Vi som har några år på nacken hade sexdagarsvecka när vi gick i skolan. Det var först 1967 som vi blev lediga på lördagar. Frågan debatterades flitigt både bland lärare och bland elever. Vi var många elever som tyckte att förändringen till femdagarsvecka skulle var välkommen, men det fanns lika många som tyckte tvärtom – även bland eleverna!
Det stora argumentet ”mot” var att den extra fritid man skulle få med lediga lördagar skulle ätas upp av mera läxläsning övriga veckodagar. Andra motargument var att friluftsdagar och andra lov skulle försvinna ocj läsåret skulle förlängas. Ja, det skulle bli ett rent helvete helt enkelt.
Många av skolornas elevråd runt om i Sverige ordnade debatter bland eleverna. Och det var i många skolor man höll ”folkomröstning” om femdagarsveckan. Förebilden var antagligen de två folkomröstningarna vi hade haft på 50-talet (högertrafik och ATP). Och även om femdagarsveckan i de flesta fall vann, var segern oftast inte så stor som man skulle kunna tro.
Egentligen borde debatten ha varit tvärpolitisk, men jag upplevde att den ganska snart blev politiserad. Att vara ”för” femdagarsvecka blev jämställt med att vara lat, och att inte ta ansvar. Att vara mot femdagarsvecka var likställt med ansvarstagande och mogenhet.
Min erfarenhet av debatterna, som föregick omröstningen, var att motståndarna till femdagarsveckan var de mest högljudda. Och oftast var dessa debattörer kända för att stå långt till vänster på den politiska skalan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar