Gårdagens inlägg handlade om ett par som flydde från den kommunistiska diktaturen i Rumänien, och som togs hand om bl.a. av en av mina gamla arbetskollegor.
Några dagar efter att detta rumänska par hade kommit till Sverige hade den organisation som min kollega tillhörde fixat ett boende till paret. Och nu var det dags att köpa kläder, husgeråd och annat man behöver i ett eget boende.
Sagt och gjort. Man åkte med paret in till stan för att handla dessa nödvändigheter. När paret såg affärerna och deras välfyllda hyllor utbrast man spontant: ”Och vi som trodde att ni var rika i Sverige”. Det uppstod en viss förvirring. Vad hade paret sagt? Det här krävde sin förklaring. Man bad helt enkelt paret att förklara vad man menade.
Och förklaringen var följande: I det planekonomiska Rumänien fanns det inte brist på pengar, det var varor man saknade. De rumänska butikerna hade aldrig något på sina hyllor. När en affär fick in nya varor hann man aldrig fylla affärshyllorna med dessa varor. Allting rycktes ur de affärsanställdas händer. Det hade ingen betydelse om det handlade om konserverade tomater, varmvattenberedare eller gummistövlar. Allting gick åt direkt. Om man inte själv, eller ens familj och släkt, eller någon i ens bekantskapskrets behövde varan kunde man alltid sälja den på den svarta marknaden. Och då ofta med god förtjänst.
När nu det rumänska paret såg affärernas välfyllda hyllor drog man automatiskt slutsatsen att svenskarna inte hade pengar, eller inte hade råd att köpa vad som fanns i affärerna. Det var första gången detta par kom i kontakt med en marknadsekonomi. Och efter ett helt liv i kommunism drog man helt enkelt fel slutsats om de välfyllda hyllorna. Deras hjärnor var inställda på vad de var vana vid. Och de behövde tid för att tänka i nya banor, inför för dem nya begrepp som t.ex. marknadsekonomi.
Är det inte samma fenomen vi svenskar har, när vi talar om privatisering i t.ex. kollektivtrafik, skola, vård och omsorg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar