Euron, del 3

Det finns andra länder inom EU än Grekland som beter sig egoistiskt, på övriga länders bekostnad. Irland är ett sådant land.

När Irland gick med i den europeiska gemenskapen år 1973 var det ett av Europas fattigaste länder. Genom sitt medlemskap i EU blev Irland bidragsmottagare, plus att man fick flera andra förmåner. T.ex. fick man inrätta en skattefri zon i Dublin för utländska, framförallt amerikanska, företag. Skattefriheten drog till sig massor av företag, som valde Dublin som säte för sina europeiska dotterbolag framför andra europeiska städer, som rent geografiskt kanske hade varit lämpligare.

Irland upplevde under 1970 och -80-talen en utveckling från ett fattigt bondesamhälle till en modern och tekniskt avancerad keltisk tigerekonomi. Under 1990-talet hade man på många områden passerat t.o.m. Storbritannien vad gäller välstånd. Irlands nyvunna rikedom var på bekostnad av de EU-länder som var bidragsgivare, bl.a. Storbritannien, som avstod delar av egen utveckling för att hjälpa de fattigare EU-länderna.

När EU hette EEC, och bestod av sex länder, hade man bestämt sig för att alla gemensamma beslut skulle vara enhälliga. Alla länder måste vara överens för att ett beslut skulle genomföras. Sen växte EEC till det EU vi har idag med 25 länder. Men principen om enhälliga beslut fanns kvar. Det försökte man ändra på genom det s.k. Lissabonfördraget. I detta fördrag föreslog man att man på flera områden, t.ex. polissamarbete, terroristbekämpning och gränsöverskridande brottslighet skulle införa kvalificerad majoritet när gemensamma beslut skulle tas. Andra områden som utrikes- och säkerhetspolitiken, skatte- och socialpolitiken skulle ha kvar vetorätten, vilket kan tyckas fegt och ologiskt. Men man bedömde att unionen inte var mogen för förändringar inom dessa områden.

Alla EU-länderna godkände den föreslagna förändringen, utom Irland. Medan övriga länder lät respektive regeringar bestämma ville Irland ha en folkomröstning om fördraget. Och 2008 genomfördes denna folkomröstning vilket innebar att det nya fördraget inte kunde genomföras. Och många såg det som första spiken i EU:s kista. ”Nu spricker hela EU-samarbetet” var mångas åsikt runt om i Europa, inte bara bland vanligt folk utan högt upp i ländernas regeringar.

Nu var det väl inte så klokt av Irland att som enda land ha en folkomröstning om Lissabonfördraget. Man var tydligen beredda att sätta en käpp i hjulet för alla de länder som hjälpt större delen av Irlands befolkning till en rejält höjd levnadsstandard.

Nu blev det en ny folkomröstning i Irland året därpå och då segrade ”Ja-sidan” och Lissabonfördraget kunde godkännas av alla EU-länderna.

Nu har Irland inte kunnat sköta sin ekonomi som man borde. Förändringar i omvärlden där Dublins skattefria zon inte längre är så intressant, en inhemsk bankkris och att man genomfört ofinansierade reformer i alltför stor utsträckning, har gjort att Irlands budgetunderskott har växt till över 30 %, d.v.s. dubbelt upp jämfört med Greklands. Ska också jämföras med de 3% man förbundit sig att inte överstiga, när man övergick till Euro som valuta. 

Att Irland ska kunna ”fixa situationen” på egen hand verkar inte troligt. Återigen måste övriga EU-länder, inte bara Euro-gruppen, avstå från egna reformer för att hjälpa de irländska slösarna upp på banan en gång till. Tur för Irland att man inte lyckades förstöra EU-samarbetet för två år sedan.

(Fortsättning följer ...)