(... fortsättning)
Den stora anledningen till min okunskap om vad tvåspråkighet innebär är att jag, i likhet med en majoritet av svenskar, ser språket endast ur praktisk synvinkel. Att språket är den yttersta konsekvensen av en människas kulturtillhörighet är ett närmast okänt begrepp i Sverige. I Sverige är det t ex väldigt viktigt med hemspråksundervisning för invandrarbarn. ”Om man kan sitt eget språk lär man sig ett annat, t ex svenska, mycket bättre och fortare”, säger svenska språkforskare, och detta har blivit den allmänna inställningen även bland de flesta politiker. Man ser alltså till det praktiska med att kunna språk, men man bortser helt från ”kultur” i sammanhanget. Och med ”kultur” menar jag inte bara konst, musik och litteratur, utan allt det som påverkar människans värderingar vad gäller åsikter om politik och religion; synen på pengar och pengars värde; inställningen till mat och dryck och om måltidens betydelse; synpunkter på utbildning och barnuppfostran; uppfattning om jämställdhet mellan könen; synsätt på andra människor och andra kulturer osv.
Jag får ibland frågan om jag tycker det är någon skillnad mellan skåningar och österbottningar. Jag har inte träffat alla österbottningar, inte alla skåningar heller för den delen. Men från Helsingborg till Högnabba är det ungefär 1 500 km norrut. Om jag åkt samma sträcka söderut istället hade jag hamnat i norra Italien. Och jag tror att de flesta inser att det är en stor skillnad mellan en italienare och en skåning. Inte bara vad gäller språket.
(Slut)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar