Det som jag tyckt vara mest annorlunda i Österbotten, jämfört med det jag är van vid, har varit klimatet och ljuset. En sådan sak är att det i Österbotten är det aldrig mörkt veckorna runt midsommar, medan solen gick ned redan kl. tio på kvällen på midsommarafton där jag växte upp. Å andra sidan ser man här inte mycket av solen runt jul och nyår, men tack vare snön blir det trots det aldrig mörkt.
Snön ja, här faller snön oftast som fina små bomullstussar och skapar ett vackert vinterlandskap. Ett landskap som förblir vackert i månader. Den snö som jag stiftade bekantskap med när jag växte upp var flingor inte större än små spik. Dessa ”flingor”, hårda som spik, var redan bruna, och fyllda med fukt och salt när de vågrätt landade på marken och snabbt bildade drivor. Dessa drivor blev genast betonghårda och blev omöjliga att forcera med bil, och ibland även med tåg. Bandvagnar blev räddningen för många gravida kvinnor som snabbt måste in till ett BB. Och hur skulle gamla få sina mediciner från apoteket, och t o m mat från affären, om inte bandvagnar fanns att tillgå? Å andra sidan varade denna vinter bara ett par veckor, och som tur var bara vart femte år.
Det som var säkert var däremot att våren kom i slutet av februari. Och första verkliga höstmånaden var november. I Högnabba är vintern längre, våren kommer senare och hösten kommer tidigare. Men hur är då sommaren? Jag har ofta haft väldigt helt underbara somrar här. Det har varit varmt och torrt, ett förhållande som är betydligt ovanligare i Skåne, åtminstone vad regnet anbelangar.
(fortsättning följer ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar