En av de politiska frågor som på senaste tid lyfts fram i media är Barnfattigdomen. Bakgrunden är att Rädda Barnen gav ut en rapport i ämnet för någon vecka sedan. I den kan man läsa att barnfattigdomen under åren 1998-2008 har ökat från 8-9 % till 15 % ( http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.646226-barnfattigdomen-i-sverige-okar och http://svt.se/2.22620/1.2446870/barnfattigdomen_okar_i_sverige ) .
Rädda Barnens rapport är skriven av Tapio Salonen och delar av den har återgetts i de flesta medier de senaste veckorna. En passus i någon av artiklarna gjorde att jag blev lite nyfiken och började leta runt på nätet. Jag hittade rapporten och läste den: http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Rapporter/Svenska%20rapporter/barnfattigdom_fordjupning_ny.pdf ). På sidan 15 står det:”Den fattigaste femtedelen har ökat sina faktiska inkomster, räknat per konsumtionsenhet, med 22 procent mellan 1998 och 2008 medan den rikaste femtedelen av barnfamiljerna ökade sina disponibla inkomster med 59 procent under samma period.”
Min tolkning av den meningen måste vara att folk inte fått det sämre utan tvärtom. Men vissa har fått ännu mer. Att barnfattigdomen ökat handlar alltså om att den rikaste gruppen fått det relativt sett ännu bättre ekonomiskt jämfört med den fattigaste gruppen. Alla har fått mer pengar att röra sig med, men alla har inte fått lika mycket mer. Debatten handlar alltså om ett relativt fattigdomsbegrepp.
Att använda relativa måttenheter kan leda till ett galet resultat. Som att ingen är fattig i ett land där alla svälter. Eller omvänt att miljonärer betraktas som fattiga i ett land där det finns tillräckligt många miljardärer och samtidigt väldigt få fattiga.
Elisabeth Dahlin är generalsekreterare i Rädda Barnen. Hennes lön är 80 000 kr i månaden. Med det relativa fattigdomsbegreppet, som debatten handlar om, skulle det betyda att om Dahlin minskar sin lön till hälften skulle den svenska barnfattigdomen minska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar