Jag tillhör en generation som alltid betraktat tatueringar som ett klassmärke för de som befinner sig utanför samhället. ”De” som tillhör socialgrupp 4 och 5 - om man överhuvudtaget kan tala om socialgruppstillhörighet för dessa personer: kåkfarare, luffare, prostituerade och sjömän. Men dessa grupper har sedan något decennium utökats med t ex hårdrockare, stamkrigare, Black Army-medlemmar, marinkårssoldater, David Beckham och Lisbeth Salander.
Nu på sommaren när dunjackor och andra klädespersedlar åker av har en vanlig outfit blivit halvnakenhet. Och då syns tatueringar. Det är uppenbart att gruppen som ”gaddar” sig har utökats betydligt. Helt vanliga samhällsmedborgare syns ny visa upp sig med tatueringar på alla tänkbara (och ibland otänkbara) platser på sina kroppar.
Varför har vi på några få år gått från ett tillstånd där grupperna med tydligt utanförskap har kompletterats med helt vanliga medel-svenssöner, helt normala människor, som nu täcker nu sina kroppar med mer eller mindre genomtänkta motiv? Och de är ju så många. Att ange en tatuering som signalement är inte längre användbart.
Svaret på varför tatueringarna har ökat är att det har blivit en trend. Vilken paradox! Definitionen på trend är något som tillfälligt är populärt men som efter en tid har ett slut. Men en tatuering är ju permanent. Vad kommer att ske med alla som illustrerat sig, när vi får nya trender? Det är inte helt otänkbart att om några år kommer tatueringar att vara det mest otrendiga som finns.
Det är uppenbart att tatueringsborttagare kommer att bli framtidsyrket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar