Snöröjning och facket

Förra året var snöröjningen i många städer en ren katastrof. I år verkar det till att bli ännu värre (hade ”katastrof” varit ett adjektiv hade man kunnat komparera det).

I Rosengård i Malmö finns det en ungdomsförening som tröttnat på all snö som aldrig tas bort. Man erbjöd då Malmö kommun att gratis hjälpa till med snöröjning och halkbekämpning: http://www.skanskan.se/article/20110107/MALMO/701079999/1004/malmo/*/ville-skotta-sno-gratis

Men kommunen tackade nej. Arbetsmiljölagen satte stopp för sådana initiativ. Man kunde istället ha sagt ”facket satte stopp”, eftersom reglerna de hänvisar till är ju framarbetade av facket och sådana regler ändrar man inte på, om det inte gynnar facket på något sätt.

Vi avskaffade skråväsendet för mer än 160 år sedan. Men successivt har vi under slutet av 1900-talet återigen infört många av de regler som gällde på skråväsendets tid. T ex regeln som styr: ”Vem tillåts göra vad?”.

Om man ska dra den här händelsen till sin spets så bör alla tänka på att t ex inte ta upp något skräp som ligger på trottoaren. Då kan man nämligen få med facket att göra.

Aggressiva försäljare

Det finns en företeelse på våra torg och i våra köpcentrum som inte har något existensberättigande överhuvudtaget, nämligen de aggressiva försäljarna, som vid sina uppställda bord, erbjuder förbipasserande ”fantastiska erbjudanden” i form av gratis mobiltelefoner och bredband.

Nu vet ju alla att inget är gratis här i världen, men ”han verkade så pålitlig” som många lurade brukar säga. Dessa säljare är ju inte anställda av de företag vars produkter de säljer. Samtliga jobbar istället för olika marketingbolag, som i sin tur säljer sina tjänster till telefonbolagen.

Det inte många vet, är att ”ångerveckan” inte finns vid den här typen av försäljning. Även om den trevlige försäljaren säger det. Ångerveckan finns enbart vid försäljning via telefon eller hembesök. Och när man går tillbaka till köpcentret för att häva sitt köp kommer man bara att finna att alla försäljare är utbytta mot nya förmågor. Och ingen av dem känner till att det funnits någon försäljare som gått ut med felaktig information.

Aggressiva

LUF och CUF

Folkpartiets ungdomsförbund, LUF, och Centerns motsvarighet, CUF, har i veckan gjort ett utspel om att man bör slå ihop deras båda moderpartier, Folkpartiet och Centerpartiet. Man säger bl a gemensamt: ”Frågor man bör ställa sig är: Finns det något egenvärde av två liberala partier? Kan större genomslagskraft fås genom att koncentrera liberala idéer i ett parti med både större medlemsantal, fler aktiva politiker och fler idéer.”

En bra fråga i sammanhanget: Om det nu är så genialt att slå ihop två liberala partier, varför har inte de två liberala ungdomsförbunden redan slagits ihop?

Huliganer - en gång till

För att fortsätta på huligantemat, varför agerar polisen som den gör när det gäller de s.k. supporterbråken som inte sker direkt på matcharenan utan en bit därifrån?

Ett inte så  ovanligt sätt för huliganerna att umgås på är att på matchdagen träffas några mil från matcharenan och planera för att spöa skiten av varandra. Alltså, de gamla drängslagsmålen i ny skepnad. Märk väl att jag skrev ”planera”, eftersom det sällan går till några större handgripligheter. Varför då?

Jo, ledarna för resp. huligangäng kommer överens, via mobiler, att träffas på en utpekad plats på en bestämd tidpunkt. Det kan vara ett stort fält, ett grustag eller en annan plats med gott om utrymme, och där det inte finns några andra människor i närheten.

Så kommer huliganerna och ställer sig på sina förutbestämda platser där varje grupp står en bit från varandra . Man ”hytter” med nävarna, skriker skällsord till varandra och gör andra grejer som höjer adrenalinet hos busarna.

När det så är dags att börja göra allvar av alla hot man skrikit ut, och man börjar gå mot varandra, då kommer några piketbussar med kanske ett 40-tal poliser, som skiljer bråkstakarna åt. Och slagsmålet kommer av sig. Detta är det normala skeendet.

Hur kunde då poliserna veta vad som var på gång? Jo, en eller flera av huliganerna har ju larmat polisen lagom mycket innan för att den ska hinna fram innan grupperna drabbar samman. För många av huliganerna vill ju bara visa sig stöddiga, de är ofta rätt så hariga när det gäller en skarp situation.

Hur ska man då komma tillrätta med dessa återkommande ”nästan-slagsmål” som tar mycket av samhällets resurser i anspråk? Ett sätt kunde vara att polisen åker till fel adress. ”Sa dom Bålsta? Jag tyckte dom sa Båstad.” Innan misstaget har upptäckts hinner grupperna drabba samman. Några sådana drabbningar tar nog bort det mesta av intresset för fortsatta slagsmål hos de ofta väldigt fega s.k. supportrarna.   

Ishockeyderby

I morgon är det dags för retur i derbyt mellan Black Army och Blue Saints i Globen. Förra mötet slutade 0-0, d v s alla överlevde.

Det handlar egentligen om en ishockeymatch mellan AIK och Djurgården. Men vid mötet före jul blev det en match där kvällstidningarna efteråt kunde använda de verkligt stora skandalrubrikerna. De s k supportrarna i respektive lag slogs, med motståndarsupportrar, internt inom respektive klack och med övrig publik. Åskådarna fick fly hals över huvud när huliganerna kom genom murarna av 120 poliser och lika många ordningsvakter. Alla som kom i deras närhet blev attackerade. TV visade bilder på hur barnfamiljer flydde för sina liv.

Nu är det alltså dags för returmatch. Vad har man lärt sig av förra gången? Tydligen ingenting. Det finns egentligen bara ett sätt att hantera vad som hände förra gången: Ishockeyförbundet skulle ha bestämt, eftersom det är deras tävling det handlar om, att matchen skulle spelas inför tomma läktare. Men det svenska ishockeyförbundet lider av samma sjuka som fotbollsmotsvarigheten, nämligen: inkompetens.

Ett annat alternativ, fegare men ändå nästan acceptabelt, kunde ha varit att bara tillåta tillträde för det ena lagets supportrar.

Men man valde det helt huvudlösa alternativet, att inte göra någonting. På samma sätt som Fotbollförbundet alltid har agerat. "Det här får det båda lagen själva fixa." Och för fotbollen har det haft till följd att huliganismen, en företeelse från början enbart i huvudkommunen, spred sig till Göteborg, Malmö, Helsingborg, Halmstad ……. Samma sak kan mycket väl hända inom ishockeyn.

Enligt polisen är det 200-300 huliganer i resp klack, som ställer till det. Man har identifierat 32 st av de värsta. De kan nu vänta sig ordentliga straff. För när det gäller huliganer spar man inte på krutet. Dessa 32 värstingar kommer nämligen inte att få komma in på matchen i morgon kväll. Om de blir igenkända vill säga. Man får nämligen inte registrera dessa pundhuvuden i någon databas. En lösmustasch, en peruk, ett par glasögon – sätten är många att undvika att bli identifierad. Det kan bli andra straff också, om nu någon hinner åtala dräggen innan upploppet i Globen hinner bli preskriberat.

Eftersom alla nu vet att inom Globens väggar är det i princip helt ofarligt att halvt slå ihjäl andra människor, kan man förvänta sig en ordentlig holmgång i morgon. Den vanliga publiken, som andra lag har, kommer naturligtvis inte att riskera sina liv en gång till. Det kommer nog att gapa väldigt tomt på sektionerna för sittplats. Och då kommer allt intresse runt matchen att kretsa runt neanderthalarna. Hur många kommer att bli skadade? Kommer man att hitta någon ihjälslagen efter matchen? Ja, visst ska det bli spännande.

LAS

Sverige ligger i topp vad avser ungdomsarbetslöshet. I Europa är det bara Spanien, Irland och Ungern som har högre.

Men varför har då t ex våra nordiska grannar lägre siffror? Danmark har knappt hälften så stor arbetslöshet bland ungdomar upp till 24 år, 12 %., jämfört med Sveriges 26 %. Det kanske ligger något i vad tidningen Kollega (tidning som ges ut av fackförbundet Unionen) skriver: "Det enda som skiljer våra länder är egentligen att i Sverige har vi lagen om anställningsskydd (LAS). En lagstiftning som inget annat land kommer i närheten av vad gäller anställningstrygghet." ( http://www.kollega.se/index.cfm?c=11709 )

Men TCO tror inte att LAS har någon betydelse. Kan det vara så att Bagdad Bob har blivit talesman för TCO?

Rättvisan

Är det bara jag som tycker att rättvisans kvarnar mal väldigt långsamt? Hörde ett inslag på Stockholmsnytt om en dödskörning där domen hade överklagats. Tidtabellen ser ut så här, hittills:

12 juli 2009: "Två män i 20-årsåldern omkom i natt i en bilolycka på Munsö i Ekerö kommun nordväst om Stockholm. Männen ska ha färdats på bilens tak, när den kört av vägen och kraschat med ett träd. Föraren och en passagerare som befann sig i bilen, vårdas på sjukhus med allvarliga, dock inte livshotande skador. Föraren misstänks för grovt rattfylleri, grovt vållande till annans död, olovlig körning och grov vårdslöshet i trafiken, enligt polisen i Västerort."

1 juni 2010 (alltså nästan ett år senare): Rättegången inleds i tingsrätten.

24 juni 2010: Dom avkunnas. Ett års fängelse.

15 juli 2010: Domen överklagas till Hovrätten.

6 december 2010: Hovrätten avkunnar ny dom: Ett och ett halvt års fängelse.

4 januari 2011: Hovrättens dom överklagas till Högsta Domstolen.

Om man fortsätter att jobba i samma takt kommer Högsta Domstolens dom att avkunnas först till sommaren, två år efter händelsen. D v s ett halvt år efter att fängelsestraffet skulle ha avtjänats.

- - - -

Ett annat mål som refererades i samma sändning var:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=4273894 där åtal väcks nästan två år efter brottet.

Finska språket

I vårt östra grannland Finland poppar det då och då upp en debatt om det svenska språkets ställning. Säkert som ett brev på posten, som man sa förr när vi hade ett Postverk, fylls tidningarna i Sverige med insändare, men även med seriösa debattartiklar, om det finska språkets ställning i Sverige. Det bärande temat är att i Sverige bor det lika många finskspråkiga som det bor svenskspråkiga i Finland. Därför, eftersom svenskan är ett officiellt språk i Finland, borde finskan bli ett officiellt språk i Sverige.

På det kan man bara svara: ”Historielöshet”. Kan det vara den svenska skolan som slutat med ämnet Historia? Eller är det bara ren okunskap bland debattörerna?

Ofta hör man att ”Finland tillhört Sverige”. Redan där blir det fel. Finland tillhörde inte Sverige, Finland var en DEL av Sverige. Precis som Norrland, Svealand och Götaland. Från tidernas begynnelse (från ca 1100-talet) hade man därför bara ett enda officiellt språk i Finland, nämligen det svenska språket.

1809 hamnade Finland under ryskt huvudmannaskap, men inte ens då rubbades svenskans ställning i Finland.

Det var först under det sista decenniet under 1800-talet som finskan plötsligt poppade upp som ett alternativt språk vid kontakter med t ex myndigheter. Och när sedan Finland blev självständigt 1917 fastställdes i den nya grundlagen att även finskan skulle bli ett officiellt språk, parallellt med svenskan, i det nya självständiga riket.

Att sedan mängder av finländare, både finnar och finlandssvenskar, flyttat till Sverige kan ju inte påverka svenskans ställning som enda officiella språk i Sverige. I stället borde finnarna kanske lära sig det språk som talas och skrivs i det land man flyttat till. Vi har i och för sig en lång myndighetstradition att gå alla nyanlända till mötes och ge dem information på allehanda olika språk. Men det kan ju aldrig vara svenskarnas problem att immigranterna inte lär sig det nya språket.

Obevakade övergångsställen

Jag hade tidigare ett inlägg om bevakade övergångsställen. Det handlade om att tidsintervallet för grönt för gående är tre-fyra gånger så långt som det behövde vara. Det är bara att jämföra hur det funkar i andra länder.

Men nu vill jag skriva av mig om de obevakade övergångsställena. I sin iver att uppnå Nollvisionen har Trafiksäkerhetsverket helt slutat med utbildning från småttingstadiet om det där ni kommer ihåg: ”Se vänster, sedan höger och sedan snabbt vänster igen. Om ingen bil, gå raskt över gatan.” I stället har man fått igenom en lag om att bilister har skyldighet att stanna för en gående vid övergångsställen, oavsett hur trafiksituationen ser ut. Den gående ska då stå beredd att gå över. Om bilisten inte stannar ska den gående omedelbart ”visa fingret”. Detta förfarande har nu utvecklats till att man som gående bara går rakt ut i vägbanan. Utan att se om vägen är fri. Bilisten har ju skyldighet att stanna, och då betyder det väl att man har rättighet att bara gå. (Denna märkliga syn på skyldighet vs rättighet gäller för övrigt inte bara i trafiken.)

På vintern med sina mörka kvällar, och svenskarnas vana att gå klädda i mörka vinterkläder, kan man dra det ett steg till: Undvik reflexer. Att upptäcka en gående i mörka kläder, utan reflex, en mörk kväll, kan vara näst intill omöjligt. Men lagen säger att bilisten ska stanna. Och då är det ju bara för den gående att gå.

Antalet s k upphinnandeolyckor – där bakomvarande bil inte hinner stanna utan kör på den framförvarande - har ökat på senare år. Framförallt vid övergångsställen.
 ( http://www.insyn.stockholm.se/trn/document/2010-11-23/Dagordning/8/8.pdf )

Trafiksäkerhetsverket kommer antagligen att tillsätta en utredning om orsaken till dessa olyckor.

Nyår

Idag vill jag återge ett inlägg på Svenska Dagbladets Synpunkts-sida idag, den 5 januari 2010, http://wwwc.svd.se/prenumerera/pdf_index.asp?nav=synpunkt , som jag tycker talar för sig själv:

Inget roligt nyår

Hoppas du hade en trevlig nyårsfest i stan, du fulla mamma som lämnade din 12-åriga son hemma. Han blev lite hungrig vid 22-tiden, då gjorde han lite nudlar innan han gick ut. Vi hittade honom vid en tunnelbanestation bland en massa berusade vuxna klockan ett på natten. Han blev hysterisk när vi omhändertog honom, och när jag såg hur det såg ut i er lägenhet förstod jag varför han absolut inte ville att vi skulle komma in. Han var rädd för att vi skulle smutsa ner era fina mattor med våra snöiga kängor.

Hoppas ni hade en lugn och skön nyårsafton utan era tonåringar hemma, ni föräldrar vars ungdomar gick på en föräldrafri fest i en festlokal där tumult utbröt och flera personer misshandlade varandra och en person skadade sig själv så mycket att han kunnat förblöda. Det är viktigt att era ungdomar får umgås själva under festliga former och testa på alkohol så de lär sig vuxen­världen.

Hoppas ni hade en trevlig nyårs­afton, ni stolta föräldrar till tre söner. Klockan var 5 på morgo­nen, och er 14-åriga son blev gri­pen av ordningsvakterna på en tunnelbanestation för att han ville hjälpa sin 17-åriga bror i ett vilt slagsmål där en person ska­dades ganska rejält. 14-åringen uttryckte inga känslor och verkar ha lärt sig jargongen väl, så hans framtid bådar verkligen gott! Tack och lov kom er 18-åriga son till undsättning mitt under tumultet och försökte ”lösa situa­tionen” på det sätt han så ofta gör som en god förebild.

Lite spännande att vara uppe så sent. En speciell stämning en festlig natt som denna. Inte sant, ni föräldrar som kom gåendes mitt i allt stök och liv halv sex på morgonen i tunnelbanan. Fulla, med ert spädbarn i vagn, och er 3- och 5-åring tysta gåendes i släptåg på väg hem.

Låt mig gissa, ni har säkert haft ett varmt och kärleksfullt hem som era söner växte upp i, ni för­äldrar vars ungdomar knivhögg en ynglig allvarligt halv sex i morse. Era barn är så kända av oss att de enkelt kunde gripas av oss. Igen.

– Alla vet ju att det är de, och de grips ju jämt! Att de fortsätter! De vet ju att vi kommer att ta dem, sa en polis.

– Ja, men det händer ju inget! Klart att de fortsätter, det spelar ju ingen roll att de grips, svarade en annan polis.

Jag förstår att du haft en dålig uppväxt utan kärlek. Du pappa som inte lever i dag, Du pappa, som stack ifrån ditt barn när han var liten och lämnade hans mam­ma ensam med honom. Det är okej att vara en värdelös farsa, om man har en trasig uppväxt att skylla på.

Du mamma, som är en gammal kvinna i dag. Jag förstår att du bara var ett offer för alla omstän­digheter och inte hade det lätt att ansvara för din sons uppväxt. Din son som är 52 år i dag, men ser ut som 70. Vi hittade honom vid en tunnelbanestation strax före tolv­slaget på nyårsafton. Han hade kissat ner sig och var blodig pre­cis överallt, utan att veta vad han råkat ut för. Tänk om vi kunde fryst ögonblicket för en stund, när du låg med honom nyfödd i din famn på BB för 52 år sedan. Fryst bilden och sagt till dig att om 52 år kommer din son vara en sådan där person som folk ryggar tillbaka för, för att de tycker han är äcklig. Han kommer ligga ute i snödrivor på vintern och kissa ner sig. Nyårsafton 2010 kommer polisen rulla ut ett skynke för att de vill skydda polisbilens säte när de kör in honom till polisstationen. Han kommer få fira tolvslaget på en kall brits i en polisarrest. Sex på morgonen kommer han få gå ut mitt i den kalla vintern. Utan att ha någonstans att ta vägen.

Gott nytt år, alla poliser. Vi konstaterade att det var en relativt lugn nyårsafton trots allt. Inga händelser utöver det vanliga.

Annika Lindahl

polisinspektör Stockholmspolisen

Botniabanan

När socialdemokraterna skulle bilda regering efter riksdagsvalet 2002 behövde man, förutom stödet från Vänsterpartiet, ytterligare ett mandat. Detta mandat ställde Miljöpartiet upp med – under förutsättning att man införde biltullar i Stockholm (vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg) och att man satte fart med att bygga Botniabanan, en 19 mil lång järnväg från Kramfors till Umeå. Kostnad: 15 miljarder kronor. Beslut att bygga järnvägen hade tagits några år tidigare, men Miljöpartiet tyckte att ”det gick för sakta att komma igång”.

Sedan tidigare fanns det järnvägar i Norrland, i form av Inlandsbanan (Mora-Gällivare) och Norra Stambanan (Gävle-Ånge-Bräcke-Boden). Nu har man alltså tre järnvägssträckningar. Och man planerar redan för en förlängning av Botniabanan från Umeå till Luleå, en ytterligare sträcka på nästan 30 mil.

Men det konstiga i kråksången var att Miljöpartiet var så drivande trots att banan skulle gå genom Natura 2000, ett naturskyddsområde i Umeälvens delta. Ornitologer och miljöorganisationer var starkt kritiska till intrånget i Natura 2000, men blev överkörda av Miljödomstolen som godkände bygget.

Samtidigt som Miljöpartiet ville underlätta vardagen för glesbygden i norr, ville man försvåra och fördyra vardagen för de som bor och arbetar i den tätbefolkade Stockholmsregionen. Och man hade inga problem med att lägga en järnväg rakt genom ett naturskyddsområde. Där någonstans tappade jag förtroendet för Miljöpartiet. Kan inte med människor eller organisationer som hycklar och inte är konsekventa.

Stockholms biltullar

Stockholm har nu haft trängselskatt i fyra år. Det finns många s.k. grävande journalister, men ingen av dem har närmare granskat trängselskatten. Kan det bero på att deras politiska övertygelse betyder mer än deras yrkesstolthet? För det finns en hel del konstigheter med hela trängselskattesystemet.

1. En trängselskatt är en skatt som man betalar när man förorsakar trängsel. Men i Stockholms fall har skatten inget att göra med själva trängseln, eftersom man betalar en skatt när man kör in i stan OCH man betalar en skatt när man kör ut ur stan. Om man kör ut ur stan MINSKAR man ju trängseln och om rätt ska vara rätt borde man få en ersättning för detta. I alla fall ska man inte belastas en gång till. I själva verket är det en biltull man betalar. En tull är en avgift man betalar för något som passerar en geografisk punkt. Men varför heter det inte ”biltull” då? Jo, för att enligt svensk lag får man inte ta ut någon biltull. När man bygger en ny bro eller en ny motorväg får man initialt ta ut en avgift som en del av finansieringen av bygget. Men när bron eller vägen är betald får man inte längre ta ut någon avgift. Att kalla en biltull för trängselskatt är helt enkelt bara ett sätt för att ta ut en olaglig avgift.
2. I Sverige har vi folkomröstningar som enbart är rådgivande. I det här fallet bestämde regeringen att man skulle följa resultatet av folkomröstningen. Alltså att göra en rådgivande folkomröstning till en beslutande. Helt emot den demokratiska ordning vi hitintills hade haft.
3. Trängselskatten är en statlig skatt och därför gäller den för alla i Sverige. Men folkomröstningen gjordes enbart i en enda kommun, Stockholms. D v s en kommuns invånare tog ett beslut som berörde alla andra kommuners invånare.
4. Upphandlingen av trängselskattesystemet gjordes av Stockholms kommun genom Stockholms GFK (Gatu- och Fastighetskontor). Man följde de bestämmelser som gäller för offentlig upphandling. Men efter alla förändringar stod man inför faktum: Stockholms kommun tog ut skatt av andra kommuners invånare, vilket lagen inte tillåter. Dåvarande finansminister Bosse Ringholm, tyckte då att dåvarande Vägverket (nuvarande Trafikverket) kunde ”ta över kontraktet”. Följden blev att Vägverket, som statlig myndighet, nu satt med ett avtal som inte hade följt de regler som gäller för offentlig upphandling.
5. Naturligtvis blev det en rättssak av det som beskrivs i pkt 4 ovan. Det var de leverantörer som hade valts bort i affären med Stockholms GFK, som gjorde polisanmälan. I rättegångar, alla med förtur, i tingsrätt, länsrätt och kammarrätt blev domskälet ungefär att ”visst var det mot lagen, men nu hade man redan lagt ner massor med pengar och bla bla bla…… ”. Åtalet ogillades i samtliga tre domstolar. Enligt min uppfattning baserades deras domskäl i första hand på affärsmässiga faktorer, i andra hand på politiska (om systemet inte skulle bli klart i tid skulle vi med all säkerhet ha haft en regeringskris och kanske ett nyval som följd) och först i tredje hand baserades domskälen på lagen.
6. Om det varit ett företag som hade byggt samma betalningssystem skulle de fått bokföra anläggningarna som en investering, med avskrivningar enligt bokföringslagen. Jag kan inte de offentliga bokföringsprinciperna, men jag tror inte att de skiljer sig alltför mycket från företagsekonomins. Jag tror inte att de intäkter som systemet inbringar hade räckt till ens avskrivningarna. Men i det här fallet måste man ha kostnadsbokfört (= tagit direkt alla kostnader i en klump) allt som hade att göra med hela trängselskattesystemet.

När vi har synpunkter på hur dåligt demokratin fungerar i t ex Vitryssland, i något land i Mellanöstern eller i någon sydamerikansk bananrepublik kanske vi först ska titta på hur våra politiker hanterade införandet av billtullarna i Stockholm. Och sen ska vi minnas det gamla ordspråket: ”Man ska inte kasta gurka när man sitter i växthus”.

Stockholmslagen i fotboll

AIK, Djurgården och Hammarby för en kampanj om att de vill ha nya arenor. Råsunda, Stockholms stadion och Söderstadion är inte bra nog för lagen i huvudstaden. Varsitt ny stadion står på deras önskelista. Tre nya fotbollsarenor, när de redan har varsin, som alltför ofta gapar halvtomma. I Göteborg kan IFK, GAIS och Örgryte samsas om den nybyggda Gamla Ullevi. Varför kan man inte göra som de?

Och tittar vi internationellt kan t ex Inter och Milan samsas om San Siro. Lazio och Roma har Roms Olympiastadion som sin hemmaplan. Och både Bayern München och 1860 München spelar på Allianz Arena. Och då talar vi om lag som drar mellan 50 och 100 tusen åskådare per match. När det gäller huvudstadslagen handlar det i snitt om cirka 5 000 per match.

Den dag de nuvarande arenorna inte räcker till för publiktillströmningen kan vi börja diskutera frågan. Till dess kanske klubbarna kan lägga sina resurser på att förbättra för publiken på befintliga arenor. Lär av Göteborg, Malmö eller Köpenhamn hur en fotbollsarena ska vara, även om dessa orter ligger ”utanför tullarna”.

Lagrell

Ordföranden i Svenska Fotbollförbundet heter Lars-Åke Lagrell. Han och övriga styrelsemedlemmar väljs av medlemmarna vid årsmötena. Medlemmarna i det här fallet är ca 3 000 svenska fotbollsklubbar, med i sin tur sammanlagt en miljon medlemmar.

Första gången Lagrell blev vald till ordförande var 1991. Varje årsmöte sedan dess har han blivit omvald. Nu meddelar han att han inte längre ställer upp till omval vid årsmötet i mars – 2012 (!). Det betyder alltså att han ställer upp till omval vid årsmötet i mars 2011. Och med sitt uttalande har han redan klart för sig att han blir omvald vid detta möte. Hur kan han veta det, så här tre månader före årsmötet? Har han siargåvor av Saida-klass? Eller har han gjort så enastående insatser för svensk fotboll att folk ligger på knä och ber honom stanna ett år till? Eller är det helt enkelt bara samma beteende som betraktas som normalt i världens diktaturer?

Att han kan spå vad som händer i framtiden tror jag inte på.

Att han gjort ett exceptionellt jobb för svensk fotboll är ju en helt främmande åsikt. Han har i och för sig skrivit ett avtal om TV-rättigheter för svensk fotboll som inbringade en hel del kulor till förbundet. Men de stora vinnarna är - förutom norrmannen som förhandlade fram kontraktet och satt ”på bägge sidor bordet” och gav sig själv hundra miljoner kronor i ersättning – de kommersiella TV-bolagen. Förlorarna är det svenska folket som måste bli kunder i diverse TV-bolag för att kunna se svensk fotboll.

Allsvenskan rankas som den 24:e bästa ligan i Europa (finns det så många länder?). Det svenska landslaget tog ett VM-brons för sexton år sedan. Men nu rankas vi som 33:a i världen. Snacka om tillbakagång.

De bästa svenska spelarna flyttar utomlands, ibland bara till Danmark och Norge. Men tydligen är även klubbar i dessa länder starkare i konkurrensen än de svenska klubbarna.

Hur ser det ut på publiksidan? Jo, publiken minskar år för år. För vem vill gå på fotboll med den huligankultur som accelererar i våldsamheter år för år? Huliganerna var först en Stockholmsföreteelse, men har nu smittat ner stora delar av Fotbollssverige. Men det har även drabbat andra idrotter som t ex ishockeyn. Och vad gör Lagrell och hans förbund? Ingenting, absolut ingenting.

Och vad gör Fotbollförbundet för att locka tillbaka åskådarna? Tittar man på hur man gjorde i England när man där krossade sina huliganer? Tittar man på Spanien där man ofta ser barnfamiljer på matcherna, och där supportrar till de bägge lagen kan sitta bredvid varandra utan problem. Tittar man på Tyskland med fullsatta läktare och en positiv supporterkultur? Man kanske ”tittar”, men man är förvånansvärt passiva i frågan.

Så några insatser för svensk fotboll som grund för ett omval nu 2011 har jag svårt att se. Ändå, som sagt, har Lagrell gått ut till media och meddelat att han inte ställer upp för omval 2012, och tar därmed som en självklarhet att han blir omvald som ordförande vid årsmötet i mars 2011. Denna arrogans för de demokratiska spelreglerna hittar man bara annars inom politiken.

Ung och bortskämd

SVT, vår public service kanal, har under hösten sänt en dokusåpa som hette ”Ung och bortskämd”. Det handlade om unga människor som hade blivit ordentligt bortskämda. Antingen bodde man kvar hemma och blev servade dygnet runt. Eller så bodde man i egen lägenhet, men matlagning, städning, tvätt, ja allt som hör till ett eget boende, sköttes av föräldrarna. Ingen av ungdomarna jobbade, några studerade på lite halvfart.

Det man kan konstatera är, efter att såpan nu har sänts klart, att det egentligen inte var så mycket fel på ungdomarna. Felet låg ju hos föräldrarna, som inte hade klarat av att uppfostra sina kids, eller ens ge dem förutsättningar för att klara av de mest fundamentala vardagliga sysslorna.

Vi väntar nu på en uppföljningsserie där man fokuserar på föräldrarna. Ett lämpligt namn på denna dokusåpa kan vara: ”Gammal och korkad”.

Dubbfritt

I måndags, första vardagen efter jul, var det väldigt halt på E6:an mellan Malmö och Ängelholm. Det var för kallt för att salta, och med mycket fukt i luften blev vägbanorna glashala. Före lunch hade det inträffat 25 avåkningar. Och sen fortsatte det i samma stil under resten av dagen. Räddningstjänsten hade fullt upp. Radioprogrammen avbröts ideligen med information om nya kollisioner och avåkningar. Men varför blev det så många trafikproblem? Var hastigheten för hög? Nej, jag körde där själv och min medelhastighet mellan Malmö och Helsingborg var strax över 60 km/tim. Bilarna verkligen kröp fram. Tror inte heller att man kan skylla på rattfylla, dåliga bilförare eller fordonsfel. Inte ens mobilprat medan man kör kan vara en anledning. Den enda orsaken jag kan komma på är att man i de sydliga delarna av landet ofta kör dubbfritt. ”Det är bra för miljön”, som mantrat lyder. Bilplåtslagarna gnuggar händerna. Men andra som blir extra belastade är Räddningstjänsten och våra sjukhus. Och det är ju ganska otrevligt att vara bilförare eller –passagerare och tvingas avbryta sin bilfärd och istället hamna på ställen där man själv kan lappas ihop.  

Parkeringsbolag, forts

Nu måste jag berätta om hur det är bli ”kund” hos ett parkeringsbolag.

Jag ställde min bil på en p-plats. Vis av tidigare erfarenhet ville jag förvissa mig om det var en avgiftsbelagd parkering eller ej. Efter en rundvandring hade jag hittat både skylten som talade om att det var avgift, samt även hittat den väl gömda p-automaten.

Det var en p-automat där man skulle lägga i mynt, och när man lagt i tillräckligt skulle man trycka på en knapp för att få ut en papperslapp, som skulle bli mitt bevis på erlagd avgift. Tekniken för denna apparat är ju inte precis hightech, eftersom så har apparater fungerat sedan första världskriget. Man hade även en möjlighet att använda kontokort, med magnetremsa. En teknik som började användas i kommersiella syften redan på 1970-talet. Rena julafton för kontokortstjuvar alltså. Inga pin-koder, inga datachip – bara uråldrig teknik.

Nu funkade inte automaten. Det var kanske för kallt eller för blött eller så var pappret slut eller så var det något annat. På automaten fanns en vandaliserad liten skylt med ett telefonnummer, som man skulle ringa om det var något fel. Inget 020-nummer utan ett fulltaxenummer, som dessutom var ett nummer man kan vänta sig att en privatperson har – 08 plus åtta olika siffror.

Eftersom det inte finns några telefonkiosker längre måste man ha en mobiltelefon. (Tänk om parkeringsbolaget kunde hitta på en mobillösning, en teknik som funnits i snart tio år nu, istället för dessa papperslappar.) Jag ringde numret på skylten och hamnade i en traditionell telefonkö ”Slå riktnumret för det område … Är det ett … Tryck en etta för … Avsluta med … Det är många som … Tack för att du … Du behåller … Detta samtal kan komma att spelas in … Du är nu nummer … ”

Så äntligen kommer man fram. ”Från vilket riktnummerområde ringer du från? Vad gäller det?” D.v.s. två inledande frågor som jag redan knappat in svaret på för nästan tio minuter sen. ”Ja, det står ’Ur funktion’ på displayen ” säger jag. ”Ja, jag ser det”. ????? Han har alltså uppkoppling till automaten, och har därför redan alla svar på sina frågor. ?????  ”Hur länge ska du stå” och ”Här får du ett kontrollnummer. Skriv det på en lapp och lägg på instrumentbrädan.”

Här har vi alltså ett företag, som har uråldriga automater. När dessa maskiner krånglar blir det ”kundernas” problem. Som ”kund” måste du då själv ta kontakt med företaget och finna dig i en lång väntetid i telefonkö. När du sen väl kommer fram måste du finna dig att svara på frågor som de redan har svaret på. Och så måste du ha en mobiltelefon, papper och penna för att lösa problemet, som inte är ditt utan helt och hållet deras.

Den närmaste timmen hade jag sedan möjlighet att följa vad som hände på parkeringen. Bilist efter bilist upptäckte ”Ur funktion-automaten” och hamnade i samma problemlösarställning som jag hade haft. Den snabbaste klarade det hela på tre minuter, den som det tog längst tid för behövde tolv minuter. Någon gav upp (hade kanske ingen mobiltelefon). När jag sedan efter fyra timmar kom tillbaka till min bil kollade jag automaten. Fortfarande trasig.

Gick in på parkeringsbolagets hemsida. http://www.q-park.se/ De hade en hemsida som inte alls avspeglade den verklighet de hade utsatt mig för. Jag insorterar därför detta företag i samma grupp som Kim Il Jong, Aleksander Lukasjenko och Bagdad Bob. Det är där de hör hemma.

Parkeringsbolag

Det finns en mycket tveksam företeelse: Parkeringsbolag – kommunala eller privata – ingen nämnd och ingen glömd.

När kommunerna har svårt att fixa kulor via skatten finns det en mycket lönsam verksamhet: Parkeringsbolag. Antingen sköter man det hela i egen regi och plockar själv hem alla p-avgifter och p-böter (eller ”kontrollavgifter”, som man vill kalla det. Men definitionsmässigt bör det rätta namnet vara ”parkeringsböter”). Eller så är kommunen lat och säljer det egna parkeringsbolagets rättigheter till en privat aktör. De rättigheter man på så sätt säljer ut är rätten att agera polis, åklagare och domare i parkeringsfrågor. Dessutom får bolaget behålla, förutom p-avgifterna, även alla p-böter. Den privata aktören betalar kommunen så bra att om kalkylen ska gå ihop måste man ha en ganska stor del p-böter. Men är man själv polis, åklagare, domare och bötesinkasserare i en och samma juridiska person – och att man själv får behålla alla utdömda p-böter - så är det inte så konstigt att dessa parkeringsbolag är ganska så lönsamma verksamheter.

När a-kasseavgifterna år 2006 höjdes med ett par hundralappar (som man dessutom blev kompenserad för med jobbskatteavdraget) tog kvällstidningarna fram krigsrubrikerna. ”Folk får gå från hus och hem p.g.a. de orimliga avgifterna.” Men en p-bot på mellan 500 och 1 000 kronor har man aldrig haft någon synpunkt på. För de flesta journalister verkar den egna politiska uppfattningen vara viktigare än den yrkesstolthet vi läsare tror att de har. 

Anledningen till att man fick sin bot kan vara förseningar i kollektivtrafiken som gjort att man missat p-tiden med fem minuter. Eller att skyltningen var så svårtolkad att man betalade fel belopp för fel tidpunkt. Eller att p-vakten helt enkelt gjorde fel. Eller något annat som inte har med trafiksäkerhet eller framkomlighet att göra. Men det finns ingen opartisk instans där man kan överklaga sin p-bot, eftersom den rollen innehar parkeringsbolaget också.

Jag kan inte finna annat än att parkeringsbolag inte hör hemma i en rättsstat.

Huliganer, en gång till

Har tidigare haft ett inlägg om fotbollshuliganer. Men vi får inte glömma ishockeyhuliganerna. I och för sig verkar det vara ett Stockholmsproblem, men risken finns att det, precis som i fotbollen, sprider sig till resten av Sverige.

I går spelades en ishockeymatch i Globen i Stockholm. Matchen fick brytas två gånger p g a huliganbråk. Förutom att banka på varandra internt i resp klack (det kan man väl stå ut med) började man hoppa över avspärrningar och angripa sittplatspubliken. Där satt normala åskådare som blev angripna av huliganerna. Poliserna stod mest och tittade på och lät det hela ske. Inga batonger, inga gripande, ingenting.

Varför var poliserna så handlingsförlamade. Jag tror att de var rädda om sina jobb. Vem vill bli arbetslös, i synnerhet så här nära jul. I Sverige har vi nämligen medier som inte har förstått en av huvudreglerna i en demokratisk rättsstat. I en demokrati har polisen våldsmonopol. Polisen, och endast polisen, får tillgripa våld om demokratin är hotad. I går utsattes oskyldiga åskådare på sittplats för ett övergrepp som absolut inte får ske i en demokrati. Här var ett typfall då polisen med hårda, väldigt hårda, medel skulle stoppat huliganerna. Att se dessa neandertaliska bråkstakar stå en meter från poliserna och skrika ut sitt hat, och en helt passiv poliskår stå och bara ta emot, gjorde mig mycket upprörd. Om poliserna gått till angrepp och kanske tillfogat en buse ett och annat blåmärke, hade kanske kvällstidningarna tagit fram sina största krigsrubriker och krävt att de inblandade poliserna skulle åtalas för övervåld. Med avsked som följd.

Ingen normalt funtad människa kommer mer att gå och titta på ett Stockholmsderby i ishockey. Något skydd av poliserna kan man inte räkna med.

I en rättsstat måste medborgarna kunna räkna med skydd av polis och andra myndigheter. Uppenbarligen gällde detta inte i Globen i går kväll.

                       

Klotter

Sverige håller på att bli nerklottrat. Överallt ser vi klotter, som för mig är ett allvarligt intrång i min personliga integritet. Jag har väldigt svårt att acceptera att vandaler förstör den miljö jag vistas i.

Vad gör då myndigheterna för att komma tillrätta med problemet? Inte mycket som jag ser det. Vissa kommuner har infört en 24-timmarsregel. Inom 24 timmar ska klottret vara borta, genom sanering eller övermålning. Men givetvis har man svårt att leva upp till målet. Andra kommuner försöker att då och då ta bort klottret, med följd att klottrarna bara får nya rena ytor de kan förstöra.

Men hur ser det ut i andra länder? Jag har noterat när jag t ex besökt Finland att man där knappt ser något klotter. Varför då? Letade på nätet efter ett svar och fann att klotter i Finland kan ge max två års fängelse OCH dessutom max 100 000 Euro i böter.

Två år i finkan och en miljon kronor i böter om man sätter sin tag någonstans. Det kanske kan vara något för Sverige att ta efter.

Tänkvärt tips

Ett bra tips för att även i fortsättningen må bra: Man ska aldrig bråka med Lisbet Salander eller Gunvald Larsson.

Lars Ohly

Lars Ohly har kommit med sin valanalys. Hans slutsats är att felet var att socialdemokraterna inte gick på hans linje. ”Man var för räddhågsna” säger han. ”Om man istället….” …. och så fortsätter han med olika tips på hur sossarna ska agera i fortsättningen. Gissningsvis finns det bättre rådgivare än en partiledare som lett ett parti som gått bakåt fem val i rad.

Huliganer

Det verkar vara mer regel än undantag att när fotbollslagen från Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg (vilket tillsammans är mer än hälften av lagen i Allsvenskan) möter varandra blir det bråk. Ibland utanför matcharenan, men alldeles för ofta inne på resp. fotbollsstadion. Man beter sig stenåldersmässigt, kastar föremål på spelarna, bränner av bengaliska eldar, men framförallt slåss man - med alla, vakter, motståndarfans, egna fans och andra som bara kommit i vägen. 

Resultatet efter varje holmgång brukar bli böter för den klubb neanderthalarna representerat. Men i vissa sällsynta fall, när det varit riktigt stökigt, kan utpekade huliganer nekas tillträde till det egna lagets hemmamatcher under någon tid.

Men hur övervakar man då att dessa stenhårda straff efterlevs? Ja, f-n vet. Eftersom vi har den lagstiftning vi har .... 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=4248184

.... så måste det vara upp till de hundratals matchfunktionärerna att bland tusental åskådare identifiera de avstängda vandalerna. En peruk, en lösmustasch, en hårklippning – det behövs inte så stora medel för att slinka förbi i publikmängden. 

Med andra ord, det finns i realiteten inga straff för huliganerna. Och även om man kunnat efterleva lagstiftarnas intentioner, är det egentligen ett straff, att den enda påföljd man får om man halvt slår ihjäl en annan, är att bli nekad tillträde till några framtida matcher? Ett "straff" som inte betyder något.

Är det konstigt att det aldrig verkar ta slut med bråk på fotbollsmatcherna?

SJ

Tänk om SJ hade varit lika bra på att transportera folk som de är på att skriva rapporter:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/samma-problem-atta-ar-senare_5816257.svd

Den svenska skolan, forts

I ett tidigare inlägg kommenterade jag den svenska skolan. Enligt de internationella undersökningar som gjorts på området visar det sig att svenska elever år efter år presterar sämre och sämre. Nu tillhör Sverige ”den undre halvan” bland jämförbara länder. Men t ex Finland ligger i topp år efter år. Det underliga är att Finlands skolsystem idag är nästan på pricken detsamma som vi hade i Sverige för drygt 40 år sedan. Men våra skolpolitiker, med utbildningsministrarna i spetsen, började reformera den svenska skolan 1968. Och reformerna har avlöst varandra under de här åren.

Men varför skulle man då förändra skolan. Jo, enligt skolpolitikerna var 60-talets svenska skola inte bra. Visserligen gjorde svenska elever bra ifrån sig när man jämförde länder, men med alla reformer skulle skolan bli ännu bättre. 

Nu har vi facit, och resultatet blev att det gick åt rakt motsatt håll, skolan blev sämre. Då är frågan: Har de svenska eleverna blivit mer korkade, eller hade skolpolitikerna från Olof Palme och framåt helt fel?

Här är listan på våra utbildningsministrar från och med den stora skolreformen 1968:

• 1968 - 1969 Olof Palme (s)
• 1969 - 1973 Ingvar Carlsson (s)
• 1973 - 1976 Bertil Zachrisson (s)
• 1976 - 1982 Jan-Erik Wikström (fp)
• 1982 - 1985 Lena Hjelm-Wallén (s)
• 1985 - 1989 Lennart Bodström (s)
• 1989 - 1991 Bengt Göransson (s)
• 1991 - 1994 Per Unckel (m)
• 1994 - 1998 Carl Tham (s)
• 1998 - 2004 Thomas Östros (s)
• 2004 - 2006 Leif Pagrotsky (s)
• 2006 - 2007 Lars Leijonborg (fp)
• 2007 -          Jan Björklund (fp)

Alla har ett ansvar för att vår skolas utbildningsresultat har försämrats.

Tänk om nuvarande utbildningsminister Björklund kommer fram till slutsatsen: ”Om vi skulle kopiera skolsystemet i Finland?” Det skulle innebära att det kanske skulle ta ett par-tre generationer innan vi är tillbaka på ruta 1. Och att vi då skulle ha tillbaka den skola som inte fyllde måttet för 40 år sedan. Men då skulle vi återigen ha skolelever som vi kunde jämföra med andra länders högre presterande elever.   

Privatisering

I samband med att Uppdrag Granskning uppmärksammade missförhållandena på Öjagården i Piteå, en institution för demenssjuka, debatterades privatisering flitigt i tidningar, TV och olika debattforum på nätet. Och det var ju inte fösta gången. Under årens lopp har definitionen av ”privatisering” gått från att vara dess ursprungliga betydelse att något privat företag ansvarar för ”hela paketet”, utan inblandning av skattemedel, till en beskrivning av ett entreprenadsförhållande.

Nu var ju Öjagården ett dåligt exempel på ”privatisering”, eftersom institutionen sköttes helt av Piteå kommun utan inblandning av någon annan part.

Men om vi tittar på den svenska varianten av privatisering är det när stat, landsting eller kommun uppdrar åt något företag att sköta verksamheten på t ex en institution som stat, landsting eller kommun har ansvar för. Och som även fortsättningsvis ska finansieras med skattemedel.

Om det företag som åtagit sig entreprenaden inte sköter sitt uppdrag på det överenskomna sättet borde det underliggande kontraktet styra vad som ska hända. Olika exempel på vad som kan beskrivas i kontraktet: Vid grov misskötsel ska uppdragsgivaren kunna kräva tillbaka den ersättning som entreprenadföretaget fakturerat under t ex de senaste 12 månaderna. Vid mindre misskötsel skulle entreprenadföretaget få en eller flera ”prickar”. Vid uppnådda t ex tio prickar får entreprenadföretaget böta ett i förväg överenskommet belopp. Exemplen kan göras hur många som helst, om man vill garantera att entreprenadföretaget sköter sitt uppdrag som det var tänkt.

Så egentligen är det stat, landsting eller kommun som ska göra ett bättre förarbete, skriva ett bättre kontrakt, när man överlåter åt något företag att utföra tjänster. För stat, landsting eller kommun har ju kvar ansvaret för verksamheten, även efter det att entreprenadföretaget är den som utför tjänsterna.

Så vi borde sluta använda ordet ”privatisering” när vi talar om entreprenadförhållanden.    

Imamer

Nu har det gått några dagar sen den avskyvärde självmordsbombarens sprängning i Stockholm. Men fortfarande har den muslimska världen varit ovanlig tyst. En knapp promille av Stockholms muslimer hade i söndags en ”manifestation” på Sergels Torg. Inte världens största med andra ord. Imamen i Stockholms största moské, shejk Hassan Moussa, har gjort ett fördömande uttalande, men han kanske inte vågar gå vidare: http://www.expressen.se/debatt/1.248147/svenska-islamister-hotar-att-doda-mig

Islam är en auktoritär religion, där dess ledare har stor, för att inte säga helt avgörande, inflytande på sina anhängare. En bra idé skulle därför kunna vara om någon företrädare för islam i Sverige, eller internationellt, uppmanade sina många imamkollegor om ett gemensamt avståndstagande och ett kraftigt fördömande av bombmannen. Man har ju tidigare inte haft problem med att tycka gemensamt, t ex när det gällde fördömande av Muhammed-bilderna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=793033

Muhammed?

I mejlet som skickades till TT och Säpo i samband med självmordsbombaren i Stockholm stod det bl a att orsaken till attacken var Lars Vilks rondellhund med bild av Muhammed.

Att avbilda Muhammed verkar vara helt otänkbart och det värsta brott man kan göra mot mänskligheten i allmänhet och islam i synnerhet. Då borde väldigt få muslimer någonsin ha sett en bild av sin profet. Hur vet man då att det är Muhammed som Vilks avbildat? Tänk om det i själva verket är en taxichaufför från Rosengård, eller någon av slå-dank-gubbarna på torget i Rinkeby, som Vilks har målat av.

Carl Bildt

Carl Bildt har fått kritik för att han så snabbt efter självmordsbombarens sprängning twittrade om händelsen som en terrorattack.

Det är väl första gången en svensk politiker har fått kritik för att ha agerat för snabbt.

Fundamentalism

Så här i självsprängartider är det lätt att tänka på anhängare till islam när vi talar om religiösa fundamentalister. Men även den kristna världen har sina fundamentalister. Det finns en mängd varianter/sekter/trosuppfattningar inom den kristna världen som mer eller mindre hör till den kreationistiska delen.

Att vara kreationistisk kristen (= bokstavstroende bibeltolkare) i Sverige är kanske inte så vanligt. Men vi har Jehovas Vittnen, Livets Ord, delar inom Pingströrelsen och mormonerna och andra ”föreningar” som tolkar Bibeln bokstavligt. Att Jesus gick på vatten, uppväckte döda, mättade 5 000 personen med fem fiskar och två bröd osv. är för dem självklart. Likaså att Moses delade på Röda Havet, att Gud skapade jorden på sex dagar, att Gud skapade den första människan genom att blåsa luft i en jordhög, osv.

Om man följer Gamla Testamentets släktled från Adam och framåt http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/adamnar.htm  får vi en tidsrymd på ca 6 000 år. D v s om alla i släktledet är normala människor och får barn inte alltför högt upp i åldern. Dessa bokstavstroendes big-bang inträffade alltså ca 4 000 år efter senaste istiden. Eller 1 000 år efter att sumererna lärde sig brygga öl.

Vi andra, som inte är bokstavstroende, har en uppfattning om att jorden är 4-5 miljarder år gammal. I ett tidigare inlägg jämförde jag denna tidsrymd med ett maratonlopp. Om man använder maratonloppet som jämförelse så tror de bokstavstroende att jorden bara existerat de sista sex centimetrarna av loppet.

Men vad är det då för människor som är kristna kreationister? Man blir ju lite förvånad när man läser denna artikel:

http://www.alliansfrittsverige.nu/2009/01/januari-10-2009-mats-odell-r.html . Kan det vara sant? Visste väljarna om detta? Eller är kristdemokraternas väljare komfortabla med att en av ledarna tror att jorden bara är 6 000 år gammal? Det var kanske därför han försvann från regeringen när hans mandatperiod gick ut nu i samband med senaste riksdagsvalet. Men han sitter ju fortfarande i riksdagen och är ordförande i Näringsutskottet.

Att det händer mycket konstigt i vissa sekters gudstjänstlokaler är ju uppenbart. Men fortfarande måste man nog betrakta de bokstavstroende som en marginell företeelse i Sverige. Men i det stora landet USA är det allt annat än marginellt. Här är några artiklar om hur det står till i ”Amerikat”:

http://www.gallup.com/poll/27682/onethird-americans-believe-bible-literally-true.aspx

http://orsakverkan.blogspot.com/2007/10/amerikaner-hgst-bokstavstrogna.html

http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa-1.594998

Man tar sig för pannan. I den första artikeln kan man utläsa att i genomsnitt 31 % av amerikanarna är bokstavstroende. Var tredje amerikan tror alltså att Gud skapade kvinnan med ett revben från Adam.

Att lågutbildade har större procentsats är kanske naturligt. Men att en femtedel av alla de som har högskoleexamen är bokstavstroende är ju anmärkningsvärt.

Kollektivtrafik

Överhörde ett samtal mellan några ungdomar. ”Det är inte klokt, 490 kronor för ett månadskort”. Det man diskuterade var ett månadskort på Stockholms Lokaltrafik. Jag hade tänkt lägga mig i samtalet och säga: ”Håller med. Det är inte klokt – vad billigt!”

Vid varje val är det alltid någon politiker från något av bidragspartierna som för fram förslaget om gratis kollektivtrafik. Man menar naturligtvis ”kostnadsfri” kollektivtrafik. För gratis kan man inte hålla igång SL:s trafikapparat. Det kostar årligen miljarder.

Men eftersom det finns vuxna människor, som har åsikten att resande är en mänsklig rättighet, och därför inte ska kosta något, är det inte konstigt att detta får gehör i de yngre årsklasserna. Ibland kommer det gamla ”70-kortet” på tal. "Tänk vad billigt det var förr", brukar vara en vanlig kommentar till 70-talets 70-kort.

Det finns också de som tycker att de gör helt rätt när de "plankar". Det finns ett antal hemsidor och ”föreningar” som tillvaratar plankarnas intressen. Och på deras chat-sidor förs en ständig diskussion om gratisåkandet. ”Hade det varit lika billigt som på 70-kortets tid skulle jag självklart ha betalat mitt resande”, är en inte helt ovanlig kommentar bland dessa plankare.

Om man försöker se nyktert på det hela kan man göra lite fler jämförelser för att få lite perspektiv på tillvaron.

490 kronor är vad det kostar att köpa ett cigarettpaket var tredje dag. Eller köpa två stora stark på krogen i veckan.

Inflationen har ökat fem gånger sen 1975 när 70-kortet infördes. Om priset för resor skulle följt inflationen skulle ett månadskort på SL kosta 350 kronor. Ett månadskort, fullt pris, kostar 690 kronor, d v s det dubbla.

Men kostnaden för att driva SL har ökat mer än fem gånger sen 1975. Lönerna har gått upp sju gånger (nominellt). Bensinpriserna har stigit tio gånger. Och elen kostar 12 gånger mer än vad den gjorde 1975 (fortfarande nominellt).

Om man då också betänker att reallönerna idag är ungefär 50 % högre än för 35 år sedan, så är SL:s biljettpriser i dag på ungefär samma relativa nivå som priserna var när 70-kortet introducerades år 1975.

Dessutom är priserna i Stockholm väldigt låga jämfört med hur det ser ut i övriga landet. För 490 kronor kan du som student åka kollektivt i hela Stockholms län. Om du bott i Skåne hade du fått betala 750 kronor för motsvarande geografiska område. Och om du i Göteborg köpt ett månadskort för studenter hade du fått betala 1 085 kronor för att åka i region Väst.

Så jag måste hålla med ungdomarna som tyckte att det inte var klokt att det (bara) kostade 490 kronor för en student att åka med SL i en hel månad.

(Och om alla hade betalat vad det kostade att resa skulle biljettpriserna kunna sänkas med ca 10 %. Vi alla ärliga resenärer betalar alltså ett extra månadskort per år p.g.a. snyltarna.)

Gratis inträde till museer

I senaste riksdagsvalet var det något politiskt parti som hade som vallöfte: Gratis inträde till museer. Tanken var att man skulle ge fler människor möjlighet att tillgodogöra sig kultur. Men den politiker som kom med detta förslag kan vi insortera i kategorin ”Aningslösa politiker som inte vet vad konsekvensanalys är”.

I Stockholm med närområde finns det 65 olika museer, enligt Google. Men i t ex Söderhamn finns det bara ett – Stadsmuseet. Likadant i Karlshamn. Och Eslöv. Man kan nog påstå att i de flesta städer finns det ETT, och endast ett, museum – oftast ett stadsmuseum. Och i tätorter mindre än städer kanske det finns något hembygdsmuseum, som ofta drivs av frivilliga krafter.

Förslaget om gratis inträde till museum var ett förslag för storstadsmänniskor. Alla andra hade bara koppling till förslaget genom att det var de som skulle stå för fiolerna.

Ett museum kostar nämligen pengar att driva: samlingarna ska underhållas och förnyas, lokalerna har en hyra som ska betalas, det krävs energi till uppvärmning och belysning, de anställda vill ha löner, det finns en mängd administrativa kostnader. Det är inte gratis att driva ett museum.

Det är därför jag inte begriper varför en lågbetald undersköterska i Sundsvall, genom sin skatt, ska stå för kostnaderna när en rik Östermalmskärring och hennes väninnor vill slå ihjäl en eftermiddag på Moderna Museet.    

Den svenska skolan

I förrgår delades Svenska Dagbladets Bragdguld ut. Det gick till stafettlaget i skidor från OS i Vancouver. Att utse årets pristagare var extra svårt eftersom vi har så många världsstjärnor i en mängd idrotter. Lilla Sverige är internationellt sett en framgångsrik idrottsnation. Kan det bero på att vi redan tidigt i åldrarna satsar på talangfulla idrottsungdomar och låter dem som har intresse och fallenhet gå på särkskild utbildning (t ex idrottsgymnasier)?

Sverige är också en framgångsrik nation när det gäller musik. Vi har under de senaste decennierna haft ett stort antal framgångsrika musiker som uppskattats internationellt. Inte bara ABBA och Roxette, utan många över hela det musikaliska spektret, från opera till pop. Kan det bero på att vi redan tidigt i åldrarna satsar på talangfulla musikaliska ungdomar och låter dem som har intresse och fallenhet gå på särskild utbildning (t ex musikskolor, musikgymnasier)?

Sverige är inte så framgångsrikt när det gäller teoretiska ämnen, typ läsförståelse, matematik och naturvetenskap, enligt en undersökning bland 15-åringar i 66 länder. Och det är tre länder som har försämrats sen förra mätningen för tre år sedan, varav ett var Sverige.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenska-elever-halkar-efter_5786883.svd

Bland världens rikaste länder, de 24 länder som ingår i OECD, hamnade vi totalt på undre halvan (14:e plats), mellan Ungern och Irland. De länder som hamnade i topp, inom de olika områdena samt totalt, var Finland, Sydkorea och Nya Zeeland. Kan det bero på att vi redan tidigt i åldrarna INTE satsar på talangfulla begåvningar, och inte ger dem som har intresse och fallenhet möjlighet att gå på särskild utbildning?

Nu har i och för sig Alliansen öppnat upp möjligheten för att starta särkskilda utbildningsmöjligheter för de elever som är begåvade i t ex språk, naturvetenskapliga ämnen och matematik. Men än har det bara varit förslag.

När Sverige för mer än fyrtio år sedan avskaffade studentexamen, och inte ersatte den med något motsvarande, började antagligen tillbakagången. Under åren har vi reformerat skolan gång på gång men ledordet har hela tiden varit ”Alla ska med”. D v s vi måste ändra skolan så att alla ska ta ”studenten”. Bort med lärlingssystem (”Tänk om våra barn blir utnyttjade på arbetsmarknaden”), bort med krav på kunskaper (”Det är mycket bättre om man kan fungera i grupp”) och bort med alla andra krav, som t ex betyg. Ja, även närvaro i skolan är mindre viktigt:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolk-i-betyget-mots-med-kritik_5791627.svd

Det här med ”Alla ska med” börjar redan på dagis där alla som vill vara Lucia naturligtvis ska vara Lucia., även om det finns en tradition om hur Luciafirande ska gå till. Eller i fotbollens knattelag där det är viktigare att ”alla får samma speltid”, än att de som har fallenhet för fotboll tillåts spela det spel som heter fotboll. Och senare i skolan är det viktigare att satsa på den elev som knappt kan skriva sitt namn, och ännu mindre kan utläsa det, än att ge en begåvad elev möjlighet att förkovra sig i det ämne som eleven har fallenhet och intresse för. 

Sverige är nog det enda land i världen där man kan ”ta studenten” och vara analfabet.

Nollvisionen

Trafikverket har sin ”Nollvision”. Men hittills har man väl lyckats så där. Egentligen har man bara ett område som man jobbar aktivt med: ”Sänk farten!”. Allt annat verkar vara ointressant. Men som jag skrivit i tidigare inlägg kan ökad fart i vissa situationer tvärtom innebära högre trafiksäkerhet. Det exempel jag pekade på var påfart på motorväg, där bilister idag inte alltid utnyttjar accelerationssträckan. Följden blir att man ger sig in på motorvägen med alldeles för låg fart, och man bryter då trafikrytmen och förorsakar väjningar med olyckstillbud som följd.

Ett annat exempel är den bilist som befann sig på en enfilssträcka på en motortrafikled med mitträcken, då han upptäckte en ambulans med blåljus i sin backspegel. För att inte bromsa in den brådskande transporten ökade han farten, i och för sig till otillåten hastighet, till dess han kom fram till en tvåfilssträcka, och kunde släppa förbi ambulansen. En polispatrull såg framfarten, och följden blev dryga böter och förlorat körkort. Han kanske räddade ett liv, men det är helt ointressant för Trafikverkets Nollvision. ”Han körde för fort och ska därför lagföras!”

Jag vill här ge några tips till Trafikverket, om man nu menar allvar med sin Nollvision.

1. Förbjud användning av mobiltelefon vid framförande av fordon.

Sverige är antagligen det enda land i Europa som idag tillåter användning av mobiltelefon när man kör bil. Hörde en diskussion på radion om olämpligheten i att SMS:a när man kör bil. Jag kunde tillägga att även rakning/sminkning, tidningsläsning, frukost-ätning och andra aktiviteter som tar bort uppmärksamheten från bilkörningen borde ifrågasättas. I England införde man mobilförbud efter en vetenskaplig undersökning som visade att om man pratar i mobil under körning påverkar detta uppmärksamheten i lika hög grad som om man körde berusad.

2. Kräv vinterdäck, under vinterperioden, av trafikanterna.

Idag är det böter om en personbil inte har vinterdäck från december till mars. Men lastbilar, bussar och andra tyngre fordon får lov att köra på slitna sommardäck året om. Samma gäller för cykel. Kan förstå det där med cykel. En dåligt utrustad cykel kan ju egentligen bara skada föraren. Men att de tyngre fordonen, som med full last kan väga tiotals ton, tillåts köra med däck, där man ibland kan se väven skymta fram, är ju helt obegripligt.

3. Lär trafikanterna hålla till höger på vägen.

Gäller framförallt på vägsträckor med två eller flera filer. Idag när det är t ex tre filer vill de flesta ligga i mittfilen av någon anledning. Varför då? Som trafikant måste man hjälpa sina medtrafikanter om de vill göra en omkörning. Men har någon blivit bötfälld för att inte hjälpa till vid en omkörning? Tror inte det.

4.  Beslagta fordonen för dem som bryter mot vissa lagar.

Om någon kör oförsäkrat, berusat eller utan körkort borde man kunna beslagta hans/hennes bil. I synnerhet om det inte är första gången det händer.

Jag är övertygad om att det finns många fler tips som Trafikverket skulle kunna torgföra för att uppnå sin Nollvision. Men idag har man helt snöat in på ”Sänk farten!”.

Kärnkraftverk

Nu när det har blivit riktigt kallt borde alla våra kärnkraftsreaktorer vara i drift. Men som vanligt vid den här tiden är det några som står stilla. Den här gången är det Ringhals 1 och Oskarshamn 3 som inte kommit igång efter reparationsuppehåll.

Liknande situation hade vi i fjol. Och året innan. Och kanske var det lika illa skött även tidigare år.

Reparationerna skulle vara klara till 1 december. Men när man försökte starta upp reaktorerna hittade man nya fel.

En väldigt enkel lösning på detta problem skulle kunna se ut så här:

Man sätter slutdatum på reparationerna till 1 oktober. Då har man marginal om nya problem skulle uppstå.

Det skulle i och för sig kunna påverka inblandade personers semestrar. Ett hundratal personer som idag är inblandade i reparationsarbetet skulle få sina semestrar senare- eller tidigarelagda.

Idag kan vi köra med full kapacitet ända till augusti. När sen semestrarna är slut stänger vi av några reaktorer och påbörjar underhållsarbetet. Tänk om vi istället påbörjar reparationsarbetet i april-maj när vi inte behöver full kapacitet. Sen lägger man semesterplaneringen så att man kan sköta underhållsarbetet under sommarperioden. För en normalt funtad projektledare är detta vardagsmat, att planera arbetet med olika mängd personliga resurser att tillgå.

Då skulle man kunna avsluta reparationsarbetet redan i september-oktober.  

Masoud Kamali

I gårdagens Expressen refererades till ett inlägg som Masoud Kamali gjort på debattforumet Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/01/sabuni-har-f-tt-sin-ministerpost-som-tack-f-r-sitt-fj-sk-f-r-vita ). I inlägget angrips Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, som en Onkel Tom som genom att gått “vithetens ärenden tillskansat sig egna fördelar”. Inlägget kan enklast beskrivas som en ren ärekränkning mot Sabuni.

Vem är då denne Masoud Kamali? Jo, han är född i Iran och är nu professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet och vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet. Han är aktiv skribent i ett flertal tidningar och förekommer frekvent i TV:s olika debattprogram när man ska avhandla integration av invandrare i Sverige. Mest känd blev han när han 2004 av Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, utsågs till regeringens särskilde utredare i diskrimineringsfrågor. I praktiken fick han ensamrätt på allt utredningsarbete rörande integration i det svenska samhället. Han hann producera tolv rapporter innan regeringsmaktskiftet 2006. Hans genomgående tes är att orsaken till svårigheten med integration i Sverige är att vi skiljer på, enkelt uttryckt, ”vi och dom”.

När man sen grottar ner i rapporterna, läser hans artiklar eller lyssnar på honom i debattprogrammen kan man bli väldigt fundersam. T ex tycker han att kritisera hedersmord är ett uttryck för rasism!!!!! ”Det finns mycket värre saker i det svenska samhället, t ex den ’moderna’ form av misshandel och mord som svenska män gör sig skyldiga till gentemot svenska kvinnor.” Han är mot arrangerade äktenskap – ”till dess kvinnan fyllt 18 år”. Därefter är det ”fullt naturligt att bli bortgift”.

Han har även i en intervju ( http://www.paraplyprojektet.se/news.php?id=550&categoryID=4 ) hävdat att "det finns ingen speciell hederskultur". Detta med anledning av hans oförstående över bildandet av organisationen ”Glöm inte Pela och Fadime”. Han sa bl a: ”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp” och ”Vad har det med kultur att göra - att gifta bort sina barn?” och ”Det är en myt som vittnar om djupa fördomar, kanske rasism, att påstå att någon speciell hederskultur existerar”.

Trots alla märkliga uttalanden hindrar det inte Kamali att fortsätta sprida sina medeltida teser. Och många blev ju väldigt konfunderade när han i januari 2008 fick ett stipendium på 50 000 kr av stiftelsen ”Artister mot nazister” för sitt arbete. Är stiftelsen helt inkompetent? 

Lika märkligt är det att han för närvarande leder det EU-finansierade forskningsprojektet "The European Dilemma: Institutional patterns and politics of Racial Discrimination”.

Och också märkligt att han tillåts fortsätta vara professor.

Men märkligast ändå måste det vara när Mona Sahlin utsåg honom till regeringens ensamutredare i integrationsfrågor. Det var ju som att låta ”vargen vakta fåren”.