30 september 2011

Euron, del 1

Det har väl inte undgått någon att en allvarlig finanskris inte är alltför långt borta. Det är mycket snack om Grekland (mer om Grekland och de andra vanskötta EMU-länderna i framtida inlägg), men det land som tagit mest stryk är Tyskland. Och tyvärr har Tyskland inte fått den uppskattning av sitt ekonomiska tänkande man borde ha fått. Nu när den amerikanska dollarn successivt tappar i förtroende hade D-marken kunnat vara en självklar ersättare. Västtyskland hade en stabil ekonomi och allt pekade på att den högkonjunktur, som man befann sig i slutet av förra seklet, skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Internationellt hade D-marken stort förtroende, inte minst i Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. D-marken hade kunnat bli den stora världsvalutan, men historien ville annat.

Första motgången kom redan 1990 när man slog ihop den östtyska valutan med den västtyska. Det var första steget i sammanslagningen av de båda staterna Öst- och Västtyskland. Enligt de officiella siffrorna i redovisningen av de östtyska statsfinanserna var den ekonomiska ställningen i de båda länderna rätt så lika. Det skilde ca 10 % till Västtysklands fördel. Det skulle innebära att man skulle behöva betala 1 östtysk mark och 10 östtyska pfennig för att få en västtysk D-mark. Men Helmut Kohl tyckte att de där futtiga tio procenten kunde man bortse från, eftersom en sammanslagning av de båda länderna var av så stor betydelse.

Men med facit i hand visade sig att de östtyska siffrorna var lögn. Rätt värdering av de östtyska tillgångarna skulle ha gett en växelkurs, inte 1:1 utan kanske upptill 10:1, alltså tio östtyska mark för en västtysk D-mark. Den östtyska ekonomin var bankrutt. Infrastrukturen var ålderdomlig och sliten. Det krävdes massor av resurser för att få upp vägar, järnvägar, byggnader och allt annat som ingår i infrastrukturen, till en acceptabel nivå. Och den östtyska industrin var av sådan karaktär att den endast kunde fungera i en planekonomi. När man hamnade i den västeuropeiska marknadsekonomin var man chanslös.

Denna belastning för den västtyska ekonomin var allvarlig, men man klarade av den. Den standard man nu har i den östtyska delen kan man tacka det gamla Västtyskland för. Givetvis har de som bodde i väst fått avstå från egna reformer, för att täcka de behov som fanns i gamla Öst. Men västtyskarna har tåligt betalat och de flesta tycker att uppoffringarna har varit värda, eftersom det viktigaste ändå var Tysklands återförening.

Trots ”det östtyska bedrägeriet” hade D-marken ändå kunnat hävda sig på den internationella marknaden, så stark var den. 1999 infördes Euron för finansiella transaktioner EU-länder emellan, men det var först år 2002 som vanligt folk fick Euro-sedlar och mynt i sin hand. Och än en gång var det Tyskland som var det land som tänkte i de stora banorna. En gemensam valuta skulle vara så mycket värd för alla i Europa att den eventuella nackdel för den egna valutan, som ett införande av Euron skulle innebära, kunde man bjuda på.

(Fortsättning följer…)

Inga kommentarer: