(... fortsättning)
En annan företeelse som jag från början tyckte var lite märklig var t ex det stora intresset för svensk television. Inne i Terjärvs kyrkby hade man ett eget TV-kabelsystem som levererade svenska TV-kanaler. Men alla utanför kabelsystemet var tvungna att ha egna antenner om man ville se svensk TV. Överallt utanför kyrkbyn såg man jättehöga stolpar med TV-antenner högst upp. Den bild och det ljud man fick via TV-kabelsystemet var helt acceptabel, men för de som hade en egen antenn var mottagningen oftast bedrövlig. Och när mottagningen blev alltför dålig slog man över till den finländska TV:ns svenska kanal. Det var inte ofta jag såg någon svenskspråkig som tittade på en finsk TV-kanal. Eller för den delen lyssnade på en finsk radiokanal. Och jag kan inte påminna mig om att jag sett något svenskspråkigt barn titta på ett finskt barnprogram. Någon gång påtalade jag detta, att jag tyckte de var konstigt att barnen inte tittade på de finskspråkiga barnprogrammen. ”Varför ska de se finska barnprogram, de kan ju inte finska” var ett vanligt svar jag fick.
Om jag tänker tillbaka till på min egen uppväxt så började svensk TV att sända i Skåne 1958. Då hade dansk TV, som kunde ses i stora delar av Skåne, redan sänt i fem år. Och det kom att dröja ytterligare fem år innan de svenska TV-programmen kunde konkurrera med de danska. Det var alltså dansk TV som gällde, helt enkelt för att danskarna hade bättre program.
För en popintresserad tonåring var det också den danska radion det verkliga alternativet. Den svenska radion sände Tio-i-topp en timme på lördagar och en timme Kvällstoppen på tisdagar. Till detta kom en halvtimme Klas Burling på eftermiddagarna. Den danska radion däremot sände ett par-tre timmar pop varje dag. Och på helgerna dubbelt upp.
Självklart drog jag paralleller med min uppväxt och tänkte: Varför utnyttjar man inte finskspråkiga medier, TV, radio och tidningar, när man gratis och utan ansträngning kan lära sig det finska språket? Framförallt gäller detta barnen, som senare i livet kommer att ha stor nytta av att kunna finska. Men jag har förstått att det egentligen inte handlar om språkkunskaper utan det är till stor del en kulturfråga.
Min hemstad Helsingborgs närmaste grannstad heter Helsingör och ligger i Danmark. Från slutet av 50-talet och tio år framåt hade Danmark en mycket svag valuta. Detta i kombination med att danska matpriser bara var nominellt hälften av de svenska, gjorde att man kunde handla mat i Danmark med 60-70 % rabatt, jämfört med de svenska matpriserna. Detta innebar att min familj, i likhet med de flesta andra i Helsingborg, under mer än tio år köpte den mesta maten i Danmark. Båtresan till Helsingör tog bara tjugo minuter och fyra färjerederier såg till att det gick en båt/färja var femte minut, utom på natten då det var halvtimmestrafik.
Genom att jag så ofta åkte till Danmark, och att jag såg på dansk TV och lyssnade på dansk radio, lärde jag mig danska automatiskt. Och trots att det är snart 35 år sedan jag flyttade från Skåne kan jag fortfarande danska, vilket jag har haft stor nytta av hela livet.
(fortsättning följer ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar