(... fortsättning)
Men det som varit det mest annorlunda för mig här i Österbotten har varit tvåspråkigheten. Jag har alltid tyckt att jag varit hyfsad allmänbildad. Men ibland har jag fått en inblick i något som jag trodde jag visste, men som sedan visar sig att jag i själva verket hade noll-koll på läget. En sådan företeelse var när jag kom till Högnabba första gången och fick min första lektion i vad begreppet ”tvåspråkighet” innebar.
När vi stannade med bilen utanför Maritas föräldrahem, mitt i Högnabba uppe på backen, var Maritas far Roger först framme till oss. Han sträckte fram handen och sa: ”Välkommen till Finland!”. Jag blev smickrad och tyckte att det var jättetrevligt att han ansträngde sig och talade med mig på mitt språk. Maritas mor Vega kom också och hälsade och sa något på finska, som Marita översatte, och innebörden var detsamma som det Roger hade sagt.
Marita hade förberett mig inför mitt första besök i Högnabba och hade berättat att hennes mor var finskspråkig, men att övriga i familjen och majoriteten i byn var svenskspråkig. Men för mig var att vara svenskspråkig i Finland detsamma som att man kunde svenska OCKSÅ. Jag såg det då som helt självklart att om man bodde i Finland framlevde man sitt liv med finskan som sitt språk. Att det sedan fanns människor som, mer än 160 år efter att Finland lämnat Sverige, fortfarande höll liv i svenskan tyckte jag var intressant. Men till vilken nytta? Jag hade varit i Helsingfors och Åbo flera gånger och sett de tvåspråkiga gatuskyltarna, jag visste att det kom ut svenskspråkiga tidningar i landet, jag visste att det fanns både TV- och radiokanaler som var på svenska. Men ändå kunde jag inte förstå att man kunde leva i Finland och till vardags ha svenska som sitt huvudspråk. Och jag är övertygad om att väldigt många i Sverige, framförallt från de södra delarna, fortfarande idag tror detsamma som jag trodde då.
(fortsättning följer ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar