Fortsättning på tidigare inlägg om A-kassor.
Idag har vi alltså ett försäkringssystem som fortfarande huvudsakligen finansieras med statliga bidrag.
Ett annat konstigt förhållande med vår arbetslöshetsförsäkring är antalet aktörer. Vi har idag 33 st A-kassor, alla med samma form av verksamhet:
AEAa -kassa, Alfakassan, SaA a-kassa, Bensinhandlarnas a-kassa, Byggnads a-kassa, Elektrikernas a-kassa, FAK a-kassa, Fastighets a-kassa, Finansförbundets a-kassa, GS a-kassa, Hamnarbetarnas a-kassa, Handels a-kassa, HRF a-kassa, Metalls a-kassa, Journalisternas a-kassa, Kommunals a-kassa, Ledarnas a-kassa, Livsmedelsarbetarnas a-kassa, Lärarnas a-kassa, Musikernas a-kassa, Pappers a-kassa, Skogs- och lantbrukstjänstemännens a-kassa, SKTF:s a-kassa, Småföretagarnas a-kassa. ST:s a-kassa, SHA a-kassa, Sveriges arbetares a-kassa, Sveriges fiskares a-kassa, TAK a-kassa, Säljarnas a-kassa, Transport a-kassa och Unionens a-kassa.
På något sätt verkar det inte vara det mest effektiva sättet att bedriva den verksamhet de ansvarar för. Har någon inblandad någonsin tänkt ”effektivitet”, ”minskade administrativa kostnader” eller ”enhetlig behandling av försäkringstagarna”? Eller är mängden A-kassor något som behövs för att motivera att vi har olika fackförbund? Eller att vi överhuvudtaget har behov av fackförbund?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar