Efter vänstertrafikdebatten 1955 fick vi en ny debatt, den om allmän tjänstepension, ATP. Debatten var intensiv och många kommer säkert ihåg Socialdemokraternas slogan ”Gärna medalj, men först en rejäl pension”.
De politiska partierna var oeniga, Socialdemokraterna hade i vanlig ordning stöd av Sveriges Kommunistiska Parti, med sitt förslag om en obligatorisk tjänstepension. Men de borgerliga var splittrade och förde fram två linjer. Båda linjerna ville att ATP skulle vara frivilligt, men Centern ville att staten dessutom skulle värdesäkra pensionen.
Man kan enkelt förklara skillnaderna mellan de olika linjerna att Socialdemokraternas linje 1 var att staten skulle hantera ATP på samma sätt som folkpensionen. D v s det ska vara de kommande generationerna, som ser till att det finns resurser att betala ut pensionerna. Kan alltså jämställas med statliga bidrag.
Linje 2 och 3, de borgerligas förslag, innebar att man själv, till stora delar, skulle betala in till sin pension, ungefär som dagens privata pensionsförsäkringar fungerar.
Debatten medförde en ny folkomröstning 1957, där Socialdemokraternas förslag vann med 46 %. Linje två, Centerpartiets förslag, fick 15 % och linje tre, Folk- och Högerpartiets, 36 %.
Den Socialdemokratiska regeringen lade i riksdagen fram en proposition 1959. Men, trots tvåkammarsystemet, hade vi en jämviktsriksdag. Med riksdagens sammansättning av ledamöter borde vi fått ett oavgjort resultat och detta skulle leda fram till en kompromiss, där man skulle ta hänsyn till de båda blockens intressen. Men en riksdagsledamot, folkpartiets Ture Königson, lade ner sin röst och gjorde att Socialdemokraternas förslag vann. Den fortsatta debatten dog direkt.
1994 ändrades reglerna för ATP eftersom den risk som det borgerliga blocket hade varnat för på 50-talet hade blivit fakta. Nu har vi den kompromiss som vi kanske skulle ha haft redan för femtio år sedan, om Königson inte hade lagt ner sin röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar