För att fortsätta på huligantemat, varför agerar polisen som den gör när det gäller de s.k. supporterbråken som inte sker direkt på matcharenan utan en bit därifrån?
Ett inte så ovanligt sätt för huliganerna att umgås på är att på matchdagen träffas några mil från matcharenan och planera för att spöa skiten av varandra. Alltså, de gamla drängslagsmålen i ny skepnad. Märk väl att jag skrev ”planera”, eftersom det sällan går till några större handgripligheter. Varför då?
Jo, ledarna för resp. huligangäng kommer överens, via mobiler, att träffas på en utpekad plats på en bestämd tidpunkt. Det kan vara ett stort fält, ett grustag eller en annan plats med gott om utrymme, och där det inte finns några andra människor i närheten.
Så kommer huliganerna och ställer sig på sina förutbestämda platser där varje grupp står en bit från varandra . Man ”hytter” med nävarna, skriker skällsord till varandra och gör andra grejer som höjer adrenalinet hos busarna.
När det så är dags att börja göra allvar av alla hot man skrikit ut, och man börjar gå mot varandra, då kommer några piketbussar med kanske ett 40-tal poliser, som skiljer bråkstakarna åt. Och slagsmålet kommer av sig. Detta är det normala skeendet.
Hur kunde då poliserna veta vad som var på gång? Jo, en eller flera av huliganerna har ju larmat polisen lagom mycket innan för att den ska hinna fram innan grupperna drabbar samman. För många av huliganerna vill ju bara visa sig stöddiga, de är ofta rätt så hariga när det gäller en skarp situation.
Hur ska man då komma tillrätta med dessa återkommande ”nästan-slagsmål” som tar mycket av samhällets resurser i anspråk? Ett sätt kunde vara att polisen åker till fel adress. ”Sa dom Bålsta? Jag tyckte dom sa Båstad.” Innan misstaget har upptäckts hinner grupperna drabba samman. Några sådana drabbningar tar nog bort det mesta av intresset för fortsatta slagsmål hos de ofta väldigt fega s.k. supportrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar