han blev lite hungrig vid 22-tiden, då gjorde han lite nudlar innan han gick ut. Vi hittade honom vid en tunnelbanestation bland en massa berusade vuxna klockan ett på natten. Han blev hysterisk när vi omhändertog honom, och när jag såg hur det såg ut i er lägenhet förstod jag varför han absolut inte ville att vi skulle komma in. Han var rädd för att vi skulle smutsa ner era fina mattor med våra snöiga kängor.
Hoppas ni hade en lugn och skön nyårsafton utan era tonåringar hemma, ni föräldrar vars ungdomar gick på en föräldrafri fest i en festlokal där tumult utbröt och flera personer misshandlade varandra och en person skadade sig själv så mycket att han kunnat förblöda. Det är viktigt att era ungdomar får umgås själva under festliga former och testa på alkohol så de lär sig vuxen­världen.
Hoppas ni hade en trevlig nyårs­afton, ni stolta föräldrar till tre söner. Klockan var 5 på morgo­nen, och er 14-åriga son blev gri­pen av ordningsvakterna på en tunnelbanestation för att han ville hjälpa sin 17-åriga bror i ett vilt slagsmål där en person ska­dades ganska rejält. 14-åringen uttryckte inga känslor och verkar ha lärt sig jargongen väl, så hans framtid bådar verkligen gott! Tack och lov kom er 18-åriga son till undsättning mitt under tumultet och försökte ”lösa situa­tionen” på det sätt han så ofta gör som en god förebild.
Lite spännande att vara uppe så sent. En speciell stämning en festlig natt som denna. Inte sant, ni föräldrar som kom gåendes mitt i allt stök och liv halv sex på morgonen i tunnelbanan. Fulla, med ert spädbarn i vagn, och er 3- och 5-åring tysta gåendes i släptåg på väg hem.
Låt mig gissa, ni har säkert haft ett varmt och kärleksfullt hem som era söner växte upp i, ni för­äldrar vars ungdomar knivhögg en ynglig allvarligt halv sex i morse. Era barn är så kända av oss att de enkelt kunde gripas av oss. Igen.
– Alla vet ju att det är de, och de grips ju jämt! Att de fortsätter! De vet ju att vi kommer att ta dem, sa en polis.
– Ja, men det händer ju inget! Klart att de fortsätter, det spelar ju ingen roll att de grips, svarade en annan polis.
Jag förstår att du haft en dålig uppväxt utan kärlek. Du pappa som inte lever i dag, Du pappa, som stack ifrån ditt barn när han var liten och lämnade hans mam­ma ensam med honom. Det är okej att vara en värdelös farsa, om man har en trasig uppväxt att skylla på.
Du mamma, som är en gammal kvinna i dag. Jag förstår att du bara var ett offer för alla omstän­digheter och inte hade det lätt att ansvara för din sons uppväxt. Din son som är 52 år i dag, men ser ut som 70. Vi hittade honom vid en tunnelbanestation strax före tolv­slaget på nyårsafton. Han hade kissat ner sig och var blodig pre­cis överallt, utan att veta vad han råkat ut för. Tänk om vi kunde fryst ögonblicket för en stund, när du låg med honom nyfödd i din famn på BB för 52 år sedan. Fryst bilden och sagt till dig att om 52 år kommer din son vara en sådan där person som folk ryggar tillbaka för, för att de tycker han är äcklig. Han kommer ligga ute i snödrivor på vintern och kissa ner sig. Nyårsafton 2010 kommer polisen rulla ut ett skynke för att de vill skydda polisbilens säte när de kör in honom till polisstationen. Han kommer få fira tolvslaget på en kall brits i en polisarrest. Sex på morgonen kommer han få gå ut mitt i den kalla vintern. Utan att ha någonstans att ta vägen.
Gott nytt år, alla poliser. Vi konstaterade att det var en relativt lugn nyårsafton trots allt. Inga händelser utöver det vanliga.

Annika Lindahl
polisinspektör Stockholmspolisen

4 januari 2011

Botniabanan

När socialdemokraterna skulle bilda regering efter riksdagsvalet 2002 behövde man, förutom stödet från Vänsterpartiet, ytterligare ett mandat. Detta mandat ställde Miljöpartiet upp med – under förutsättning att man införde biltullar i Stockholm (vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg) och att man satte fart med att bygga Botniabanan, en 19 mil lång järnväg från Kramfors till Umeå. Kostnad: 15 miljarder kronor. Beslut att bygga järnvägen hade tagits några år tidigare, men Miljöpartiet tyckte att ”det gick för sakta att komma igång”.

Sedan tidigare fanns det järnvägar i Norrland, i form av Inlandsbanan (Mora-Gällivare) och Norra Stambanan (Gävle-Ånge-Bräcke-Boden). Nu har man alltså tre järnvägssträckningar. Och man planerar redan för en förlängning av Botniabanan från Umeå till Luleå, en ytterligare sträcka på nästan 30 mil.

Men det konstiga i kråksången var att Miljöpartiet var så drivande trots att banan skulle gå genom Natura 2000, ett naturskyddsområde i Umeälvens delta. Ornitologer och miljöorganisationer var starkt kritiska till intrånget i Natura 2000, men blev överkörda av Miljödomstolen som godkände bygget.

Samtidigt som Miljöpartiet ville underlätta vardagen för glesbygden i norr, ville man försvåra och fördyra vardagen för de som bor och arbetar i den tätbefolkade Stockholmsregionen. Och man hade inga problem med att lägga en järnväg rakt genom ett naturskyddsområde. Där någonstans tappade jag förtroendet för Miljöpartiet. Kan inte med människor eller organisationer som hycklar och inte är konsekventa.

3 januari 2011

Stockholms biltullar

Stockholm har nu haft trängselskatt i fyra år. Det finns många s.k. grävande journalister, men ingen av dem har närmare granskat trängselskatten. Kan det bero på att deras politiska övertygelse betyder mer än deras yrkesstolthet? För det finns en hel del konstigheter med hela trängselskattesystemet.

  1. En trängselskatt är en skatt som man betalar när man förorsakar trängsel. Men i Stockholms fall har skatten inget att göra med själva trängseln, eftersom man betalar en skatt när man kör in i stan OCH man betalar en skatt när man kör ut ur stan. Om man kör ut ur stan MINSKAR man ju trängseln och om rätt ska vara rätt borde man få en ersättning för detta. I alla fall ska man inte belastas en gång till. I själva verket är det en biltull man betalar. En tull är en avgift man betalar för något som passerar en geografisk punkt. Men varför heter det inte ”biltull” då? Jo, för att enligt svensk lag får man inte ta ut någon biltull. När man bygger en ny bro eller en ny motorväg får man initialt ta ut en avgift som en del av finansieringen av bygget. Men när bron eller vägen är betald får man inte längre ta ut någon avgift. Att kalla en biltull för trängselskatt är helt enkelt bara ett sätt för att ta ut en olaglig avgift.
  2. I Sverige har vi folkomröstningar som enbart är rådgivande. I det här fallet bestämde regeringen att man skulle följa resultatet av folkomröstningen. Alltså att göra en rådgivande folkomröstning till en beslutande. Helt emot den demokratiska ordning vi hitintills hade haft.
  3. Trängselskatten är en statlig skatt och därför gäller den för alla i Sverige. Men folkomröstningen gjordes enbart i en enda kommun, Stockholms. D v s en kommuns invånare tog ett beslut som berörde alla andra kommuners invånare.
  4. Upphandlingen av trängselskattesystemet gjordes av Stockholms kommun genom Stockholms GFK (Gatu- och Fastighetskontor). Man följde de bestämmelser som gäller för offentlig upphandling. Men efter alla förändringar stod man inför faktum: Stockholms kommun tog ut skatt av andra kommuners invånare, vilket lagen inte tillåter. Dåvarande finansminister Bosse Ringholm, tyckte då att dåvarande Vägverket (nuvarande Trafikverket) kunde ”ta över kontraktet”. Följden blev att Vägverket, som statlig myndighet, nu satt med ett avtal som inte hade följt de regler som gäller för offentlig upphandling.
  5. Naturligtvis blev det en rättssak av det som beskrivs i pkt 4 ovan. Det var de leverantörer som hade valts bort i affären med Stockholms GFK, som gjorde polisanmälan. I rättegångar, alla med förtur, i tingsrätt, länsrätt och kammarrätt blev domskälet ungefär att ”visst var det mot lagen, men nu hade man redan lagt ner massor med pengar och bla bla bla…… ”. Åtalet ogillades i samtliga tre domstolar. Enligt min uppfattning baserades deras domskäl i första hand på affärsmässiga faktorer, i andra hand på politiska (om systemet inte skulle bli klart i tid skulle vi med all säkerhet ha haft en regeringskris och kanske ett nyval som följd) och först i tredje hand baserades domskälen på lagen.
  6. Om det varit ett företag som hade byggt samma betalningssystem skulle de fått bokföra anläggningarna som en investering, med avskrivningar enligt bokföringslagen. Jag kan inte de offentliga bokföringsprinciperna, men jag tror inte att de skiljer sig alltför mycket från företagsekonomins. Jag tror inte att de intäkter som systemet inbringar hade räckt till ens avskrivningarna. Men i det här fallet måste man ha kostnadsbokfört (= tagit direkt alla kostnader i en klump) allt som hade att göra med hela trängselskattesystemet.
När vi har synpunkter på hur dåligt demokratin fungerar i t ex Vitryssland, i något land i Mellanöstern eller i någon sydamerikansk bananrepublik kanske vi först ska titta på hur våra politiker hanterade införandet av billtullarna i Stockholm. Och sen ska vi minnas det gamla ordspråket: ”Man ska inte kasta gurka när man sitter i växthus”.

2 januari 2011

Stockholmslagen i fotboll

AIK, Djurgården och Hammarby för en kampanj om att de vill ha nya arenor. Råsunda, Stockholms stadion och Söderstadion är inte bra nog för lagen i huvudstaden. Varsitt ny stadion står på deras önskelista. Tre nya fotbollsarenor, när de redan har varsin, som alltför ofta gapar halvtomma. I Göteborg kan IFK, GAIS och Örgryte samsas om den nybyggda Gamla Ullevi. Varför kan man inte göra som de?

Och tittar vi internationellt kan t ex Inter och Milan samsas om San Siro. Lazio och Roma har Roms Olympiastadion som sin hemmaplan. Och både Bayern München och 1860 München spelar på Allianz Arena. Och då talar vi om lag som drar mellan 50 och 100 tusen åskådare per match. När det gäller huvudstadslagen handlar det i snitt om cirka 5 000 per match.

Den dag de nuvarande arenorna inte räcker till för publiktillströmningen kan vi börja diskutera frågan. Till dess kanske klubbarna kan lägga sina resurser på att förbättra för publiken på befintliga arenor. Lär av Göteborg, Malmö eller Köpenhamn hur en fotbollsarena ska vara, även om dessa orter ligger ”utanför tullarna”.

1 januari 2011

Lagrell

Ordföranden i Svenska Fotbollförbundet heter Lars-Åke Lagrell. Han och övriga styrelsemedlemmar väljs av medlemmarna vid årsmötena. Medlemmarna i det här fallet är ca 3 000 svenska fotbollsklubbar, med i sin tur sammanlagt en miljon medlemmar.

Första gången Lagrell blev vald till ordförande var 1991. Varje årsmöte sedan dess har han blivit omvald. Nu meddelar han att han inte längre ställer upp till omval vid årsmötet i mars – 2012 (!). Det betyder alltså att han ställer upp till omval vid årsmötet i mars 2011. Och med sitt uttalande har han redan klart för sig att han blir omvald vid detta möte. Hur kan han veta det, så här tre månader före årsmötet? Har han siargåvor av Saida-klass? Eller har han gjort så enastående insatser för svensk fotboll att folk ligger på knä och ber honom stanna ett år till? Eller är det helt enkelt bara samma beteende som betraktas som normalt i världens diktaturer?

Att han kan spå vad som händer i framtiden tror jag inte på.

Att han gjort ett exceptionellt jobb för svensk fotboll är ju en helt främmande åsikt. Han har i och för sig skrivit ett avtal om TV-rättigheter för svensk fotboll som inbringade en hel del kulor till förbundet. Men de stora vinnarna är - förutom norrmannen som förhandlade fram kontraktet och satt ”på bägge sidor bordet” och gav sig själv hundra miljoner kronor i ersättning – de kommersiella TV-bolagen. Förlorarna är det svenska folket som måste bli kunder i diverse TV-bolag för att kunna se svensk fotboll.

Allsvenskan rankas som den 24:e bästa ligan i Europa (finns det så många länder?). Det svenska landslaget tog ett VM-brons för sexton år sedan. Men nu rankas vi som 33:a i världen. Snacka om tillbakagång.

De bästa svenska spelarna flyttar utomlands, ibland bara till Danmark och Norge. Men tydligen är även klubbar i dessa länder starkare i konkurrensen än de svenska klubbarna.

Hur ser det ut på publiksidan? Jo, publiken minskar år för år. För vem vill gå på fotboll med den huligankultur som accelererar i våldsamheter år för år? Huliganerna var först en Stockholmsföreteelse, men har nu smittat ner stora delar av Fotbollssverige. Men det har även drabbat andra idrotter som t ex ishockeyn. Och vad gör Lagrell och hans förbund? Ingenting, absolut ingenting.

Och vad gör Fotbollförbundet för att locka tillbaka åskådarna? Tittar man på hur man gjorde i England när man där krossade sina huliganer? Tittar man på Spanien där man ofta ser barnfamiljer på matcherna, och där supportrar till de bägge lagen kan sitta bredvid varandra utan problem. Tittar man på Tyskland med fullsatta läktare och en positiv supporterkultur? Man kanske ”tittar”, men man är förvånansvärt passiva i frågan.

Så några insatser för svensk fotboll som grund för ett omval nu 2011 har jag svårt att se. Ändå, som sagt, har Lagrell gått ut till media och meddelat att han inte ställer upp för omval 2012, och tar därmed som en självklarhet att han blir omvald som ordförande vid årsmötet i mars 2011. Denna arrogans för de demokratiska spelreglerna hittar man bara annars inom politiken.