Jag har alltid varit intresserad av politik. Eftersom jag är ekonom är det den ekonomiska politiken som har varit i fokus för mig.
När jag läser att vår nuvarande finansminister Anders Borg av brittiska Financial Times har utsetts till Europas bästa finansminister börjar man fundera. Det Borg har gjort är detsamma som vem som helst kan göra. Det är bara att köpa en ekonomisk handbok och slå upp första kapitlet. Där kan man läsa: Gör en budget genom att beräkna de säkra inkomster du kommer att få. Sen skriver du upp alla de nödvändiga utgifter du har. Blir det pengar över efter det här, kan du även skriva upp det du vill göra ytterligare, men som inte kan betraktas som nödvändigt - eller så kan du spara överskottet.
Detta är ju inget man vinner Nobelpriset för. Att Sveriges finansminister får detta goda omdöme, handlar istället om att andra länders finansministrar inte kan balansera inkomster och utgifter. Det kan ju inte vara svårt att bli bäst i ”finansministergrenen” om man tävlar mot kollegor i Grekland, Spanien, Italien, Portugal, Irland och andra länder med dålig ekonomisk styrning. Många av de här kollegorna är ju klart kvalificerade till TV3:s ”Lyxfällan”.
Men den typen av finansministrar som har dålig koll, som finns i övriga Europa, har Sverige också haft. Den siste som höll emot övriga pengaslukande departement var Gunnar Sträng. Han slutade sitt jobb 1976, och tyvärr kunde hans sista år vid finansministerposten ha varit mer lyckosam, men det som då hände var inte enbart Strängs fel. Sverige hade stått betydligt bättre rustat, vid ”första oljekrisen” 1973, om Sträng hade fått fortsätta sin ekonomiska politik, som han så framgångsrikt hade bedrivit sen 1955. Men successivt blev han mer och mer intryckt i något hörn och tvingades acceptera de andra departementens ofinansierade reformer. Strängs budgetar under hans sista fem-sex år bestod av, förutom av garanterade inkomster och redan beslutade utgifter, även av ”tänkta och ganska så säkra kommande inkomster”. Men de där ganska så säkra kommande inkomsterna blev inte riktigt som man hade tänkt. Sträng måste börja låna. Men han gav sig inte på en punkt, de lån som staten behövde ta upp skulle vara inhemska lån. Eftersom det var svenska kronor staten behövde, skulle lånen också vara i svenska kronor. Sträng var totalt emot att staten skulle ta upp lån i utländsk valuta.
Sträng hade sedan han blev finansminister 1955 infört en del nya skatter för att klara budgetmålen, men dessa skatter var alltid mycket låga. Sträng var nämligen mycket noga med att skatter inte fick äventyra den välståndsökning som Sverige var inne i. 1960 införde han ”omsen” (omsättningsskatt) som var på 3 % och togs ut i sista konsumentledet. Den officiella anledningen var att vi måste kyla ner ekonomin, men verkligheten var att statsutgifterna var en miljard kronor för stora jämfört med inkomsterna (den totala statsbudgeten var då strax under 15 miljarder kronor). Intäkterna från omsen beräknades till just en miljard kronor.
Efter införandet av omsen blev Sträng ännu ”strängare” och kämpade hela tiden mot de andra departementens krav. Men 1973 kom ”första oljekrisen” och det medförde nya kostnader för staten som inte ens Sträng hade kalkylerat med. Och efter ”andra oljekrisen” som kom 1976, hade de borgerliga vunnit valet och den nye finansministern Gösta Bohman fick ta över en budget i total obalans. Men man kan inte skylla allt på Sträng, utan det var kraven på reformer från de andra departementen, tillsammans med en ökad oljenota, som raserade den svenska ekonomin, för första gången sen andra världskrigets slut. Därefter kom flera ras i svensk ekonomi.
Jag tror att jag ska skriva lite om detta. Det får bli ett av vårens tema på den här bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar