När socialdemokraterna skulle bilda regering efter riksdagsvalet 2002 behövde man, förutom stödet från Vänsterpartiet, ytterligare ett mandat. Detta mandat ställde Miljöpartiet upp med – under förutsättning att man införde biltullar i Stockholm (vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg) och att man satte fart med att bygga Botniabanan, en 19 mil lång järnväg från Kramfors till Umeå. Kostnad: 15 miljarder kronor. Beslut att bygga järnvägen hade tagits några år tidigare, men Miljöpartiet tyckte att ”det gick för sakta att komma igång”.
Sedan tidigare fanns det järnvägar i Norrland, i form av Inlandsbanan (Mora-Gällivare) och Norra Stambanan (Gävle-Ånge-Bräcke-Boden). Nu har man alltså tre järnvägssträckningar. Och man planerar redan för en förlängning av Botniabanan från Umeå till Luleå, en ytterligare sträcka på nästan 30 mil.
Men det konstiga i kråksången var att Miljöpartiet var så drivande trots att banan skulle gå genom Natura 2000, ett naturskyddsområde i Umeälvens delta. Ornitologer och miljöorganisationer var starkt kritiska till intrånget i Natura 2000, men blev överkörda av Miljödomstolen som godkände bygget.
Samtidigt som Miljöpartiet ville underlätta vardagen för glesbygden i norr, ville man försvåra och fördyra vardagen för de som bor och arbetar i den tätbefolkade Stockholmsregionen. Och man hade inga problem med att lägga en järnväg rakt genom ett naturskyddsområde. Där någonstans tappade jag förtroendet för Miljöpartiet. Kan inte med människor eller organisationer som hycklar och inte är konsekventa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar