Privatisering

I samband med att Uppdrag Granskning uppmärksammade missförhållandena på Öjagården i Piteå, en institution för demenssjuka, debatterades privatisering flitigt i tidningar, TV och olika debattforum på nätet. Och det var ju inte fösta gången. Under årens lopp har definitionen av ”privatisering” gått från att vara dess ursprungliga betydelse att något privat företag ansvarar för ”hela paketet”, utan inblandning av skattemedel, till en beskrivning av ett entreprenadsförhållande.

Nu var ju Öjagården ett dåligt exempel på ”privatisering”, eftersom institutionen sköttes helt av Piteå kommun utan inblandning av någon annan part.

Men om vi tittar på den svenska varianten av privatisering är det när stat, landsting eller kommun uppdrar åt något företag att sköta verksamheten på t ex en institution som stat, landsting eller kommun har ansvar för. Och som även fortsättningsvis ska finansieras med skattemedel.

Om det företag som åtagit sig entreprenaden inte sköter sitt uppdrag på det överenskomna sättet borde det underliggande kontraktet styra vad som ska hända. Olika exempel på vad som kan beskrivas i kontraktet: Vid grov misskötsel ska uppdragsgivaren kunna kräva tillbaka den ersättning som entreprenadföretaget fakturerat under t ex de senaste 12 månaderna. Vid mindre misskötsel skulle entreprenadföretaget få en eller flera ”prickar”. Vid uppnådda t ex tio prickar får entreprenadföretaget böta ett i förväg överenskommet belopp. Exemplen kan göras hur många som helst, om man vill garantera att entreprenadföretaget sköter sitt uppdrag som det var tänkt.

Så egentligen är det stat, landsting eller kommun som ska göra ett bättre förarbete, skriva ett bättre kontrakt, när man överlåter åt något företag att utföra tjänster. För stat, landsting eller kommun har ju kvar ansvaret för verksamheten, även efter det att entreprenadföretaget är den som utför tjänsterna.

Så vi borde sluta använda ordet ”privatisering” när vi talar om entreprenadförhållanden.