Att vara svensk

Slötittade på något diskussionsprogram på TV och någon yttrade om en författare att han var ”så härligt osvensk”. Det sades som något väldigt positivt. Och de övriga debattdeltagarna hade fler ”osvenska” exempel som också hölls fram som föredömen.

På något sätt har begreppet ”osvensk” blivit väldigt positivt och används i många sammanhang. Att vara ”svensk” har därför på motsvarande sätt fått en negativ stämpel på sig. Ibland känns ”svensk” nästan som ett skällsord. Hur många gånger har man inte hört uttrycket ”typiskt svenskt” och aldrig någonsin har det då handlat om en positiv bedömning.

Vi har alltså en omvänd nationalism. Och i media, oavsett form (tidning, radio, TV) frodas ”osvenskheten”. Titta på vilket debatt- eller kulturprogram som helst. De är inte många som hyllar något för att det är så typiskt svenskt. Tvärtom är det ofta ett stort avståndstagande till allt som är svenskt.

Men … så åker den här omvända nationalisten på semester utomlands. Och då inträffar en metamorfos. Han eller hon har ju svenskt pass och därför betraktas han eller hon som svensk utanför Sveriges gränser. Och sen öppnar han eller hon käften och den svenska accenten går lätt att identifiera för alla i England, Tyskland, Frankrike eller vilket land han eller hon nu hamnat i. Är det negativt? Inte för den omvända nationalisten. Han eller hon blir nu en renlärig nationalist istället. Det som hänt är den totala omvändelsen med andra ord.

Det är nu Svensken, på barer, på restauranger, i affärer, i taxi och på kollektiva färdmedel undervisar landets befolkning om att i Sverige kommer man i tid, där stannar bilarna vid övergångsställen, där har man lärt sig att stå i kö, där tränger man sig inte före, där behöver man inte betala mutor för att få något gjort, där kan kvinnor försörja sig själv, där kan kvinnor vara chefer, där har barnen hjälm när de cyklar, där finns mamma- och pappaledigheter – inte några veckor utan ett och ett halvt år tillsammans, där har man betald ledighet när barnen är sjuka. där har man fem veckors semester, där duar man alla osv

Det finns ingen hejd på den omvända nationalisten, som nu blivit en renlärig nationalist. Ja, man nog säga att han eller hon blivit den mest blågula ambassadören man kan tänka sig. Och ju mer främmande land desto svenskare blir han eller hon. Och om något hemskt skulle hända där borta i det främmande landet har ju Sverige en representant som kan ta hand om en. Om det sen är resebyrån, en konsul eller UD, skitsamma, Sverige värnar om det sina.

Sen kommer svensken hem och det dröjer inte alltför länge förrän man kan se honom eller henne i något kulturprogram där han eller hon återupptagit sitt förakt för det svenska.

Det är kanske detta som är det typiskt svenska. Att vara omvänd nationalist på hemmaplan och att vara den värsta nationalisten utomlands.