Euron, del 7

Socialdemokraterna i EU-parlamentet förde fram en idé om hur man ska lösa Euro-krisen. Vad man behöver är pengar och om man påför en avgift på alla finansiella transaktioner som genomförs i Europa kommer man att få in massor av kulor. Det är ju så många transaktioner som görs varje dag så det måste ju bli många miljarder varje år.

Det man inte tänkte på var att dessa avgifter måste införas globalt, i alla världens länder samtidigt. Det räcker med att ett land inte inför dessa transaktionsavgifter för att hela tanken blir misslyckad. Detta enda land kan ju då i fortsättningen dra till sig all världens finansverksamhet. Med dagens teknik är det inga problem att världens banker lägger sin transaktionsintensiva verksamhet någonstans långt från deras respektive hemländer. När detta stod klart för socialdemokraterna i EU-parlamentet drog man tillbaka sitt förslag. Det hindrade inte att vissa svenska socialdemokrater fortsatte att tycka idén var alldeles förträfflig. T.ex. Göran Färm, som sitter i EU-parlamentet för socialdemokraterna har skrivit mycket om det här bl.a. i det här inlägget:

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/EU/EU/Ledamoterna-/Goran-Farm1/Mediany/Nyhetsbrev/Nyhetsbrev-Nr-5-2011/

Och socialdemokraterna i Sverige har senare hakat på honom och i flera tidningsartiklar fört fram idén om en avgift på finansiella transaktioner.

Om det är historielöshet eller ren okunskap om hur de finansiella marknaderna fungerar vill jag vara osagt. Men i slutet av 1980-talet införde socialdemokraterna en motsvarande skatt i Sverige, den s.k. Tobinskatten, eller ”valpskatten” som den kallades i folkmun. Det som hände var att så gott som all värdepappershandel flyttade utomlands. London blev det nya finansiella centrat för de svenska bankerna. Men även bankernas dotterbolag i Luxemburg, Bryssel och Haag fick ett uppsving. Förkalkylen inför valpskatten visade på många miljarder i intäkter till svenska staten, men efterkalkylen visade att överskottet blev nära noll. Givetvis tog den dåvarande socialdemokratiska regeringen bort den misslyckade valpskatten efter ett par år och värdepappershandeln kunde återigen flyttas tillbaka till Sverige.

FRA

Med jämna mellanrum kommer protester mot FRA och deras planer att läsa våra mail. Om man googlar ”demonstration mot FRA” får man över en miljon träffar. Det finns mängder av tidningsartiklar av typ: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.222023-ny-demonstration-mot-fra . Det finns också en välbesökt hemsida http://stoppafralagen.nu/ med massor av kommentarer.

Det är många svenskar, framförallt de unga, som protesterar mot att FRA ska kunna göra ett så stort intrång i den personliga integriteten. FRA kommer nämligen att kunna läsa bl. a. de e-mail som passerar den svenska gränsen. FRA kan då få hum om avsändarens och mottagarens privata liv, vilka vänner de har, vad de gillar och inte gillar. Man kommer att kunna se massor av personliga saker, t ex var de befinner sig, vad de gör, deras intressen, deras bekantskapskrets, deras civilstånd, kort sagt hela deras personliga liv blir kartlagda.

Det är många svenska, framförallt de unga som är med i Facebook. Där kan alla läsa vilka vänner man har, ens bekantskapskrets i övrigt, var man befinner sig, vad man gör, ens intressen, ens civilstånd, kort sagt hela ens personliga liv blir kartlagt.

Har en känsla av att en stor del av de som demonstrerar mot FRA också är med i Facebook. Där någonstans tappade jag tråden om vad alla demonstrationer handlar om.

Att vara svensk

Slötittade på något diskussionsprogram på TV och någon yttrade om en författare att han var ”så härligt osvensk”. Det sades som något väldigt positivt. Och de övriga debattdeltagarna hade fler ”osvenska” exempel som också hölls fram som föredömen.

På något sätt har begreppet ”osvensk” blivit väldigt positivt och används i många sammanhang. Att vara ”svensk” har därför på motsvarande sätt fått en negativ stämpel på sig. Ibland känns ”svensk” nästan som ett skällsord. Hur många gånger har man inte hört uttrycket ”typiskt svenskt” och aldrig någonsin har det då handlat om en positiv bedömning.

Vi har alltså en omvänd nationalism. Och i media, oavsett form (tidning, radio, TV) frodas ”osvenskheten”. Titta på vilket debatt- eller kulturprogram som helst. De är inte många som hyllar något för att det är så typiskt svenskt. Tvärtom är det ofta ett stort avståndstagande till allt som är svenskt.

Men … så åker den här omvända nationalisten på semester utomlands. Och då inträffar en metamorfos. Han eller hon har ju svenskt pass och därför betraktas han eller hon som svensk utanför Sveriges gränser. Och sen öppnar han eller hon käften och den svenska accenten går lätt att identifiera för alla i England, Tyskland, Frankrike eller vilket land han eller hon nu hamnat i. Är det negativt? Inte för den omvända nationalisten. Han eller hon blir nu en renlärig nationalist istället. Det som hänt är den totala omvändelsen med andra ord.

Det är nu Svensken, på barer, på restauranger, i affärer, i taxi och på kollektiva färdmedel undervisar landets befolkning om att i Sverige kommer man i tid, där stannar bilarna vid övergångsställen, där har man lärt sig att stå i kö, där tränger man sig inte före, där behöver man inte betala mutor för att få något gjort, där kan kvinnor försörja sig själv, där kan kvinnor vara chefer, där har barnen hjälm när de cyklar, där finns mamma- och pappaledigheter – inte några veckor utan ett och ett halvt år tillsammans, där har man betald ledighet när barnen är sjuka. där har man fem veckors semester, där duar man alla osv

Det finns ingen hejd på den omvända nationalisten, som nu blivit en renlärig nationalist. Ja, man nog säga att han eller hon blivit den mest blågula ambassadören man kan tänka sig. Och ju mer främmande land desto svenskare blir han eller hon. Och om något hemskt skulle hända där borta i det främmande landet har ju Sverige en representant som kan ta hand om en. Om det sen är resebyrån, en konsul eller UD, skitsamma, Sverige värnar om det sina.

Sen kommer svensken hem och det dröjer inte alltför länge förrän man kan se honom eller henne i något kulturprogram där han eller hon återupptagit sitt förakt för det svenska.

Det är kanske detta som är det typiskt svenska. Att vara omvänd nationalist på hemmaplan och att vara den värsta nationalisten utomlands.

Tortyr

Hörde på radions P1 om detaljer i USA:s krig i Irak. Amerikanerna försökte t ex få irakiska krigsfångar att lämna ifrån sig hemliga uppgifter. Man lät ljuset vara tänt dygnet runt i fångcellerna och samtidigt sände man ut ett brus genom högtalare, för att störa fångarnas sömn så mycket som möjligt. På så sätt skulle man bryta ner fångarnas motstånd.

Men fångarna brydde sig inte. Då bytte man ut bruset mot musik. Man testade olika slags musikstilar: jazz, opera, klassiskt osv. Men fångarna var lika omöjliga hela tiden, man påverkades inte ett dugg av vare sig av det ständiga ljuset eller av de olika musikformerna.

En dag lade man på en country & western-skiva. Och då blev det resultat. Fångarna fullständigt bröt ihop. Det var det värsta oljud som de råkat ut för och för förhörsledarna blev det rena julafton. Fångarna formligen sprutade ut alla hemliga uppgifter, bara de slapp att lyssna till det hemska oljudet.

Något att tänka på när vi lyssnar på ”deras” musik. Själv har jag väldigt svårt för det mesta av den arabiska musiken. Helst vill jag inte alls lyssna på den, eftersom jag tycker att det låter för dj-igt helt enkelt.

Ryggskott

Jag tror att de flesta som har eller haft ryggskott kan hålla med om följande påstående:

Det finns bara en sak som är värre än ryggskott. Och det är .... nackskott.

Världens barn, del 2

Under de senaste veckorna har väl inte någon kunnat undgå insamlingskampanjen ”Världens barn”. Årets insamling kommer väl att ge cirka 100 miljoner kronor. Vi har haft ”Världens barn”-kampanjer sedan 1998 och under de här fjorton åren har insamlingarna gett ett överskott på över en miljard kronor sammanlagt. Pengarna från insamlingarna går till olika organisationer som ska fördela pengarna.

Nu är min fråga: Har jag under de här fjorton åren sett några bevis på hur pengarna har använts? Ja, några spridda reportage från några skolor i Afrika och något om vattenrening, också i Afrika. Kommer också ihåg något om vaccinationer mot någon sjukdom någonstans i världen. Men eftersom det handlar om så otroligt mycket pengar – över en miljard kronor – tycker jag att man inte har sett så mycket om hur pengarna har använts.

Under de här insamlingsveckorna genom alla år har man överösts av budskap av typen ”vill du ge ett barn i Afrika en chans till utbildning, skänk då en slant till Världens barn”. Syftet med insamlingarna har under alla dessa år varit ”pengar till Världens barn”, alltså ett mål till intet förpliktigande. Ungefär som Sveriges U-landsbistånd, där målet är ”en procent av BNP” inte till vad pengarna ska användas.

Tänk om man i stället sagt något i stil med att ”nu ska vi borra brunnar i Namibia så att barnen där kan få rent vatten. Att borra en brunn kostar 10 000 kronor och vi ska under januari borra tolv brunnar i Katima Mulilo. Under våren ska vi borra ytterligare åtta brunnar i Tsumeb och planen är att under 2012 borra ett femtiotal brunnar i Rundu och Oshataki. Vi återkommer till våren med mer information med en utförligare redovisning om våra brunnsprojekt i Namibia”.

Jag har tidigare skrivit om våra välgörenhetsorganisationer i ett inlägg:

http://all-you-need-blog.blogspot.com/2011/01/valgorenhetsorganisationer.html

Tycker det är konstigt att dessa organisationer, som får så mycket pengar, inte ger en ordentlig redovisning till alla oss ”som skänker en slant” om hur pengarna har använts.

Juholts reseräkningar

Juholt har som bekant begärt ersättning för körning med egen bil samtidigt som han använde en hyrbil. Och om man jämför reseräkningarna med fakturorna från biluthyrningsföretaget så går det inte ihop, vare sig geografiskt eller tidsmässigt.

Som svar på journalisternas frågor om felaktigheterna, som det verkade, var Juholts svar att han under de senaste fem åren hade 150 till 200 resdagar om året. Hans svar till en radioreporter var ungefär ”Det handlar alltså om ett par tre oklarheter, när jag skrivit över tusen reseräkningar under de här fem åren. Det handlar om någon promille”.

I Expressen samma dag fanns det kopior på hans reseräkningar

http://extra.expressen.se/pdf/Juholtdokumenten.pdf

Det tredje och sjätte dokumentet visar de reseräkningar i original, som Juholt själv skrivit. Det ena visar hans reseräkning för februari 2007 och det andra för mars 2007. Så uppenbarligen skrev han reseräkningar månadsvis. Och en reseräkning i månaden under fem år blir max sextio stycken minus några semestermånader. Och så återstår det ändå några månader under 2011. Så de där ”över tusen” som han sa, krymper då direkt ihop till ”ett femtiotal”. Och ”någon promille” blev genast ”5-6 procent”.

Med en så hög felprocent var journalisternas frågor ganska relevanta. Synd bara att dagens journalister inte lyssnar på svaren. Om man gjort det hade man automatiskt haft ett antal intressanta följdfrågor.

Richard Juhlin

Hur många svenskar vet vem Richard Juhlin är? Borde man det, är det kanske någon som säger. Jo, det tycker jag.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Richard_Juhlin

och

http://www.champagneclub.com/start.aspx

Richard är nämligen världens främsta champagneexpert. Och han är alltså svensk. Han har fram till idag provat och poängsatt över 6 700 olika champagner. Det som gör honom unik är att han har ett absolut smakminne. Han kommer nämligen ihåg alla de olika champagneviner han smakat och bedömt.

Det berättas om en sommelier-tävling i Barcelona för något år sedan där det gällde att identifiera femtio olika champagner.  Tvåan hade åtta rätt. Richard vann med 47 rätt.

Han är utbildad idrottslärare, men hans hobby ”champagne” är idag hans levebröd. Och ju mer man hör om hans bedrifter i vinvärlden desto mer associationer får man till ”Rainman”. Hur kan man skilja på nästan 7 000 olika champagner från varandra? Tro f-n att han är världens främste champagnekännare.

Världens barn

I kväll är det ny julafton för välgörenhetsindustrin. ”Världens barn” sänds på bästa sändningstid och i en rikstäckande TV-kanal. Nu förväntas svenskarna ”lätta på lädret”. Och på något sätt har industrin lyckats med konststycket att få den allmänna opinionen på sin sida: ”Om du skänker en slant är du en god människa som tänker på de svaga på jorden”. Och vice versa, ”Om du INTE skänker något är du en egoistisk person som bara tänker på dig själv”.

Det skrivs då och då om att ledningarna för de flesta välgörenhetsorganisationerna lever gott, med löner och ersättningar som de flesta bara kan drömma om.

http://www.rb.se/omraddabarnen/ekonomi/Pages/lonerocharvoden.aspx

http://www.e24.se/makro/sverige/styrelser-borde-jobba-gratis_1803353.e24

Och då och skrivs det om förskingringar och andra brott inom någon organisation.

http://www.expressen.se/nyheter/1.1648525/darfor-svindlas-valgorenhets-organisationer-pa-miljoner

http://www.corren.se/ostergotland/?articleId=5194324

Eller reportage om påkostade excesser.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.224139-radda-barnens-pengar-gar-till-lyx

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12165498.ab

Att det ibland inte är så stor del som går till ”de behövande” är också väl känt.

http://www.svd.se/naringsliv/tv-lotteriet-har-gjort-vdn-till-miljonar_5436117.svd

Trots allt kommer en del av pengarna fram till dem som verkligen behöver det. När det gäller ”Världens Barn” har man bestämt att ”barnen” bor utanför Sveriges gränser. Och ju längre bort desto mer behjärtansvärt. Kändisarna avlöser varandra på reportageresorna till framförallt Afrika.

http://www.tv3.se/adamlive/om-barn/om-plan-och-att-bli-fadder/vinn-en-resa-med-adam-alsing-och-plan/anmal-dig-som-barn

Men varför tittar man så långt bort efter hjälpbehov? I Tensta, Rosengård, Biskopsgården och de andra snart ett hundra s.k. ”utsatta områdena” finns ju också ”Världens Barn”. Och som också är i stort behov av ekonomisk hjälp.

http://svt.se/2.33538/1.2549469/niobarnsfamilj_placerad_pa_utdomt_boende?lid=puff_2549469&lpos=rubrik

Men det rimmar kanske illa med den bild vi vill förmedla till omvärlden att i ”det rika Sverige” finns det många som inte är så rika. Som inte kan bidraga med en slant till insamlingen, utan tvärtom skulle själva behöva få en del av överskottet från TV-galan.  

Juholts kulbo

En person som jag inte begriper mig på i Juholt-sörjan är hans ”kulbo”, och inte heller förstår jag mediers ointresse för henne. När journalisterna vänder på varje sten för att hitta Juholt, springer benen av sig för att intervjua varje person som har socialdemokraternas partimärke på kavajslaget, ringer alla tider på dygnet någon som kan tänkas ha synpunkter på Juholts agerande, så verkar man helt ointresserade av hans sambo.

Sambon har bott i Stockholm i flera år, utan att betala något ur egen ficka. Tänkte hon själv aldrig någon gång på det märkliga i att de svenska skattebetalarna betalade hennes hyra? Och funderade hon aldrig någon gång på det konstiga i att de svenska skattebetalarna pröjsade hennes semester i Vitryssland? Varför skulle skattebetalarna vara så generösa mot henne?

Det finns massor av frågor runt denna sambo. Varför är hon då ointressant för journalistdrevet? Med tanke på hennes historia, med en bedrägeridom som enda kända merit, så tror jag nog att många svenskar skulle vara intresserad att få reda lite mer om henne. Det är ju trots allt sambon som är den främsta anledningen till Juholts aktuella problem.

Mittfilen

Det finns en hel del vägar med tre filer runt våra storstäder. Så gott som alla bilister väljer att lägga sig i mittfilen på dessa trefiliga väger. Körfältet längst till höger brukar vara tomt.

De allra flesta bilister har någon gång åkt fast för fortkörning. Så gott som alla bilister har fått böter för att ha parkerat fel. Och att bli stoppad för att alkotestas har blivit vanligare år för år. Men att någon blivit bötfälld för att ha kört i mittfil har jag aldrig hört talas om, trots att det är ett trafikbrott.

http://www.polisen.se/PageFiles/10344/Trafikforordningen_kod_001_183_juli_2007%5b1%5d.pdf

I Trafikförordningen står det under rubriken FORDONS PLATS PÅ VÄG: ”023A Ej använt körfält längst till höger … 500:- (i böter)”.

Och lite längre fram i förordningen finns det under rubriken MÖTE OCH OMKÖRNING PÅ VÄG”: ”061 Efter omkörning till vänster ej hållit till höger så snart det kan ske … 1000:- (i böter)”.

Hur många bilister vet om att det är ett brott, med böter som straff, att ligga i mittfilen? Troligen väldigt få, eftersom vi svenskar är vana att följa lagar och andra regler. Min teori är att den verkliga anledningen till trängseln i mittfilen beror på att våra svenska poliser inte heller känner till vad som står i Trafikförordningen.

Juholt

Det verkar som om Håkan Juholt har hamnat i en Moment 22-situation.

Å ena sidan kan det vara så att han inte förstod vad som stod i Riksdagens kostnadsreglementet. Å andra sidan, vill då svenskarna ha en statsministerkandidat som inte ens förstår Riksdagens kostnadsreglemente?

Så antingen ljuger han eller så är han korkad. Inget bra läge.

Euron, del 6

Berlusconis Italien är ytterligare ett Euro-land som inte skött sin ekonomi. Man har ett budgetunderskott på bara strax över 3 %, alltså långt från de grekiska siffrorna. Men det finns en annan parameter som Euro-länderna har att rätta sig efter, nämligen statsskuldens storlek.

De länder som gick in i EMU-samarbetet förband sig att hålla sin statsskuld under 60 % av sin BNP. I Italien är statsskulden det dubbla, 120 %! Men eftersom Italien har en plan för att minska sitt budgetunderskott, som också övriga EU-länder tror vara genomförbar, kommer statsskulden successivt att minska. Men eftersom Italien är så stora, och har en så betydande del av EU-ländernas sammanlagda statsskuld, måste den plan Italien presenterat klaras av. Annars riskerar hela Euro-samarbetet att krackelera.

Greklands statsskuld är runt 140 % av dess BNP, Portugals ca 75 %, Irlands nästan 100 % medan Spanien balanserar runt 60 %-strecket. Man förstår Italiens betydelse när dess statsskuld ensamt är större än Greklands, Portugals, Irlands och Spaniens tillsammans. Så visst är det Grekland som är det stora problemet på kort sikt. Men på lång sikt är det Italien som måste få ordning på sina finanser. Annars är det stor risk att EMU-samarbetet spricker.

Restaurangmomsen, forts

I debatten efter regeringens budgetförslag fanns ett förslag om halverad restaurangmoms. Sossarna totalsågade förslaget. Juholt raljerade i vanlig ordning och menade att de missade skatteintäkterna på fyra miljarder kronor skulle kunna finansiera t.ex en förbättrad a-kassa istället. "Det är bättre att de arbetslösa kan få drägligare villkor jämfört med att de rika ska kunna gå på krogen oftare", var ett av hans uttalanden. Men för ett år sedan var halverad restaurangmoms en av de största punkterna i oppositionens valmanifest.

http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/branschen-glaeds-aat-oppositionens-foerslag-om-halverad-restaurangmoms-461521

Nu ett år senare har Juholt tvärvänt och tycker inte att man ska halvera restaurangmomsen. .

Först föreslår man en sak. När sen motståndarna vill genomföra förslaget då protesterar man mot det. Hur tänker Juholt i den frågan egentligen?

Euron, del 5

Spanien är ett annat Euro-land med trasslig ekonomi. Där har man byggt bostäder i massor, utan att ha köpare till alla hus och lägenheter. Den fastighetskris man på egen hand lyckats skapa har inneburit stora påfrestningar för den spanska banksektorn. I takt med att fastighetsbolagen ett efter ett har gått i konkurs har de banker som finansierat spekulationsverksamheten, framförallt mindre lokala sparbanker, tvingats till sammangåenden i större grupper.

Att det fattas massor av pengar i den spanska banksektorn är ett faktum som Spaniens premiärminister Zapatero på alla sätt försöker dölja. T o m när Moodys tidigare i år sänkte Spaniens kreditbetyg hävdade Zapatero att man hade kontroll på läget, och han försäkrade att det nuvarande budgetunderskottet på 9 % av BNP skulle ner till 3 % på två år. I och för sig har man en hygglig nivå på sin statsskuld, som ligger precis och pendlar runt den tillåtna övre gränsen på 60 % av BNP, men att omvärlden tvivlar på att Spanien på egen hand ska kunna lösa sina ekonomiska problem inser man när kursen på Euro sjönk när Moodys sänkte Spaniens kreditbetyg. Spanien är EU:s fjärde största ekonomi och trots Zapateros alla positiva uttalanden finns det få ekonomiska ljuspunkter i Spaniens finanser. T.ex. har man en arbetslöshet på över 20 % och det är inget som imponerar på omvärlden.

Socialdemokraternas skuggbudget

Socialdemokraterna har kommit med sin skuggbudget.

http://www.socialdemokraterna.se/upload/Arrangemang/Budget_2012/V%c3%a4gen_mot_en_kunskapsbaserad_ekonomi.pdf

När Juholt höll sitt installationstal vid senaste s-kongressen, när han valdes till sossarnas partiledare, började han med att tala om ”kultur”. Den första kvarten handlade enbart om kultur. Det var tydligt att han ville profilera sig som en stor kulturförespråkare. För ett halvår sedan hade Expressen en famös artikel om ett ögonvittne på en bar i Turkiet där Juholt högt och ljudligt hävdade för sitt ressällskap att ”han var den ende partiledaren som var intresserad av kultur”. Så det var med spänning jag såg fram emot hur mycket sossarna ville satsa på kultur i sin budget.

Svaret blev 250 miljoner kronor per år. Större delen av detta belopp skulle finansiera fritt inträde till statliga museer. Med en budget på mer än 800 miljarder kronor utgör alltså sossarnas kultursatsning 0,03 % av budgeten. Sådana småbelopp brukar kallas för felräkningspengar.

Så var det med den kultursatsningen.

Euron, del 4

I den fjärde delen av min Euro-granskning har turen kommit till Portugal. Eller oturen rent utav. Här handlar det också om en regerings inkompetens kombinerat med arrogans och egoism, precis som för Grekland och Irland.

Portugals budgetunderskott har stigit till ca 10 %, alltså tre gånger mer än det tillåtna 3 %, man förband sig att inte överstiga när man valde Euron som valuta. Trots att man är en av de största bidragstagarna inom EU har man genomfört reformer som man inte haft råd med.

När man sen läser följande artikel

http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=171599

kommer den oundvikliga frågan: Vad är det för lallare som styr Portugal? När man har så dålig koll på sina egna affärer så borde man vara diskvalificerad att få ha Euron som valuta.

Det bästa är nog att låta portugiserna återgå till sina gamla Escudos, så kan Europas pensionärer som får betala notan, åtminstone ha ytterligare ett land med ”skoj-valuta” att semestra billigt i.  

Jämna-pengar-klubben

Häromdagen skrev jag om kortbetalningar som ett smidigt betalningssätt, men det finns tillfällen där kontanter skulle ha varit att föredraga.

Men kontantbetalningar, som ibland skulle kunna vara ett smidigt betalningssätt, blir inte sällan ett irritationsmoment. Jag tänker på alla medlemmar av ”Jämna-pengar-klubben”. Det börjar med att expediten säger till kunden framför ”Det blir 78 kronor”. Kunden framför öppnar sin väska, tar fram sin handväska som öppnas och fortsätter med att ta fram en portmonnä som öppnas. En femtiolapp tas fram. Därefter bläddras en tjuga fram. Därefter öppnas facket med mynt och sex enkronor plockas fram en efter en. Men sen är myntfacket tomt hur mycket kunden än letar. Det betyder att expediten får lämna tillbaka sedlarna och mynten till kunden som stoppar in pengarna i sina olika fack. Och det hela slutar med att kunden tar fram en hundralapp från portmonnäns sedelfack. Expediten lämnar tillbaka en tjuga och två enkronor, som ska stoppas in i sina respektive portmonnäfack Portmonnän ska stängas och stoppas i handväskan som ska stängas. Handväskan ska stoppas in i väskan, som ska stängas. Och sen blir det min tur att bli expedierad.

Ovanstående händelse är inte unik, utan inträffar åtminstone varannan gång jag ska bli expedierad och kunden framför mig är en medlem av Jämna-pengar-klubben. Vilket de flesta kvinnor är, oavsett ålder.

Euron, del 3

Det finns andra länder inom EU än Grekland som beter sig egoistiskt, på övriga länders bekostnad. Irland är ett sådant land.

När Irland gick med i den europeiska gemenskapen år 1973 var det ett av Europas fattigaste länder. Genom sitt medlemskap i EU blev Irland bidragsmottagare, plus att man fick flera andra förmåner. T.ex. fick man inrätta en skattefri zon i Dublin för utländska, framförallt amerikanska, företag. Skattefriheten drog till sig massor av företag, som valde Dublin som säte för sina europeiska dotterbolag framför andra europeiska städer, som rent geografiskt kanske hade varit lämpligare.

Irland upplevde under 1970 och -80-talen en utveckling från ett fattigt bondesamhälle till en modern och tekniskt avancerad keltisk tigerekonomi. Under 1990-talet hade man på många områden passerat t.o.m. Storbritannien vad gäller välstånd. Irlands nyvunna rikedom var på bekostnad av de EU-länder som var bidragsgivare, bl.a. Storbritannien, som avstod delar av egen utveckling för att hjälpa de fattigare EU-länderna.

När EU hette EEC, och bestod av sex länder, hade man bestämt sig för att alla gemensamma beslut skulle vara enhälliga. Alla länder måste vara överens för att ett beslut skulle genomföras. Sen växte EEC till det EU vi har idag med 25 länder. Men principen om enhälliga beslut fanns kvar. Det försökte man ändra på genom det s.k. Lissabonfördraget. I detta fördrag föreslog man att man på flera områden, t.ex. polissamarbete, terroristbekämpning och gränsöverskridande brottslighet skulle införa kvalificerad majoritet när gemensamma beslut skulle tas. Andra områden som utrikes- och säkerhetspolitiken, skatte- och socialpolitiken skulle ha kvar vetorätten, vilket kan tyckas fegt och ologiskt. Men man bedömde att unionen inte var mogen för förändringar inom dessa områden.

Alla EU-länderna godkände den föreslagna förändringen, utom Irland. Medan övriga länder lät respektive regeringar bestämma ville Irland ha en folkomröstning om fördraget. Och 2008 genomfördes denna folkomröstning vilket innebar att det nya fördraget inte kunde genomföras. Och många såg det som första spiken i EU:s kista. ”Nu spricker hela EU-samarbetet” var mångas åsikt runt om i Europa, inte bara bland vanligt folk utan högt upp i ländernas regeringar.

Nu var det väl inte så klokt av Irland att som enda land ha en folkomröstning om Lissabonfördraget. Man var tydligen beredda att sätta en käpp i hjulet för alla de länder som hjälpt större delen av Irlands befolkning till en rejält höjd levnadsstandard.

Nu blev det en ny folkomröstning i Irland året därpå och då segrade ”Ja-sidan” och Lissabonfördraget kunde godkännas av alla EU-länderna.

Nu har Irland inte kunnat sköta sin ekonomi som man borde. Förändringar i omvärlden där Dublins skattefria zon inte längre är så intressant, en inhemsk bankkris och att man genomfört ofinansierade reformer i alltför stor utsträckning, har gjort att Irlands budgetunderskott har växt till över 30 %, d.v.s. dubbelt upp jämfört med Greklands. Ska också jämföras med de 3% man förbundit sig att inte överstiga, när man övergick till Euro som valuta. 

Att Irland ska kunna ”fixa situationen” på egen hand verkar inte troligt. Återigen måste övriga EU-länder, inte bara Euro-gruppen, avstå från egna reformer för att hjälpa de irländska slösarna upp på banan en gång till. Tur för Irland att man inte lyckades förstöra EU-samarbetet för två år sedan.

(Fortsättning följer ...)

Restaurangmomsen

När man följer debatten om den sänkta restaurangmomsen handlar det nästan bara om hur onödig den reformen är. Meningen ”Ett par kronor lägre krognota, och som bara gynnar de som har råd att gå på krogen” sammanfattar vad tidningarna skriver om.

Tanken att man ska stoppa in reformen i samma fack som ROT- och RUT-avdragen verkar ingen journalist ha haft. Men det måste ju vara den jämförelsen som är den stora vinsten med reformförslaget. Innan ROT-avdraget infördes år 2004 var det den svarta marknaden som rådde för privatpersoner. Det fanns knappast någon hantverkare som var intresserad att göra ett jobb, om det inte var svart. Idag är det precis tvärtom, enligt min erfarenhet. Finns det överhuvudtaget någon hantverkare idag som erbjuder svarta tjänster? Tveksamt.

Jag är ganska säker på att vi inom ”hushållsnära tjänster” kommer att få samma utveckling som skedde med ROT-avdraget. När RUT-avdraget infördes år 2007 utfördes i princip all städning, som köptes av privatpersoner, av svart arbetskraft. Alla har väl hört talas om ”de polska städerskorna”. I dag blir det här området ur skattesynpunkt mer och mer vitt för var dag som går. Tror inte att det kommer att finnas kvar svarta städerskor om ett par år.

När det gäller den sänkta restaurangmomsen kommer denna att gynna alla de restaurangägare som följer de regler som finns idag. De laglydiga krögarna kommer att, betydligt bättre än idag, kunna konkurrera med de krogägare som idag ”inte är med i den där momsen”. Och ju fler gäster en juste restaurang har desto mer till statskassan. En win-win-situation för både stat och ärliga krögare. Och det kommer att ske på de svarta krogarnas bekostnad. Och till syvende och sist kommer ett restaurangbesök för oss alla att bli bättre än idag. Kunnigt yrkesfolk levererar högre kvalitet än de som bara är lycksökare. Och som en sidoeffekt kommer krogbesöket för oss gäster också att bli några kronor billigare. Våra journalister förstår antagligen inte hela bilden, som vanligt.

Euron, del 2

Grekland, som kom med i EMU-samarbetet först får 2001, bytte ut sina Drachmer mot Euro året därpå, samtidigt som de flesta andra EU-länderna bytte ut sina valutor. I EMU-samarbetet är reglerna stenhårda. För att vara med i EMU, och att ha Euron som valuta, får bl. a. landets budgetunderskott inte överstiga 3 % av landets BNP. Men Tyskland fick problem med denna regel redan efter ett år. Till stora delar var det ”den östtyska notan” som blev en alltför stor påfrestning för Tysklands ekonomi. Men att Tyskland, landet som påskyndade Euron som gemensam valuta, skulle råka ut för de hårda sanktioner man hade bestämt, var aldrig aktuellt. Tyska regeringens försvar var att ”visst har vi brutit mot 3%-regeln, men vi har kontroll på läget och om bara ett par år har vi löst problemet”.

När sen andra länder började få för stora budgetunderskott fick Tyskland, tillsammans med övriga välskötta EMU-länder, acceptera deras försäkringar om att ”de hade kontroll på läget och om bara ett par år har vi löst problemet”. De länder som började få ekonomiska problem var framförallt Irland, Portugal och Grekland. Men hela EMU-gemenskapen hade ju ett par år tidigare tvingats lita på Tyskland, när dess regering försäkrade sina kollegor i de andra länderna att ”det här fixar vi”. Och självklart måste man ju lita på att de andra länderna som nu hade fått problem också skulle ”fixa situationen”. Och självklart måste man ju lita på att alla talar sanning. Även om ett lands finansminister inte ljuger kan undanhållandet av sanningen vara lika allvarlig. Och det var precis detta som var fallet med framförallt Grekland. Jag tror inte att många av de övriga länderna riktigt kände till hur de grekiska politikerna t. ex. successivt hade ökat sitt lands pensionsåtaganden.

http://www.realtid.se/ArticlePages/201004/16/20100416163029_Realtid526/20100416163029_Realtid526.dbp.asp?sAction=lk

http://www.e24.se/makro/varlden/fragor-och-svar-darfor-har-grekland-hamnat-i-kris_2034827.e24

Nu har Grekland ett budgetunderskott som ligger runt 15 % av BNP, alltså långt över de tillåtna 3 % man förbundit sig att följa. Vad tänker man då göra för att övriga EMU-länder ska fortsätta hjälpa Grekland? En sak som man inför är höjd fastighetsskatt, ett närmast okänt begrepp i Grekland. Där bygger man inte klart sitt hus, eftersom det är först när huset är färdigbyggt som man börjar betala skatt för sin fastighet. Kommer dessa ofärdiga hus att tvingas börja betala fastighetsskatt? Fortfarande har EU-kommissionen inte fått svar på den frågan.

Om icke-färdiga hus inräknas som skatteobjekt kommer detta att inbringa 2 miljarder Euro per år till grekiska staten. Eftersom Grekland har drygt 11 miljoner invånare betyder dessa nya skatteinkomster ca 1 500 svenska kronor per grek och år. Och grekerna har sagt att denna nya fastighetsskatt ska gälla i bara två år. De oroligheter och protester som utbrutit i Grekland p.g.a. detta förslag handlar alltså om man tvingas betala sammanlagt ca 3 000 svenska kronor under två år för att övriga Europa ska fortsätta hjälpa grekerna så att många av dem kan gå i pension vid 50-55 års ålder. Och fortsätta ha ett stort antal offentligt anställda som egentligen inte har någon vettig arbetsuppgift. Och fortsätta leva utan att egentligen betala skatt överhuvudtaget.

Det finns naturligtvis ingen enkel lösning på hur man ska lösa Greklands problem. Att slänga ut dem från EMU-samarbetet och låta de återgå till sina Drachmer kommer att kosta för alla, men är kanske ändå den minst otrevliga åtgärden. De som är långivare till Grekland finns över hela världen. T. ex. hittar vi många pensionsfonder, även svenska, som stora långivare till Grekland. Men även om det skulle innebära lägre pensioner för många européer, kanske det ändå är det bästa som kan hända. De pensionärer i övriga Europa som får sina pensioner sänkta p.g.a. av Greklands konkurs kommer istället att ta igen det på att det kommer att bli hur billigt som helst att semestra i Grekland.

Grekernas valuta kommer att bli en skoj-valuta när de får ta eget ansvar, och när inget annat land behöver betala för deras excesser. Vem tror egentligen på grekerna i dag när de säger att de kommer att ”fixa situationen”? Då måste man vara väldigt blåögd.

(Fortsättning följer...)

Ring så spelar vi

I dag är det lördag och i radions P4 sänds programmet "Ring så spelar vi".

Det vanligaste svaret, under dösnacket innan frågan, är "Jajamänsan". Det kvittar vad Lisa Syrén frågar om, svaret är givet, nämligen  "Jajamänsan".

"Skiner solen på dig?" "Jajamänsan". "Och du har fullt upp?" "Jajamänsan". "Är du beredd att svara på frågan?" "Jajamänsan" ...........

Euron, del 1

Det har väl inte undgått någon att en allvarlig finanskris inte är alltför långt borta. Det är mycket snack om Grekland (mer om Grekland och de andra vanskötta EMU-länderna i framtida inlägg), men det land som tagit mest stryk är Tyskland. Och tyvärr har Tyskland inte fått den uppskattning av sitt ekonomiska tänkande man borde ha fått. Nu när den amerikanska dollarn successivt tappar i förtroende hade D-marken kunnat vara en självklar ersättare. Västtyskland hade en stabil ekonomi och allt pekade på att den högkonjunktur, som man befann sig i slutet av förra seklet, skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Internationellt hade D-marken stort förtroende, inte minst i Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. D-marken hade kunnat bli den stora världsvalutan, men historien ville annat.

Första motgången kom redan 1990 när man slog ihop den östtyska valutan med den västtyska. Det var första steget i sammanslagningen av de båda staterna Öst- och Västtyskland. Enligt de officiella siffrorna i redovisningen av de östtyska statsfinanserna var den ekonomiska ställningen i de båda länderna rätt så lika. Det skilde ca 10 % till Västtysklands fördel. Det skulle innebära att man skulle behöva betala 1 östtysk mark och 10 östtyska pfennig för att få en västtysk D-mark. Men Helmut Kohl tyckte att de där futtiga tio procenten kunde man bortse från, eftersom en sammanslagning av de båda länderna var av så stor betydelse.

Men med facit i hand visade sig att de östtyska siffrorna var lögn. Rätt värdering av de östtyska tillgångarna skulle ha gett en växelkurs, inte 1:1 utan kanske upptill 10:1, alltså tio östtyska mark för en västtysk D-mark. Den östtyska ekonomin var bankrutt. Infrastrukturen var ålderdomlig och sliten. Det krävdes massor av resurser för att få upp vägar, järnvägar, byggnader och allt annat som ingår i infrastrukturen, till en acceptabel nivå. Och den östtyska industrin var av sådan karaktär att den endast kunde fungera i en planekonomi. När man hamnade i den västeuropeiska marknadsekonomin var man chanslös.

Denna belastning för den västtyska ekonomin var allvarlig, men man klarade av den. Den standard man nu har i den östtyska delen kan man tacka det gamla Västtyskland för. Givetvis har de som bodde i väst fått avstå från egna reformer, för att täcka de behov som fanns i gamla Öst. Men västtyskarna har tåligt betalat och de flesta tycker att uppoffringarna har varit värda, eftersom det viktigaste ändå var Tysklands återförening.

Trots ”det östtyska bedrägeriet” hade D-marken ändå kunnat hävda sig på den internationella marknaden, så stark var den. 1999 infördes Euron för finansiella transaktioner EU-länder emellan, men det var först år 2002 som vanligt folk fick Euro-sedlar och mynt i sin hand. Och än en gång var det Tyskland som var det land som tänkte i de stora banorna. En gemensam valuta skulle vara så mycket värd för alla i Europa att den eventuella nackdel för den egna valutan, som ett införande av Euron skulle innebära, kunde man bjuda på.

(Fortsättning följer…)

Backa

Uppdrag Granskning visade häromveckan ett reportage från en av Göteborgs förorter, Backa. Vardagen där har på senare tid präglats av rån, stölder och skottlossningar. Det är kriminella ungdomsgäng som förpestar livet för vanligt folk.

Janne Josefsson gav sig ut bland ungdomarna och försökte ta reda på orsaken till de ordningsproblem som finns i Backa. ”Det är polisens fel. Jag har inte gjort något. Ändå trakasserar polisen mig” var det samstämmiga svaret från alla han frågade.

Mina teorier till deras syn på polisen är följande:

1. De har en syn på Polisen som präglas av de rötter de har. I de diktaturer de här ungdomarna kommer ifrån, eller deras föräldrar, är Polisens roll i första hand att säkra makten för diktatorn. Det innebär att Polisen är, bortsett från att den vanligen även är gravt korrumperad, de stora bovarna i de länder där Backa-ungdomarna har sina rötter.
2. De förväxlar demokrati med anarki. I en anarki gäller: Jag bestämmer. I en demokrati gäller: Majoriteten bestämmer.
3. De är helt felinformerade om vad som gäller för medborgare i ett demokratiskt rättssamhälle. I en demokrati finns det en grupp som har till uppgift att säkra demokratin och rättsamhället: Polisen.
4. I en demokrati är det bara Polisen som får tillgripa våld. Och det får den göra om demokratin/rättssamhället är hotat. Polisen har helt enkelt våldsmonopol.
5. I en demokrati/rättssamhälle ska medborgarna lyda polismans uppmaning utan protest. Om polismannen griper fel person, tar nästa led i rättssamhällets över och rättar till det som blir fel. Och om även detta led gör fel, finns nästa led … och nästa … och nästa … Resultatet ska nämligen vara att oskyldiga inte ska drabbas av några straff eller andra sanktioner, medan de skyldiga ska få sina straff enligt gällande lagar.

Visserligen hade det varit lättast om de kriminella hade en skylt på sig som visade att de var kriminella. Då hade de oskyldiga inte blivit ”trakasserade av Polisen”. Men om de oskyldiga befinner sig bland de kriminella, och inte försöker stoppa de kriminellas kriminella handlingar, är det svårt för Polisen att välja ut rötäggen i folksamlingen. Det bästa de oskyldiga kan göra är att inte befinna sig bland de kriminella skitstövlarna. Då slipper de bli ”trakasserade av Polisen”.

TV-licens

Finns det något mer otidsenligt än TV-licensen? Jag förstår syftet, och hur licensen en gång i tiden kom till. Vi hade radio där staten, för att få in pengar, hittade på att personer som ägde en radioapparat skulle betala en licens. Ungefär som jägaren som betalar vapenlicens för sina gevär. Sen kom TV:n och självklart såg staten detta som ytterligare ett ting som skulle kunna ge pengar till staten.

Men idag kan man se på TV via datorn, eller mobiltelefonen. Och någon licens för dator- eller mobilinnehav har staten inte hunnit med att införa. Så om du köper en TV idag, är det en TV-apparat som kräver en licens, eller en dator som är licensbefriad? Ska bli intressant att se hur länge staten kan streta emot med sin TV-licens, innan den blir löjeväckande. TV-licensen känns idag ungefär lika modern som motboken.

Kortbetalningar

Tänk att det bara är tjugo år sedan som man slutade med checkar. Det var ju ett stort irritationsmoment när man stod i kassan i mataffären och kunden framför en skulle betala sina varor med check, istället för med kontanter. Det var upp med checkhäftet, fylla i checken efter alla konstens regler, lämna checken till kassörskan som skulle stämpla på både fram- och baksida, med två olika stämplar, och sen kontrasignera checken innan den hamnade i kassalådan.

Sen kom ICA-kortet och alla andra kort som, med PIN-kod, gör betalningen i kassan väldigt smidig. Trots det finns det tillfällen där kortet skapar irritation, där man önskade att kunden framför en istället för kort skulle använda kontanter. Det är t ex i småbutiker där kunden köper ett äpple, en tidning eller en läsk och hivar upp sitt kort. Den lilla butiken har inte direktuppkoppling till sin bank utan använder en kortterminal som ringer upp banken. Och efter en tid, som kan uppfattas som oändlig, blir butiken uppkopplad och kan knappa in t ex ”12 kr” på sin terminal. Och efter ytterligare en väntetid kommer en reaktion från terminalen i form av ett kvitto som ska undertecknas av kunden, ibland i kombination med att den butiksanställde ska komplettera kvittot med kundens personnummer. Det smidiga sättet att betala med kort har i de här fallen blivit väldigt osmidigt. Och som väntande kund önskar man att kunden framför en istället hade haft en tjuga att betala med.

GPS-västar

Jag har tidigare skrivit om svenskarnas, i mitt tycke, märkliga syn på övervakningskameror. ”Märkliga syn”, därför att där jag ser trygghet i kamerorna, ser många det som ett förtryck. Kameramotståndarna hänvisar till Orwells bok 1984 utan att ha läst den, eller om man läst den, inte förstått den. Orwells kameror användes av diktatorn för att förtrycka sitt folk. Dagens kameror i Sverige används för att skapa trygghet för medborgarna. Istället för att ha mängder av ”poliser ute på stan” för att skydda medborgarna för buset, kan några få poliser med hjälp av ”kameror ute på stan” få samma information och göra samma insatser för medborgarnas bästa.

Nu används samma argumentation efter en nyhet om att ett dagis i Malmö ska skaffa GPS-västar till sina småttingar för att ha bättre koll på dem när de är ute i skogen t ex.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1547843/Dagisbarn-ska-sparas-med-GPS.html

Min omedelbara reaktion på artikeln var: Yes, vilket bra hjälpmedel för förskolepersonalen.

Men, så läser man vad andra tycker och förstår ingenting. På olika bloggar och chattar diskuteras frågan. Och de allra flesta är negativa till GPS-västar på dagisbarn. T ex får man leta länge på den här bloggen

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1120423&page=3

innan man hittar någon som är positiv.

Argumenten mot är av typen ”barnen kan ju bli överkörda eller drunkna ändå, trots väst”. Ja, naturligtvis. Allt kan hända, men en GPS-väst borde minska risken för sådana händelser.

Bloggerskan Fotbollsfrun, som normalt har mycket sunda åsikter om det mesta, ger tummen ner för GPS för barn. Hon sällar sig därmed till de flesta kultur- och ledarskribenter som skrivit om Malmöprojektet. Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent i Expressen, menar att detta är första steget mot ett livslångt teknikberoende för de stackars dagisbarnen. Hon drar paralleller till den lilla tjejen som var ”på landet” (som Stockholmarna uttrycker det) som inte ville cykla eftersom hon glömt sin cykelhjälm hemma i stan. Men hennes pappa (och Marteus) tyckte att det var trams eftersom de nu var på landet och där kunde ju inget hända. Men det konstiga i sammanhanget är att Marteus gör följande konklusion om hjälmhändelsen och skriver ”Kommer vi att få en generation som inte är förmögen att ta sig ut genom dörren utan att vara övervakad? I så fall: var det verkligen så vi ville ha det?” Min åsikt om händelsen är att tjejen var klok, medan pappan (och Marteus) inte var fullt lika kloka, och jag ser inte kopplingen till ”övervakningssamhället”.

OCR-nummer

Nu är det dags att fixa månadens räkningar. Och det görs ju numera med bank-på-Internet. De flesta kan nog hålla med mig om att det är ett ganska smidigt, och billigt, sätt att betala sina räkningar på. Och det hade varit mycket smidigare om man hade sluppit knappa in den identifikation som krävs för att betalningsmottagaren ska kunna placera inbetalningen, dvs. det förhatliga OCR-numret. Vissa företag har upptill tjugo siffror som man tvingas slå in för att det ska kunna ta emot betalningen.

Men hur många siffror krävs för att man ska kunna identifiera en betalning? Om vi tänker oss ett företag som har alla svenskar som kunder dvs. nio miljoner. Och alla dessa nio miljoner skickar två betalningar i veckan till företaget, dvs. runt 100 betalningar per år från varje svensk. Sammanlagt blir det 900 000 000 betalningar per år. Om vi sedan lägger till en kontrollsiffra för att stoppa felregistrering redan vid källan kommer vi upp till tio siffror. Men varför använder företag dubbelt så många OCR-siffror när redan hälften är mer än tillräckligt. Jo, för trettio år sedan när företag inte hade så stor egen datakraft konkurrerade Post- och Bankgirot med varandra att ge den bästa kundservicen. Och en sådan serviceåtgärd var att, i jättestora datalistor, ge företagen statistik över inbetalningar. Det kunde vara uppdelning av kunderna i storlek, regiontillhörighet, produktval, frekvens osv. Och eftersom inbetalningsblanketterna lästes maskinellt hos både Post- och Bankgirot, var det inget extra besvär, eller innebar någon större merkostnad, att ta fram denna statistik. Men sådan statistik tas numera fram av företagen själv i egna administrativa system. Man behöver inte längre de servicebyråtjänster som Post- och Bankgirot levererade för trettio år sedan. Trots att de långa OCR-numren inte längre behövs har de flesta företagen inte anpassat sig till den nya tiden. Det finns bra exempel på företag som förstått att det är ganska jobbigt för oss privatpersoner att knappa in en massa siffror, när det inte behövs. Handelsbanken är ett sådant företag. Det finns säkert fler företag, som jag just nu inte kommer på, som bara kräver max tio siffror för att kunna identifiera betalningen. Heder åt dessa. Och ett stort BU till alla andra företag som av lathet eller andra skäl inte vill underlätta för oss kunder att smidigt betala våra räkningar.

Frukt i skolan

Läste följande artikel häromdagen:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13666325.ab

En fråga som jag direkt ställer mig är: Hur f-n tänkte föräldrarna som anmälde det hela?

Det handlar alltså om att barnen ska ha en fruktstund varje dag. Och för den skull vill skolan att föräldrarna skickar med ett äpple, en banan eller någon annan frukt som barnet gillar. Nu förstår alla att frukt inte är gratis. Ett äpple kan ju kosta flera kronor, i och för sig beroende var man köper det, tio kronor på Seven-Eleven eller ett par kronor på ICA. Skolan har tagit höjd för att alla föräldrar inte har råd med så stora utgifter och har ordnat med så att de elever som inte har någon frukt med sig får en frukt av skolan.

Så vad är problemet? Jo, de anmälande föräldrarna menar att skolan ska vara avgiftsfri. Följden kommer antagligen att bli att fruktstunden tas bort. Att frukt kan vara bra ur inlärningssynpunkt, en mätt elev presterar mer än en hungrig, tycks dessa föräldrar inte ha tänkt på. Så vad är viktigast: att man tokföljer skollagen eller att eleverna inte är analfabeter när de tar studenten?

Eftersom det aldrig har varit ett krav från skolan att skicka med en frukt varje dag, bara en möjlighet för föräldrarna - ”Inget barn blir utan frukt – det serveras oavsett om man har med en egen” - kan man undra hur dessa anmälande föräldrar har tid och ork att ägna sig åt det här ”problemet”. Och hur de tänker. Rättshaverister finns på många ställen i samhället, synd bara att deras beteende ska gå ut över eleverna, t o m deras eget barn.

Molnet

Den stora grejen inom IT idag är det s.k. ”Molnet”, eller ”the Cloud” som det heter på utrikiska. Vitsen med Molnet är att man bara ska betala för den IT-kapacitet man för tillfället använder. Det presenteras som det största som hänt inom datavärlden någonsin. Apple har t. o m. sin egen variant, iCloud. Principen för Molnet är att all ens data ligger centralt någonstans. När man behöver sina data hämtar man hem just den mängd data som behövs till sin egen dator eller terminal. När man är klar med sin uppgift skickar man tillbaka rubbet till det centrala lagret. Och all dataöverföring sker via Internet. På detta sätt kan man minimera sina datakostnader, eftersom kostnaden för den centrala datalagringen kan delas av många kunder och utrustningen som den enskilde dataanvändaren behöver kan vara av enklast tänkbara slag.

Så gott som alla IT-leverantörer annonserar hej vilt om detta fantastiska koncept. Men för tio år sedan hette samma sak ”Två hål i väggen”, en travesti från elmarknaden. Enda skillnaden med Molnet är att i stället för att utnyttja Internet som överföringssätt använde man bredband, som var relativt nytt då. I övrigt vara det samma koncept.

Och går man ytterligare tio år tillbaka hette samma sak ”Distribuerad Databehandling”. På den tiden använde man s.k. ”svetsad lina”. Det var helt enkelt Televerket som fixerade alla kopplingar i sina många analoga televäxlar mellan den centrala datorn och alla användare. Så för att överföra information var det inte Internet eller bredband, utan de kopparbaserade telelinjerna som då var det enda alternativet. Genom de fasta förbindelserna var den centrala datorn ständigt uppkopplad mot alla sina användare runt om i landet. Men i övrigt var tanken detsamma som med Molnet och Två hål i väggen.

Intet nytt under solen.

Världens sämsta idé

Min favorit till segern i tävlingen om ’Världens sämsta idé’ är nog den idé Adolf Hitlers far hade, när han på sommaren år 1888 sa till sin fru: ”Kära Klara, ska vi gå in i sovrummet en stund?”

Ung röst 2011

Ibland finns det i den offentliga debatten en uppfattning om att ett boende i en storstad inte alltid är så gynnsamt. Det finns så mycket lockelser och kriminalitet i storstadsmiljön som framförallt drabbar ungdomen. Att bo en bit ut från stan betyder oftast en tryggare tillvaro.

Men hur är det i verkligheten? Rädda Barnen har kommit med en rapport som heter Ung Röst 2011.

http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Ung%20Röst%202011/RB_UngRost_2011.pdf

Det finns mycket som slår en är när man läser bilagorna (framförallt i bilaga 2 – från sid 75 och framåt).

T ex frågan: ANDEL ELEVER SOM SÄLLAN ELLER ALDRIG KÄNNER SIG TRYGGA I BOSTADSOMRÅDET PÅ KVÄLLEN. I Järva och Botkyrka svarar 20% resp 18% att de känner sig otrygga där man bor. Mot 8% i Stockholms innerstad.

En annan fråga: ANDEL ELEVER SOM SÄLLAN ELLER ALDRIG KÄNNER SIG TRYGGA I KOLLEKTIVTRAFIKEN PÅ KVÄLLEN visar att i Järva resp Botkyrka tycker 31% resp 42 % att det inte är vidare värst trevligt att åka med kollektivtrafiken, Mot 20% i Stockholms innerstad.

Sörgårdsidyllen finns kanske vid Nybroplan.

SAAB

De SAAB-anställda har inte fått ut sina augustilöner. Men man har ju inte tillverkat någon bil på sex månader. Kan man ändå få lön när man inte gjort något?

Etanol

I ett tidigare inlägg påstod jag att om man kommer med ett verkligt tokigt förslag och tillägger att ”det är bra för miljön” så nickar alla instämmande och har inga synpunkter på det tokiga förslaget.

Antagligen var det någon som sa ”det är bra för miljön” när man tog beslut om etanol som drivmedel för bilar.

I Brasilien används etanol mer än bensin som drivmedel för personbilar. I Brasilien odlar man också sockerrör och det har man gjort i många, många år. Man har också i många, många år bränt upp restprodukterna av sockerrören. Dels har det handlat om rester av sockerrören på fälten, dels har det varit restprodukter från tillverkningen på sockerfabrikerna. Någon kom på att det var slöseri när man kunde göra etanol av resterna istället. Och när någon annan kom på att man kunde ersätta bensinen med etanol, med lite modifikationer av bilmotorerna, så var succén given.

Idén med etanol istället för bensin spreds över världen, och två länder nappade direkt, USA och Sverige. Men eftersom man inte kan odla sockerrör i USA eller Sverige fick man hitta på andra ingredienser. I USA blev det majs, och i Sverige vete, som ersättning för sockerrörsrester. Men med majs och vete är idén inte lika bra. Varför?

Jo, för att tillverka 10 liter etanol av sockerrörsrester behövs lika mycket energi som finns i 3 liter etanol. Motsvarande värde för vete är 6 liter. Och om man använder majs behövs energi motsvarande 9 liter för att tillverka 10 liter etanol. Anledningen till dessa skillnader är inte bara beroende på råvarornas energiinnehåll. Det har också att göra med att sockerrörsodling inte behöver lika bra jordbruksmark och gödsling som majs och vete. Om man då tänker på att det även krävs energi för att plöja och harva marken, så utsädet, ogräsbespruta ett par gånger och sedan köra med skördetröska. Och sedan ska ju majsen resp. vetet forslas till etanolfabriken. Ja, då kanske etanolen i USA t o m är energinegativ, d v s det går åt mer energi än det som finns i 10 liter etanol för att tillverka 10 liter etanol. Och energivinsten i Sverige blir också väldigt blygsam. Om det nu blir någon vinst.

http://www.fof.se/tidning/2007/7/etanol-sloseri-med-resurser-och-energi-0

I artikeln ovan står det, att för att driva en svensk bil under ett år krävs årsskörden från 3,5 hektar åker. ”Om hela den svenska bilflottan drevs med etanol skulle det kräva veteåkrar som täcker nästan hela Götaland och Svealand.” Och dessutom är det ju mat som man bränner upp när man tillverkar etanol av vete. Jag kan inte se annat än att hela idén med etanol som drivmedel till bilar är direkt korkad.

Staten har infört en massa förmåner för alla som skaffar sig en etanolbil: subventioner vid köp av etanolbilen, lägre skatt, lägre förmånsvärde, gratis parkering i vissa städer, ingen biltull i Stockholm osv. Men hur kan staten ge så stort stöd åt en så uppenbart dålig idé ? Jo, någon politiker fällde de förlösande orden "Det är bra för miljön" och då upphörde, som alltid, all diskussion om förslaget.

Sett på nätet

Dagstidningen New Zeeland Herald redogör för en global opinionsundersökning där man ställdes inför följande uppgift:

”Vill ni vara vänlig att ge er ärliga åsikt om hur man finner en lösning på matbristen i resten av världen.”¨

Resultatet blev tyvärr helt misslyckat.

I Afrika visste man vad ”mat” var.

I Östeuropa visste de inte vad ”ärlig” var.

I Västeuropa kände de inte till ”brist”.

I Kina visste de inte vad ”åsikt” var.

I Mellanöstern var ordet ”lösning” obekant.

I Sydamerika visste de inte vad ”vänlig” betydde.

Och i USA hade de ingen aning om vad ”resten av världen” var.

Carin Jämtin

Det var inte bara en ny partiledare som sossarna utsåg på sin kongress i våras. Man fick även en ny partisekreterare, Carin Jämtin.

Jämtin har under de senaste åren kommit med en del förslag, som hon sedan har tagit tillbaka, ett efter ett. Men jag tycker att det märkliga var att hon överhuvudtaget kom med sina ogenomtänkta förslag i första steget. T ex inför valet 2010 när hon föreslog att man skulle inrätta en butler-tjänst för Stockholmarna:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article12428512.ab

Motivet var att det var svårt för t ex arbetande småbarnsföräldrar att få ihop livspusslet. Samtidigt var hon stark motståndare till RUT-avdraget. I mina ögon kan man inte vara mer inkonsekvent. Givetvis fick hon ganska snart ta tillbaka sitt förslag.

Sen kom hon med ett förslag om att ersätta en befintlig helgdag med en muslimsk sådan:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/jamtin-vill-ha-muslimsk-helgdag

Att förslaget visade på en kultur- och historielöshet kunde man väl acceptera. Men att det i Sverige finns andra religioner än kristendom och islam, som i konsekvensens namn också borde få bestämma över de nationella helgdagarna, hade Jämtin kanske inte tänkt på. Givetvis fick hon ganska snart ta tillbaka sitt förslag.

Därefter kom Jämtin med ett förslag om att TV-sändningar från OS skulle visas i SVT. Det skulle ske genom en lagändring:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/sportitv/article13191999.ab

Eftersom SVT inte har de pengar som krävs för att köpa sändningsrättigheterna innebar hennes förslag helt enkelt konfiskation av privat egendom. De som betalat IOK för sändningsrättigheterna skulle helt enkelt utan ersättning lämna över sina dyra rättigheter till SVT. Givetvis fick hon ganska snart ta tillbaka sitt förslag.

Nästa klavertramp var förslaget om skoluniformer:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2371136/skoluniform-om-carin-jamtin-far-bestamma

Jag tror att ett skoluniformsförslag i Sverige är ganska dödfött. I den svenska skolan har elever kepsar på sig under lektionerna och det är helt OK att t o m bära niqab för muslimska tjejer. Att få svenska elever att se ut som om de bodde i Nordkorea var lite väl magstarkt även för de egna anhängarna. Givetvis fick hon ganska snart ta tillbaka sitt förslag.

Ett annat världsomstörtande förslag från Jämtin var det om könsneutrala toaletter:

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/infor-konsneutrala-toaletter-och-kommunala-hbt-boenden-for-aldre-

Ingen begrep väl egentligen syftet med förslaget vilket innebar att hon givetvis ganska snart fick ta tillbaka sitt förslag.

Varför kommer det jämtut en massa konstiga förslag från Jämtin?

Försök ...

... sätta markören (pilen) på hans näsa....

http://www.selfcontrolfreak.com/slaan.html

Poliskameror

Läste en artikel i DN om kameror i polisbilar som registrerar bilars registreringsskyltar:

http://www.dn.se/nyheter/politik/nya-kameror-okar-kontroll-pa-bilister

Bl a står det i artikeln: ”Direkt får polisen besked om de (=bilarna) är efterlysta eller stulna, har körförbud, är oförsäkrade och obeskattade men också om ägaren saknar körkort. Det här nya och supersnabba systemet, som gör att polisen kan stoppa en misstänkt innan den hinner försvinna, är på väg att införas i Sverige. Det kallas automatisk nummerskyltsavläsning och finns redan i Storbritannien, Norge, USA och är på väg i Frankrike.”

Tänk, jag tycker att det här låter bra. Men en svensk journalist måste naturligtvis avsluta artikeln med frågan: ”Kan det leda till ett utökat övervakningssamhälle?”
Jag har tidigare skrivit om övervakningskameror

( http://all-you-need-blog.blogspot.com/2010/12/overvakningskameror.html )

och på något sätt är vi svenskar annorlunda funtade än våra medmänniskor i grannländerna när det gäller övervakningskameror. Hur kan man ifrågasätta en metod att sätta fast brottslingar? I det här fallet är det ju bara brottslingarna som blir drabbade.

Håkan

Socialdemokraternas nye ledare, Håkan Juholt, är från Småland. Därför trodde jag länge att han hette Johult.

Vision

Såg ett inslag på TV-nyheterna att fackföreningar har svårt att rekrytera ungdomar. Kan det bero på att fackpamparna lever i en egen värld helt skild från ungdomarnas? T ex har Fackförbundet SKTF bytt namn till Vision. Det firade man med en fest:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/fackforbundsfest-kostade-4-miljoner

Är det någon mer än jag som ser sambandet?

Varför får man sms-a samtidigt som man kör bil?

Det finns ett begrepp som heter ”Förbuds-Sverige”. Inte utan orsak. T ex var det till nyss nästan omöjligt att köpa Treo på en söndag. Ett annat exempel är krögaren som blev straffad för att gästerna började dansa spontant vid bardisken. Att en tomtägare fick lov att bygga ett litet skjul på sin tomt, utan att få tillstånd till detta av myndigheterna, var en stor frihetsreform. Och det var inte så många år sedan som man måste ha kommunens godkännande av färgval när man skulle måla om sitt hus.

Att förbjuda dubbdäck på vissa gator är något som svensken accepterar utan protest. Och sopsortering, hemma eller på återvinningsstationer, är upphöjt till lag. Du kan råka ut för allvarliga konsekvenser om du skulle lägga uttjänta batterier i behållaren för ”Brännbart”. Och om man inte kan uppvisa en giltig bussbiljett vid en biljettkontroll kan man få ett bötesbelopp stort som en veckoinkomst.

Svensken accepterar också olika förbud som inte behöver komma från offentliga myndigheter, utan från t ex hyresvärdar och arbetsgivare. Att röka på sin egen balkong kan ställa till problem. Likaså om man använder snus på vissa jobb.  

Men sen kan det finnas regler och förordningar som inte riktigt passar in i ”Förbuds-Sverige”. Att tillverka, hantera, sälja, köpa och inneha narkotika är ett sådant område som har stora straffvärden. Men att knarka är inte straffbart. Trots att alla begriper att när sprutan är fylld med knark förutsätter det att ett antal brott redan begåtts. Ett annat område är prostitution, som är olagligt – att köpa men inte att sälja.

Inom trafiken finns det massor av förbud. Jag har redan nämnt dubbförbudet. Men att ha parkerat efter konstens alla regler, men där den betalda parkeringstiden har gått ut med fem minuter, kan en entreprenör, som köpt rättigheterna av kommunen att i eget namn agera polis, åklagare och domare, ge dig ett bötesbelopp som kan motsvara flera dagsinkomster. Och den enda instans där du kan överklaga dina böter är just det parkeringsbolag som just gett dig böter.

Bötesbeloppet för att köra moped utan hjälm är 1 500 kronor. Samma belopp för att köra över en heldragen linje i vägbanan. Att åka i baksätet på en bil utan att använda säkerhetsbälte kostar också 1 500 kronor. Om du cyklar och ditt barn sitter i barnsadel, men utan hjälm, är det böter på 500 kronor. 500 kronor kostar det dig också om du promenerar på en väg utan att använda gångbanan, om sådan finns. Och enligt lagen kan polisen ge dig 2 000 kronor i böter om du kör i 31 km/tim på en 30-väg.

Men en sak är tillåten i Sverige. Till skillnad från så gott som alla europeiska och nordamerikanska stater får man i Sverige köra bil och samtidigt fingra på sin mobiltelefon. Du kan utan problem inte bara tala i telefonen, utan även sms-a, spela spel, läsa senaste nyheterna och i övrigt göra allt man kan göra med en mobiltelefon.

Enligt en undersökning som Trygg-Hansa har gjort svarar 40 % att de brukar sms-a när man kör bil. Nästan varannan bilist du möter är alltså mer intresserad av sin mobil än hur man uppträder i trafiken. Att inte ha ett förbud mot mobilanvändning när man kör bil rimmar dåligt med Trafiksäkerhetsverkets ”Nollvision”, men framförallt när svensken genom årtionden blivit vana vid, och även accepterat, allehanda förbud och regler.

Nästan alla riksdagspartier vill förbjuda handhållna mobiler i bilen, men Moderaterna stretar emot. Man menar att det redan finns lagar om vårdslöshet i trafiken. Ett helt obegripligt resonemang enligt mitt sätt att se, och vad jag tror de flesta svenskar egentligen tycker. I så fall behöver man inga hastighetsbegränsningar eller heldragna linjer i vägbanan heller.

Svensken är så van vid förbud att ytterligare ett gör varken från eller till. Ett förbud skulle däremot ge mobilanvändarna en vink om att det inte är OK att framföra sin bil vårdslöst, som man gör om mobilen upptar den uppmärksamhet som man borde lägga på den trafiksituation man befinner sig i. 

På en klippa ....

Konstgräsplan

Någon ansvarig i Åre kommun hade bestämt att Duved skulle få en konstgräsplan för fotboll. Nu när planen är klar, där Åre kommun satsat 3 miljoner kronor, visar det sig att planen inte håller de mått som krävs för att spela 11-mannafotboll. Gräsplanen är för liten helt enkelt. Någon ansvarig har beställt fel.

http://op.se/lanet/are/1.3870163-fotbollsplanen-i-duved-for-liten

Precis som med utsiktstornet i Piteå, som jag skrev om igår, borde det här benämnas förskingring, eller rent utav stöld, av kommunala skattemedel. Men även i det här fallet verkar den ansvarige fortfarande vara på fri fot.

Utsiktstorn

I Piteå har kommunen byggt ett utsiktstorn. Nu när tornet är färdigbyggt upptäcker man att man inte har någon utsikt från tornet. Tornet blev för litet och det enda man ser är topparna på träden i skogen runt om tornet.

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/artikel.aspx?ArticleId=6345691

Tornet kostade strax över 200 000 kronor. Man har alltså använt ett par hundratusen av kommunens skattemedel för att bygga något väldigt meningslöst. Det borde jämställas med förskingring, eller kanske rent utav stöld, av kommunala medel. Men den ansvarige, chefen för bygg- och miljökontoret, verkar fortfarande vara på fri fot eftersom han uttalar sig i artikeln.

Robinson

I går skrev jag om Idol. Ett annat s.k. mobbningsprogram har också haft säsongspremiär, nämligen Expedition Robinson.

Det är den fjortonde säsongen och många kanske inte minns hur debatten var första säsongen 1997. Efter första programmet blev det folkstorm och SVT, som var den kanal som sände programmet, tvingades klippa om programmet för att göra ”ö-rådets utröstningar” så snälla som möjligt. Att man röstade ut en deltagare var något oerhört på den tiden.

Nu har det blivit vardagsmat med utröstningar, och det finns massor av TV-program där man ser det som en naturlig del av programkonceptet att deltagarna försvinner en efter en.

Att man idag återigen debatterar lämpligheten att sända Robinson är rätt obegripligt. Deltagarna vet vad de ger sig in i och allt deltagande är frivilligt.

Men i år verkar det där med utröstning inte vara något problem. Deltagarna tävlar nu istället om att frivilligt lämna Robinson. Det man borde diskutera är väl hur bra produktionsbolaget har skött castingen i år.

Idol

Så har TV4 börjat sända den åttonde säsongen av programmet ”Idol”. Och som alla tidigare år börjar debatten om lämpligheten med s.k. ”mobbnings-TV”. I år finns det tydligen två nya jurymedlemmar som inte skräder orden, utan säger vad man tycker.

Mina egna funderingar kring detta debattfenomen är att det inte kan vara okänt vad Idol går ut på. Det kan heller inte vara nytt att det finns en jury som ska komma med omdömen om ens insats. Dessutom är det helt frivilligt att ställa upp och visa omvärlden hur man är som sångare.

Om nu någon i juryn säger att den förhoppningsfulle tonåringen är tondöv, och har en sångröst som Mrs Miller, så kanske det ligger något i det. Om tonåringen inte kan förstå kritiken handlar det antagligen om att han/hon har för stort självförtroende och alldeles för lite självinsikt. Då är det väl bra att någon försöker ge ”artisten” en mer balanserad självkänsla.

Sen kan man fråga sig hur ”artistens” omgivning har agerat. Finns det ingen som kan vara ärlig och säga att chanserna för en framtida sångkarriär är lika stora som den chans en isbit har i helvetet? Eller är ”artistens” omgivning lika tondöv?

SL:s biljettsystem

När jag flyttade till Stockholm för över trettio år sedan förvånades jag över lokaltrafikens biljettsystem. Man hade papperslappar eller –remsor som man manuellt stämplade. Rena stenåldern tyckte jag då. Och det tycker jag fortfarande.

Nu har SL sedan något år introducerat sitt Accesskort som kan laddas för olika tidsperioder. Ett system som finns i de flesta städer, framförallt utomlands. Och har funnits länge.

SL har också ett rabattsystem för de som reser mycket, men där resorna infaller då och då, vilket gör att ett SL:s Accesskort inte är lämpligt. Men detta rabattsystem är baserat på förköpsbiljetter i form av en pappersremsa – som ska stämplas manuellt. Inte mycket har alltså hänt på trettio år.  

Men vad händer då om den som ska stämpla har tagit kompledigt? Ja tidigare fanns det en skylt i fönstret, där spärrvakten skulle ha suttit, som sade ungefär: ”Kom ihåg vilken tid du gick genom denna stations spärr om det skulle bli en biljettkontroll.” Denna skylt har nu ersatts av en med en uppmaning att ”skaffa biljett”. Men man har ju en biljett i form av sin förköpsremsa. Det man saknar är någon som stämplar.

I Göteborg har resenärerna själva skött stämplingen genom att det finns stämpelapparater på bussar och spårvagnar. Något liknande kan man väl tänka sig att ha i Stockholm också tycker man. I synnerhet när det krävs stämpel, men där det inte finns någon person som kan stämpla.

Dessutom har man genom åren blivit så van vid att spärrvakter saknas och har ersatts av skyltar, att man inte varje gång läser vad som står på skylten. Man har ju råkat ut för detta ”hundra gånger” tidigare. Att skyltens innehåll har förändrats är det nog många som inte har observerat. Jag skulle tro att när de flesta som läste följande artikel i Svenska Dagbladet blev ordentligt förvånade. Det blev i alla fall jag:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stamplad-som-tjuvakare_6441460.svd

Om man läser på SL:s hemsida så står det att man håller på att titta på hur man ska lösa problematiken med förköpsremsor. Det har man gjort i över trettio år nu.

 …..

Sent igår meddelade man att man återgår till den gamla rutinen och låter resenären slippa böter när spärrvakten har tagit ledigt. Denna rutin ska gälla till dess man löst förköpsmöjligheten via Accesskortet. Vilket ska bli möjligt ”om ett halvår eller ett år” som SL:s representant uttrycker det. Snälla SL: Det är 2011 nu - att stämpla papperslappar gjorde man förr i tiden, innan IT var uppfunnet.

Välkommen september!

Så är vi då inne i september och dags att återuppta bloggandet. I och för sig kan man tänka sig att det idag den 5 september istället är den 36:e augusti. Men jag tror inte att hösten låter sig luras så lätt.


Det finns en hel del aktuella händelser som sticker ut lite mer. Den här bloggen har ju som motto att den finns till för mig, för att jag ska kunna skriva av mig när jag upptäcker något som jag tycker bör kommenteras. Så nu ska jag lusläsa tidningar, följa nyhetsprogram på radio och TV. Brist på ämnen kommer jag inte att ha.


Fortsättning följer i morgon.

Sett på nätet

Hade tänkt att börja blogga igen - med början i september. Men det hindrar ju inte mig att börja lite grann så där - då och då - före september.

Min favvo-bloggerska Fotbollsfrun ( http://blogg.aftonbladet.se/7148/ ) hade ett kul inlägg, som hon i sin tur hade hittat på nätet:

"Flicka avslängd för att hon inte kunde uppvisa biljett? Ironiskt med tanke på alla som haft biljett när SJ inte kunnat uppvisa något tåg"