Finska språket

I vårt östra grannland Finland poppar det då och då upp en debatt om det svenska språkets ställning. Säkert som ett brev på posten, som man sa förr när vi hade ett Postverk, fylls tidningarna i Sverige med insändare, men även med seriösa debattartiklar, om det finska språkets ställning i Sverige. Det bärande temat är att i Sverige bor det lika många finskspråkiga som det bor svenskspråkiga i Finland. Därför, eftersom svenskan är ett officiellt språk i Finland, borde finskan bli ett officiellt språk i Sverige.

På det kan man bara svara: ”Historielöshet”. Kan det vara den svenska skolan som slutat med ämnet Historia? Eller är det bara ren okunskap bland debattörerna?

Ofta hör man att ”Finland tillhört Sverige”. Redan där blir det fel. Finland tillhörde inte Sverige, Finland var en DEL av Sverige. Precis som Norrland, Svealand och Götaland. Från tidernas begynnelse (från ca 1100-talet) hade man därför bara ett enda officiellt språk i Finland, nämligen det svenska språket.

1809 hamnade Finland under ryskt huvudmannaskap, men inte ens då rubbades svenskans ställning i Finland.

Det var först under det sista decenniet under 1800-talet som finskan plötsligt poppade upp som ett alternativt språk vid kontakter med t ex myndigheter. Och när sedan Finland blev självständigt 1917 fastställdes i den nya grundlagen att även finskan skulle bli ett officiellt språk, parallellt med svenskan, i det nya självständiga riket.

Att sedan mängder av finländare, både finnar och finlandssvenskar, flyttat till Sverige kan ju inte påverka svenskans ställning som enda officiella språk i Sverige. I stället borde finnarna kanske lära sig det språk som talas och skrivs i det land man flyttat till. Vi har i och för sig en lång myndighetstradition att gå alla nyanlända till mötes och ge dem information på allehanda olika språk. Men det kan ju aldrig vara svenskarnas problem att immigranterna inte lär sig det nya språket.