Något annat som gjort intryck på mig är att ”alla” är så musikaliska. Att spela ett instrument verkar vara något som de flesta kan, och oftast är man självlärd. Och att sjunga kan ”alla”. ”Att sjunga” innebär inte bara att man har sångröst utan även att man kan texterna och att man verkligen sjunger när man träffas några stycken, inte bara ensam i duschen. En fest i Österbotten utan sång och musik finns inte. I Skåne har sång och musik en mera undanskymd roll när man har fest. Där är det maten och drycken som är det centrala för festen. Jag har inte upplevt samma inställning till mat och dryck som festens medelpunkt i Österbotten. Det verkar som att ju längre norrut man kommer desto oviktigare blir maten. Och det ligger en hel del i devisen att ”skåningar lever för att äta, medan andra äter för att leva”.
En sak som jag hela tiden haft lite svårt för i Österbotten är föräldrars inställning till sina barn. Jag har nästan aldrig hört någon förälder berömma sina barn när barnen är närvarande. I Skåne är det precis tvärtom. Min erfarenhet är att det bland skånska föräldrar ibland inte finns några gränser för hur mycket man framhåller sina barn, och oftast inför barnen. Det är ofta jag tyckt att det ibland varit lite väl jobbigt att höra dessa föräldrar, men det kanske har varit bra för barnen som kanske fått lite mer självförtroende för att någon tror på dem.
I Skåne kramas det också i tid och otid, men här i Österbotten lyser kramar oftast med sin frånvaro. Min erfarenhet säger att här verkar människor ha svårt att visa känslor. Och man verkar ha svårt att glädjas åt andras framgångar. Är det så att det är Luther som sitter på axeln och säger att ”du ska inte tro att du är något. Och det gäller alla andra också.”?
(fortsättning följer ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar