Den här veckan har präglats av minnen kring Olof Palme. I måndags var det 25 år sedan den hemska händelsen på Sveavägen i Stockholm. Men fortfarande har ingen dömts för mordet. Lisbet Palme har vid ett tjugotal tillfällen pekat ut Christer Pettersson, som den som mördade vår statsminister. Men juridik är inte detsamma som rättvisa. Av någon konstig anledning ändrade hovrätten den dom som tingsrätten tidigare hade fastställt, där Pettersson dömdes för mordet. Om jag förstått rätt var det någon juridisk komplikation som gjorde Lisbets utpekande värdelöst. Och detta har gett utrymme för olika konspiratoriska funderingar.
Palme har också kommits ihåg denna vecka, när Carl Bildt inte tog ställning mot Muammar ”Folket älskar mig” Khadaffi. ”Så fegt hade Palme aldrig agerat” har varit den allmänna meningen bland våra vanligaste debattörer. Och man förstår dem, Khadaffi är 50 % clown men även 50 % massmördare. Att säga att ”Khadaffi ska utplånas från jorden yta” borde vara en enkel sak att säga, även för en utrikesminister.
Men så läser jag en krönika i Metro och börjar fundera i termer av ”minnet är kort”. Krönikan är skriven av Johan Norberg och jag väljer att citera den i sin helhet:
”Många efterfrågar Olof Palmes moraliska klarsyn i en tid när utrikesminister Carl Bildt inte tycks glädjas över de folkliga upproren i arabvärlden. Men de minns inte Palme, bara en idealiserad bild av honom. I praktiken hade han stort tålamod med diktaturens kreatur när det kunde gynna hans mål – nedrustning, socialism och formerandet av ett block neutrala länder.
Palme menade att vi inte skulle ta ställning till andras system – demokrati eller diktatur – vi kunde bara kritisera enskildheter i deras politik: "vi kan inte som stat befinna oss i ständig harnesk till flertalet andra stater genom att avvisa deras styrelseskick". När han 1984 besökte Östtyskland talade han om vänskap, men framförde ingen kritik mot en fängelsestat som sköt medborgare som försökte lämna landet. Palme avfärdade de svenskar som angrep den sovjetiska diktaturen för att de tecknade ”djävulsbilder”.
Utanför Europa övergick anpassligheten ibland i direkt stöd och Palme hävdade att jordreformer är viktigare än demokrati i fattiga länder. Han understödde enpartistaten Tanzanias tvångskollektivisering av jordbruket, som förstörde livsmedelsförsörjningen. Han ursäktade tvångsarbete vid biståndsfinansierade projekt i Vietnam med att någon ju måste dit och arbeta. Han välkomnade folkmördaren Pol Pots maktövertagande i Kambodja som ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”.
1975 for Palme till Kuba och solidariserade sig med Castro. Vid ett massmöte hyllade han diktaturen som fängslade hans partikamrater. När han pressades om de politiska fångarna svarade han att man måste förstå det mot bakgrund av konflikten med USA.
När Palme modigt bekämpade fascistiska diktaturer som Spanien, Portugal och Sydafrika fick det stor betydelse, men han var blind för demokratifrågor när hans hjärta bankade för despoternas påstådda ambitioner. Så vad hade han sagt om mellanösterns diktatorer? Vi vet inte, men vi vet vad han sade senaste det begav sig. Palme hävdade att ayatollorna i Iran ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet". Han besökte Gadaffi och gav den libyska diktaturen bilden att Sverige var ett land ”i linje med vår politik”. Terrorregimens premiärminister beskrev han senare som ”min vän Jalloud”.”
Krönika av Johan Norberg i Metro 2011-03-02.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar