Som inflyttad till Stockholm förvånas man över stockholmarnas inställning till världen utanför tullarna. Samtidigt som stockholmaren väl känner till varenda gatsten där han växte upp, och varenda gata i ”sin” stadsdel, är han förvånansvärt okunnig om geografiska områden som det egentligen hör till allmänbildning att känna till. Ibland undrar man om stockholmaren var sjuk när man hade geografi i skolan. Att bunta ihop Skåne, Småland och Blekinge är något som vi som kommer från södra Sverige har vant oss vid. Och det är också tveksamt om han vet att Halland är ett eget landskap. Och om man ska raljera så är hans inställning till allt norr om Uppsala lika med Norrland. Och Göteborg är något skumt som han ogärna talar om.
Det är kanske denna inställning till det man kallar Landsorten som gör att när man talar om sina sommarstugors läge så är det ”Landet” som gäller. En konversation som förekommer på de flesta arbetsplatser på fredagslunchen kan vara i stil med: ”Ska du göra något i helgen?” ”Ja, vi ska till landet.” ”Samma här.” Slut på konversationen. Jag har aldrig hört den naturliga följdfrågan: ”Och var ligger ditt land?” Antagligen är det för stockholmaren helt ointressant var ”landet” ligger, och att ”landet” kan tänkas ha ett namn verkar vara än mer ointressant.
Jag har ofta funderat på de bakomliggande orsakerna till denna i mitt tycke inskränkta inställning till världen utanför tullarna. Kan det vara så att man tror att Stockholm är, om inte Europas så i alla fall, Sveriges centrum? Men Stockholm har bara nära till Gävle, Helsingfors, Tallinn och S:t Petersburg. Det finns ju andra städer i Sverige som rent geografiskt ligger närmare Europa. Kan det vara så att om man bor i en avkrok blir man också lite inskränkt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar