Zlatan och integrationen

Lite mer tankar efter läsning av Zlatans bok.

Zlatans uppväxt består av mycket negativt: dåligt med mat, dålig relation till sina föräldrar, skolk från skolan, stöld av cyklar och annan kriminalitet. Men han har ett intresse som är positivt och som helt överskuggar allt annat, nämligen fotboll.

När han är tolv år, och hela hans värld består bara fotboll, spelas fotbolls-VM i USA. Men Zlatan är bara intresserad av Brasiliens lag, och att Sverige vinner brons är något som är helt ointressant för Zlatan.

På hösten kommer IFK Göteborg till Malmö för att spela en allsvensk match mot Malmö FF. Zlatan är bollkalle bakom Thomas Ravellis målbur. Ravelli hade då några veckor tidigare stått i mål för Sverige och nästan blivit helgonförklarad, när han i VM:s kvartsfinal räddade Rumäniens straffspark. Men detta hade Zlatan ingen aning om, trots sitt stora fotbollsintresse. Hans intresse, där bakom målet, låg istället på hur skulle kunna stjäla Ravellis målvaktsbyxor, som han tyckte var fräna.

Det förklarar varför Zlatan aldrig har sjungit med i den svenska nationalsången, när lagen står uppställda inför en landskamp. Han har aldrig kommit in i det svenska samhället. Detsamma gäller kanske också för övriga landslagsspelare med annan etnisk bakgrund än den svenska. Daniel Majstorovic, Emir Bajrami, Behrang Safari, Denni Avdic, Jimmy Durmaz, Jiloan Hamad, Emir Kujovic, Agon Mehmeti, Ola Toivonen, Guillermo Molins och Dusan Djuric är precis som Zlatan födda i Sverige, men jag har aldrig någonsin sett dem sjunga med i ”Du gamla, du fria”.

Och detsamma gäller för dem som spelar i U-21-landslaget, t.ex. Erdin Demir, Richard Magyar, Jiloan Hamad, Alexander Milosevic, Astrit Ajdarevic, Ivo Pekalski.

Nu kanske det inte är hela världen om man inte kan texten till ens nationalsång. Men jag tycker att det är ett starkt incitament på att integrationen av invandrarna fungerar dåligt, t.o.m. i andra generationen.